Vårtrötthet och kastrering

Idag åkte vi iväg och lämnade Kattja på Djursjukhuset för att kastreras. Stackars katt! Nu är det gjort och hon är lite snurrig och verkar lite hungrig. Hon har hittills varit innekatt men om ca 14 dagar kommer hon att få gå ut. Det finns många andra katter här men nu blir det iallafall inga kattungar. Funderar på om Kattja också kommer känna av värmevallningar? :)

Idag tog jag de sista pillren för herpesbältrosenutslaget-eller-vad-det-nu-var. Skönt!

Jag känner mig så otroligt trött och vet inte om det beror på infektionen, pillren, våren eller omställningen av klockan. Känns inte som att det hjälper att sova. Och jag orkar liksom inte komma igång med något. Segt. Riktigt segt.

Imorgon ska jag iallafall ta bilen och åka till Nyköping. Det ska bli kul!Och jag ska passa på att lära mig lite om trädgårdsdesign också.

Nu ska jag titta på min att-göra-lista. Har ett fruktansvärt dåligt minne, har ingen strukur på vad jag ska göra. Det är frustrerande. Tur att papper och penna finns!

Papper och penna behöver jag också när jag nu börjar fundera på mötet med chefen och handläggaren på försäkringskassan i nästa vecka. Behöver skriva ner en del inför det mötet så att jag inte glömmer något. Ska nog ha en liten såndär skrivarbok i handväska, så man alltid är redo när man kommer på nåt.

Hoppas det blir fint väder i helgen, vi behöver se solen! Och det jag har sett mycket av senaste veckan är både vitsippor och en massa tussilago! Det spirar så! Och snart är det påsk - det är så hoppfullt med påsken! Även om historien är lite sorglig. Trevlig helg i solen!

Bloggeri bloggébra!

Min svullna kind/öra har blivit mycket bättre efter dunderpillren. Om det nu är herpes eller bältros är struntsamma - jag är på bättringsvägen. Och doktorn har inte ringt än angående min "blodstatus". Då är det nog bra.

Jag har läst delar i en artikelserie av Svenska Dagbladet om bloggare. Det handlar om bloggare som skriver om en svår sjukdom gällande sig själv eller nära anhörig. Vad är det som driver en att lämna ut sig i cyberrymden till helt okända människor? Att blotta sig? Flera av bloggarna nämner behovet att få skriva av sig och/eller att delge vänner och bekanta på ett "smidigt" sätt.

Det är ett nytt fenomen i samhället, det här med bloggandet. Hur ska vårdpersonalen göra? Ska de läsa patienternas bloggar? De som bloggar, får de bättre vård just för att vårdpersonalen inte vill riskera att "hängas ut" i någons blogg som kanske har över 10 000, 20 000 eller kanske t o m 50 000 läsare? Förväntar sig de bloggande patienterna att läkaren, sköterskan eller kuratorn ska läsa bloggen?

Ja, det blir många nya frågor att finna svar på i det nya sociala mediesamhället. Jag tycker det är intressanta frågeställningar. Fler och fler kan ta del av var och ens vardag och fler delger sin vardag som blir offentlig genom sin blogg. Jag anser att det ligger på bloggarens ansvar att också fundera på hur man använder sin blogg. Och hur ska vi hinna läsa?

Jag känner igen mig i att få skriva av sig. Efter bara 10 dagar efter beskedet från doktorn bestämde jag mig för att börja blogga. Jag hade nästan ingen erfarenhet alls av bloggar. Jag följde heller ingen blogg.

Det känns viktigt för mig att använda bloggen på rätt sätt, att inte hacka alltför mycket på "myndighetspersoner" eller "hänga ut" de som är runtomkring. Det är viktigt att använda de forum som redan finns om man är missnöjd på något sätt. Det är också viktigt att inte lämna ut hela sig, att vara ganska bestämd över hur öppen man kan och vill vara i sin blogg. Men det kan vara lätt att glömma bort sig. Jag kan nog vara ganska öppen, vi är ju inte mer än människor och om hundra år är mycket glömt. Om jag kan hjälpa någon på något sätt genom min blogg blir jag överlycklig! Och en inblick i mitt liv bjuder jag på och jag blir glad när några vill ta del av mina tankar. Och, det viktiga, jag väljer vad jag delger.

Det jag har upptäckt är att nu när jag börjar träffa fler runtomkring mig så pratar jag på om sjukdomen. Man nickar instämmande och säger "Ja, jag läste det i din blogg...". DET är frustrerande att inte veta vilka som läser. Känns lite pinsamt att tjata. Samtidigt som jag behöver "dialogisera" eländet. Sen det omvända, när jag frågar "Du kanske redan har läst det i min blogg?" och då ursäktar man sig att man inte hunnit. Och det är ju heller inte meningen att man ska behöva ursäkta sig. Det blir också lite knepigt...Det är inte bara enkelt.

