Tips och guldklimpar!

Jag har läst andras bloggar de senaste dagarna. Av "tuttanscancerblogg" fick jag tipset om Svetlanas blogg. Hon är doktor i onkologi och drabbades själv av bröstcancer för ett år sen. Jag har nu suttit och läst igenom hennes blogg och känner igen mig i flera avseenden. Jag beundrar henne hur hon som ensamstående fyrabarnsmamma också hanterar skit och eländessjudomen. Jag skickar kraft till henne!

Hon beskriver också att cellgifterna gör att koncentrationsförmågan inte är som den ska och simultankapacitet saknar hon, nu när hon börjat jobba. Men hon kommer att bli bra men det tar längre tid än vad Försäkringskassan har information om, antar jag.....

I en annan blogg läste jag om ointresset att inte vilja handla kläder. Oj, vad jag känner igen det. Det är faktiskt riktigt nyttigt att få läsa om andras elände och få konstatera att vi reagerar och tänker ungefär lika. Det är ju inte så konstigt, vi människor är ju väldigt lika varann! Det finns en hel del råd och tips som jag har tagit till mig inför kommande behandlingar, det känns bra!

Tankarna börjar fara nu....nästa vecka när allt sätts igång. Måste komma ihåg att ställa lite frågor till cytostatikasköterskan...och till strålningssköterskan. Måste skriva ner det, jag glömmer så lätt nuförtiden...

Jag är tacksam att jag kan sova. Har förstått, efter att ha läst flera bloggar, att många har svårt att sova....Det gäller att hitta guldkornen i eländet och att vara tacksam för de guldkorn som jag har..

Hmm, funderar en del och det känns bra att det ska sätta igång. Jag ska ordna med ett måttband på 35 centimeter som symboliserar min behandlingstid och för varje dag klipper jag av en centimeter. Sen kommer återhämtning och nya undersökningar med det blir nästa steg.

Funderar på det där med jobbet....måste fråga om det hur det blir med koncentrationen och minnet. Klimakteriet också, hur kommer det att bli? Kommer jag bli sådär sjöblöt på nätterna som en del beskriver det och isåfall när? Fast, det får jag nog inget svar på.

Jag får nog ta det lite lugnt, fokusera på en vecka i taget. Inte fara iväg och fundera för mycket.

Jag ska försöka vara i naturen varje dag. Svetlana skriver om naturen som är så läkande. Jag kan iallafall gå runt i trädgården och njuta en liten stund om jag nu skulle vara jättetrött. Jag kommer också att gå bort till söta, snälla grannen en stund, men inte varje dag, måste ju tänka på henne :)

Men några delmål har jag satt upp som känns bra: Andra advent ska jag dricka glögg. På nyårsafton ska jag skåla i champagne med Max. Den 1 februari ska jag börja jobba, kanske inte heltid. Till påsklovet ska vi hitta på något kul, kanske en resa, med barnen! Och mitt huvudmål är att bli frisk!

Och alla ni som tröstar, skickar blommor, vykort, sms, chattar, mailar, ger presenter, alla dessa skyddsänglar som har kommit till mig som många har skickat eller lämnat, ringer, hälsar på, alla ni hjälper mig att nå mitt mål och mina delmål! Mina nära och kära är natuligtvis jätteviktiga! Och all denna uppmärksamhet som jag får med kramar och tankar gör att jag känner mig stark!

Kom på ett annat inlägg jag har läst - hur viktigt det är för barnen med närhet vid eländessituationer. Ja, det stämmer så väl för oss också - barnen ligger fortfarande på en stor madrass nedanför vår säng. Och det ska de få göra så länge de vill! Åh, vad jag älskar mina guldklimpar!

Och nu kom maken upp från källaren med ren tvätt. Han är också en guldklimp som jag älskar!

Imorgon åker vi till Linköping kl 11.30 för att sätta in nåt i armen (PICC-line) som ska vara där inför cellgiftsbehandlingen. Den första cellgiftsbehandlingen får jag på onsdag. Imorgon tar det högst två timmar i Linköping. Och jag ska dricka och äta mycket innan...ovanligt - annars brukar det vara tvärtom...ett guldkorn till! Nu har jag ont och kan snart ta kvällens dos av piller. Det måste jag också fråga om, hur jag ska göra med alla piller för smärtan måste väl försvinna? Då skulle jag vara så tacksam!