Otroligt! Fantastiskt! 52 år!

De där datumen biter sig fast och det har jag skrivit om tidigare.  Idag är ett sånt datum. Den 22 november 2011 avslutade jag den där behandlingen som man blev sjuk av, behandlingssjuk. Sex år sedan! Det var RoseMarie, tuttanscancerblogg, som talade om för mig att man blir behandlingssjuk och det är helt i sin ordning.

De där fem veckorna, 35 dagarna, var så tunga. Så förbannat tunga. Men jag är tacksam för att det hjälpte. Så jädra glad att bo i Sverige! Och att det hjälpte! Minns att Dr Gabriel ska att vi ska försöka göra dig frisk. Jag ville höra: Vi ska göra dig frisk. Det var tungt.

Och det där att kroppen minns. Det är nästan så jag känner illamåendet när jag skriver precis nu. Blä.

Det är också precis ett år sedan som jag gjorde sista kontrollen. Jag kommer ihåg när jag började med bloggen. Jag längtade så efter att få fylla 51 år för då hade jag klarat av de där fem åren med efterkontroller. Och nu är jag 52 år!! YES, yes, yes! Så otroligt skönt! Och jag älskar att fylla år! Att få vara med! Att få åldras! Att inte dö ung! Så tacksam!

Och minnena bleknar från det tunga. Men de finns där. Oron är lite längre bort. Men den finns där.

RoseMarie, tuttanscancerblogg, gick bort för ett år sedan. Hon peppade mig! Hon lämnade jordelivet  eftersom behandlingen inte kunde hjälpa mot skit- och eländet. Skit- och eländet. Fina RoseMarie!

Då efter behandlingen ville jag bara ha tillbaka min vardag, som ibland kunde verka grå. Men vad jag längtade! Den gråa vardagen är den bästa! Då ville jag inte resa. Men nu ser vi framemot att resa en sväng i den tråkiga månaden februari!

Det känns bra! Och skänk lite pengar till forskningen, det hjälper! Flera läkare berättade för mig om vilka framsteg som har gjorts med behandling av livmoderhalscancer tack vare forskningen. Och gå på alla cellprovtagningar och mammografi! Det kan spara så mycket lidande och skattepengar!

Japp, då fick jag det sagt också!

Snart är det jul och jag längtar!

God Jul!
Helena

I höstrusket

I höstrusket.

Den 19 oktober 2011 började jag den fem veckor långa behandlingen. Doktorn sa inför starten att det skulle bli krävande och intensivt. Jag kunde då inte föreställa mig hur det skulle bli. Men de fem veckorna kändes som det dubbla, som 10 veckor. Men tiden gick, den 22 november avslutade jag behandlingen! Jag fortfarande känna lättnaden som jag upplevde då.

När det blir hösttider är det som att kroppen minns. Men förra året var nog första hösten efter behandlingen som kroppen inte mindes lika lätt längre. Som när jag såg höstlöven, blåa himlen med sol, olika dofter och då speciellt ljus av paraffin. Eller en viss doft i typ, offentlig matsal. Bara tanken av en sådan matsal får mig att må illa, här och nu.

Hursomhelst så gäller det att inte tänka på det. Men ibland blir det så när kroppen minns.

Snart är det ett år sedan som jag var på den sista kontrollen. Det är både läskigt men också skönt att slippa gå på kontrollerna.

Jag fick ju lite biverkningar i tarm och blåsa efter behandlingen. Nu är det mycket bättre jämfört med för 3-4 år sedan. Tack och lov så har jag "blöjor" som en läkare tipsade mig om, jag tror det var två år efter behandlingen. Jag får en årsförbrukning hemkörd till dörren! Otroligt, fantastiskt bra! Även om jag inte är i så stort behov så är det en STOR trygghet. Jag skulle inte kunna vara utan.

När jag har pratat om det här så har jag, inte bara vid ett tillfälle utan flera, fått veta att när män har opererats för prostata så har de fått frågan om att få "blöjor".