I början var det viktigt för mig att skriva av mig. Nu känns det mer och mer viktigt att skriva till de som kan ha hjälp av min blogg, att några frågor kanske kan bli besvarade eller att någon tröst kan ges till någon i eländet.

Hursomhelst så är det roligt också, att fundera på rubriken, plåta lite och trixa med fotografierna. Det har ju varit och är en slags terapi det också.

Det lär nog bli fler tillfällen att återkomma till det här med bloggandet. Nu ska jag ringa dottern som fick följa med en kompis och hennes familj till fjällen!

Till doktorn igen...

Det börjar spira! Tomaterna, chilin, tagetesen har kommit upp och jag kan ana paprikan. Det är så fascinerande med växter eftersom man ser resultaten ganska snabbt. Vilket är tillfredsställande när man har ett jobb där det ibland kan ta år innan man ser något resultat.

Idag åkte jag in till doktorn igen. Det var ännu mer svullet på vänstra kinden än igår. Och jag kände mig "mosig". Vi åkte in på förmiddagen och tog upp Alice vid skolan som skulle till sjukgymnasten. Jag fick träffa Dr E idag. Hon var lite grundligare och kollade både hals och öronen. Hon hade lite överläggningar med Dr B (min strumadoktor). Jag fick en starkare dos och nu i sju dagar. På pillerburken har hon skrivit att det är mot bältros. Vi dividerade om jag hade herpes simplexviruset eller "bältrosviruset". Pillrena är starka och därför ville hon kolla upp min "blodstatus" som hon kallade det för. Bland annat njurfunktionen eftersom den inte får vara nedsatt om man ska äta pillren. Och eftersom cellgifter är tuffa mot njurarna så är ju det bra att mina njurar kollas.

Sen kom tanken "tänk om det är något konstigt med min blodstatus....ahhh hjälp!". Jaha, då blev det jobbigt. OCH det är så jobbigt att vara nojig och jag blir lite trött på mig själv. Jag ursäktade mig också till Dr E att jag har blivit lite nojig efter höstens elände. Dr E förstod.

Blev lite lessen när jag väntade på Max när han skjutsade tillbaka Alice till skolan eftersom vi också behövde handla. Påminde mig att jag måste tänka mer positivt och vara inriktad på att det blir bra. Men jag vill ju så gärna ta vara på dagarna. Det är som jag blir lite bestulen de där sjuka dagarna...Och sen får jag dåligt samvete och tänker att jag ska ändå vara tacksam. Men var och en har ju rätt till sitt eget lidandande, som nån har sagt nån gång.

Imorgon hoppas jag svullnaden blivit mindre och att jag har mer ork. Jag vill nämligen så lite fler frön som gurka, sallad och basilika. Behöver också gulla lite med pelargonerna! Men idag orkade jag iallafall steka ett helt gäng småpannkakor - det är ju torsdag!

På väg men inte framme - än!

I måndags började jag få ont på kinden, nära mitt vänstra öra. Det dunkar och ilar samt kliar. Det brukar vara herpes. Jag fick det för drygt 20 år sen och nu är det fjärde gången som jag får det just där. Och det är inget konstigt för herpes kan man få varsomhelst, har en läkare förklarat för mig.

Idag vaknade jag och såg ut som en hamster. Lymfkörtlarna på vänster sida är helt svullna. Jaha. Dags att ringa vårdcentralen. In och fick besöka doktor J. Trolig herpes, om inte så är det någon bakterie. Men "vi" bestämde oss för herpes eftersom jag bl a kände mig lite hängig. Nya piller som ska hämma herpesviruset. Om inte så ska jag ringa imorgon för då är det troligt att det är en bakterieinflammation. Jag berättade min eländeshistoria, för att det kanske är bra om dr vet. Dr J var så förstående och sa att jag kan ringa närsomhelst. Fem tabletter om dan i fem dagar, tror jag det var.

Tråkigt. Men det kunde ha varit värre...Orken blir lite mindre och det känns som att det tar lite på krafterna. Så jag tar det lugnt.

Theo var hemma idag också för sin onda svanskota. Efter besöket hos doktorn åkte Max, Theo och jag till Nässjö och åt lunch. Där träffade vi några fackliga kollegor. Det kändes ovant men ändå inte. Jag tittade in i verkligheten en stund, i världen därutanför. En insikt idag är att jag fortfarande är väldigt mycket i min egen puppa. Jag måste ut ur den! Men ändå är det viktigt för mig att få älta lite om mina eländesupplevelser innan det går att lägga det bakom sig. Ha tålamod med mig! Tack för att ni lyssnade idag, Lisbeth, Cathrine, Anneli, Agneta m fl. Och Annette! Det kändes bra att vara med i världen där utanför. Men jag har en bit kvar på vägen innan jag når mitt mål - den vanliga vardagen!

När vi åkte hem ringde doktor B för att berätta om strumavärdena. Det börjar se bättre ut. Hon tror att det kan ta nåt år innan värdena har "normaliserats" till mina vanliga nivåer. Jag ska ta nya prover i juni. Och så bokar jag en ny telefontid med Dr B så kan vi "tjöta" lite igen! Bra kvinna!

Med en herpesinfektion och nya piller men med bättre strumavärden och sonen som har mindre ont idag och en ny insikt om världen därutanför så känns dagen rätt bra ändå! Och solen sken nästan hela tiden! Och jag är återigen tacksam över vården, doktorer, piller och min man som skjutsar runt mig och min dotter som lagade middan!

Det blir aldrig sig riktigt likt igen

Det börjar närma sig. Jag har bokat in tid med min chef och personliga handläggare på Försäkringskassan. Nu ska vi snacka arbetsträning och jobb. Det är lite jobbigt men mest kul. Då, innan, var jag ordförande på heltid, förtroendevald, och representerade medlemmarna i Fackförbundet ST inom Arbetsförmedlingen. Jag trivdes bra! Många dagar tillbringades i Stockholm. Mycket tid tillbringade jag på tåget, tidiga mornar och sena kvällar. Ofta saknade jag familjen. Men det var ett spännande uppdrag!

Sen fick jag beskedet. Jag sa till valberedningen i september att jag ställer inte upp för omval som ordförande. Men som styrelseledamot. Valet var i november. Mitt i min behandling. Det kändes lite sorgligt, för mig. Eländet styrde mitt liv. Jag hade inte så mycket att säga till om...

I september, när jag hade fått beskedet var det skönt att tillbringa tiden i trädgården!

Nu är jag förtroendevald i styrelsen på halvtid och arbetsförmedlare i Jönköping den andra halvtiden. Det var 3-4 år sen jag jobbade som arbetsförmedlare. Nu ska vi prata om vad jag ska göra, min chef, handläggaren på försäkringskassan och jag om drygt
14 dagar.

Nu ska jag kolla till sonen som är hemma idag. Igår ramlade han på en isfläck och slog i svanskotan. Och det gör ONT! Och som mamma gör det ont att se när barnen har ont :(. Vårdcentralen ska höra av sig om en stund.

Men oftast är det bra! Det känns mest bra! Och jag är mest glá!! Snart tillbaka i arbetslivet också. Snart kanske den vanliga vardagen är åter med en Helena som fått nya insikter här i livet. Det blir aldrig sig riktigt likt igen. På gott och ont.

Den som söker hon finner!

Ljusstakar i fattigmanssilver som jag köpte i torsdags på Åsas!

För några dagar sedan träffade jag på en sida på facebook. På sidan fann jag en länk till en blogg som jag gick vidare till. Där kunde jag läsa om Helena som drabbades av livmodershalscancer 2010. I väntan på svar och behandlingar började hon tillverka skyddsänglar. Man köper dem inte (eftersom änlgar kan inte köpas) - man ger ett bidrag till Cancerfonden och för det så får man en av Helenas unika skyddsänglar. Hon har samlat in över 19.000 kr till Cancerfonden! Hittills!

Jag beundrar henne för det hon gör och bidrar till. Hon är som en ängel själv fast utan vingar! Vi har haft mailkontakt. Våra sjukdomshistorier är väldigt lika och våra namn är ju exakt lika :)! Det kändes bra att finna någon som har gått igenom något likvärdigt. Det är första gången jag stöter på någon annan i bloggvärlden (ja, överhuvudtaget) med liknande story. På nåt sätt så känns det...bra i eländet att ha någon medsyster där ute som vet hur det är!

Jag har kollat in flera av hennes smycken och har svårt att välja. Men jag ska in och kolla igen! Gör det du också, du hamnar på hennes blogg om du klickar här!

Jag hoppas kunna hitta min grej så att jag kan bidra på något sätt. Det kanske dyker upp när jag minst anar det. Jag kan iallafall bidra med att sprida Helenas änglar och insamlingen till Cancerfonden!

Hoppas ni alla får en skön helg med lite mer sol än vad vi har haft här idag! I gråvädret kan du ju kolla in alla fina änglar på Helenas blogg!

Änglar som också inhandlades i torsdags på Åsas!

Försenat födelsedagsfirande!