Jag fick aldrig frågan. Jag frågade - efter två år. Visste inte. Fick ett tips. Borde ha fått informationen och frågan. Hade hjälpt mig så mycket i början.

På tal om kvinnor och män. Jämställd hälsa - ett nytt mål från regeringen som kom i november 2016. Det innebär " En god folkhälsa handlar inte endast om att hälsan bör vara så god som möjligt, den bör också vara så jämlikt och jämställt fördelad som möjligt."

Förstår att de - regeringen - har fått lägga till Jämställd hälsa som ett eget delmål. Bra! Men trist, för att uttrycka det milt, att det ska behövas....något som kan tyckas så självklart.

Önskar alla en god och jämställd hälsa i en orolig värld där en explosion har skett i sociala medie-världen med #metoo.

Allt gott och var rädda om varann!

Helena

Restaurangbesök för att fira 5 år!

Det var dags att fira 5 år! Den 26 januari är som min andra födelsedag. Det var datumet som jag fick beskedet om att skit och eländet var borta efter behandlingen som bestod av cellgifter, inre strålning och yttre strålning! Den dagen, med det beskedet gav en känsla som nästan är obeskrivbar. En sån lättnad, sån eufori,  sån lycka, sån överväldigande glädje av orden som Dr Gabriel sa: Tumören är borta!

Vi brukar gå ut och äta för att fira min andra födelsedag. Jag är så lycklig över att åren går och jag fortfarande är med. Minnet av mina tankar om att jag skulle vara 51 år när jag gör sista kontrollen och min intensiva önskan och hopp om att få uppleva det, har varit så stark. Och nu är jag här! Yes! Tack!

Jag har tidigare skrivit om att kroppen minns. Varje höst efter 2011 har min kropp återupplevt hösten från 2011. När löven börjar gulna, luften blir högre och det börjar bli mörkare sände det signaler till mitt kroppsminne. Det gjorde så att jag kunde känna matleda, ett lätt illamående, minnen från känslan av orkeslöshet. Allt som jag upplevde under behandlingen mellan 19 oktober till 22 november. Och minnet av de veckorna, framförallt matledan och orkeslöshet får mig bara att tänka: Bläää! Hittar inget bättre ord. Blä!

Hösten 2016 var det första hösten som kroppen inte mindes. Kroppen har glömt! Känns bra! Flera datum glömde jag också som jag alltid har uppmärksammat tidigare som 31 augusti när jag fick beskedet, eller 19 oktober när jag började behandlingen. Eller 5 oktober när jag fick besked efter alla undersökningar att det inte fanns någon spridning av skiten.

Det är ett gott tecken att jag inte tänker så mycket på "det där" längre. Känns fint!

Men det som jag tycker om att tänka på är den 26 januari 2012. Den där glädjen är som ett lyckorus som är så stark att det bubblar över. Jag minns att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen för jag var så otroligt lycklig och glad. Glad över att få leva den grå vardagen! Den grå vardagen var det som räknades - den var ljuset i min längtan fast den oftast kunde kännas så grå innan. Innan beskedet. Känslan gav mig så mycket livsglädje att jag plötsligt ville göra allt. Och jag satte igång med olika saker. Så här med en backspegel så förstår jag att det blev lite för mycket. Men det var som att inget kunde hejda mig och jag ville komma ikapp. På något sätt.

Det känns bra idag. Nojan finns där men den kanske finns hos många, mer eller mindre. Jag har lite strålningsskador i tarm och blåsa men det kunde ha varit värre.

Vid middagen, i förra veckan på restaurangen, frågade jag barnen vad det kom ihåg. Det verkade inte komma ihåg så mycket. Jag vet att vi försökte göra vardagen så vanlig som möjligt. Max och jag pratade med barnen så fort jag skulle iväg på undersökningar eller så fort jag hade fått besked om något. Rådet från läkarna var att inte berätta för mycket och inte för lite.

Nåväl. Vi lämnade pratet om "det där" och fortsatte att prata om resor och var i så fall vi vill åka. Och så pratade vi om resan till Gotland i somras och som vi alla vill åka tillbaka till.

Allt gott!

Helena