Idag blev jag bjuden på försenad födelsedagslunch med utflykt av mina kollegor Iris och Kickan som numera är penisonärer. En tradition som vi har men det blev ju ingen middag efter min födelsedag i augusti, av känd anledning. Vi tog det idag istället! Men vi firade också min andra födelsedag, den 26 januari, när jag fick glädjebeskedet! Dagen idag var så trevlig med god lunch och gott fika. Efter lunchen tog vi en tur till Norrahammar och besökte Åsas som du kan läsa om när du klickar här. Det blev lite shopping av lite änglar, ljus, ljusstakar och hudlotion!

Dagen avslutades hos Iris med kaffe och kladdkaka innan Max hämtade mig. Härligt med fina vänner! Men oj, vad jag var trött.....

Imorgon ska vi lämna ena bilen till verkstan för lagning och därefter åker vi till vårdcentralen så att jag kan ta prover för sköldkörteln. Sen hem för att träffa en fackman som kan tipsa oss om hur vi kan göra om köket på något bra sätt! Är verkligen nödvändigt - kaklet ramlar ner och skåphandtagen lossnar och tapeten är helt flottig.....Äntligen!

Jag ska också ringa försäkringskassan för att boka en tid. Jag behöver en plan för återgång till arbetet, helt enkelt.

I veckan har jag varit i trädgården och räfsat lite. Och njutit av vårblommorna som snödroppar, vintergäck och krokus! Jag tog även in några kvistar syren, får se om det slår ut! Det blir ju vår iår också, man tvivlar ju varje år av nån anledning!

Glöm inte att stanna upp ibland för att njuta av solen och färggranna vårblommor!

Håll ut! Och det gjorde jag tack vare.....

Högen med 60 vykort och brev!

...er alla som var ett stort stöd för mig under min sjuktid!

Nu känns det dags att samla ihop och göra något slags avslut av min sjuktid. Tiden som skakade om, ordentligt. Tiden mellan 31 augusti till 26 januari. Och jag är tacksam för att tiden inte blev så lång, alltför många lever i eländessjukdomens ovisshet alltför länge. Och jag är ju inte friskförklarad, jag vet, men hursomhelst så behöver jag komma vidare.

Jag är överväldigad över all den post, 60 vykort och brev, som jag fick och all den uppmärksamhet jag har fått. Det gav mig en styrka, som jag såväl behövde. Jag var inte ensam....och den vetskapen var så viktig i eländet. Jag kände mig så liten men med hjälp av många runtomkring fick jag styrka att hålla ut och kämpa på!

Jag kollade också antalet sms i min iver att göra lite avslut. Jag uppskattar till över 250 sms under min sjukperiod! Många från min chattkompis L som skickade styrka, kärlek och kraft varje morgon. Jag minns en morgon när Max och jag åkte till Linköping när jag skulle få strålning. Jag satt och snyftade som jag gjorde ganska ofta, nästan alltid över att nån hade skickat nåt fint sms. Han frågade vad det var. "Jag har inte fått något sms av Lotta än" snyftade jag. Ni kanske förstår att min mentala styrka inte var så stor. Tårarna kom så lätt, så lätt och så ofta. Efter nån kvart kom sms:et. Åh, stackars Lotta som bad om ursäkt för att hon hade försovit sig! Tack återigen Lotta!

Alla vykorten och breven utspridda

Från min mailkompis I.K som också har haft eländessjukdomen och lite till räknade jag till att hon skickat över 100 mail under min sjuktid. Tack I.K för alla trösteord, tips, recept och de mail med bara vanligt vardagssnack. Så skönt det var att läsa och kunna få skratta åt vanliga saker och glömma eländet. Vi mailar fortfarande men inte lika ofta!

Alla blommor! Över 30 blombuketter fick jag under sjuktiden! Helt fantastiskt, helt otroligt! De lyste upp min nya vardag och det var så värdefullt! Under hela min sjuktid hade jag blommor!

Alla andra mail från vänner och bekanta är säkert över 75 mail! Och alla presenter med gosedjur, vänskapspryl, godis till barnen, änglar och åter änglar och skyddsdockor, kakor, armband och halsband. Bland annat!! Fantastiskt!

Min reflektion över allt detta stöd är att det har varit till en otrolig hjälp för mig. Bara tanken på att nån har tänkt på mig har känts så bra, så skönt och så tryggt. Och o-ensamt. Det har gett mig styrka! Och har säkerligen hjälpt mig i mitt tillfrisknande och möjlighet att hantera eländet på ett bra sätt! Dessutom har de de olika sociala medierna varit guld för mig eftersom jag endast orkade prata med några få på telefon.

Jag vill visa ett av alla trösterika kort som kom så lägligt från jobbarkompisarna i Jönköping. De skickade blommor som jag fick dagen efter en "lessendag". Jag var så svag, så illamående och jag hade börjat få diarré. Då ringer blomsterbudet på dörren och jag fick en vacker blomsterbukett med ett kort där det står:

Den tredje behandlingsveckan kom dessa ord som räddade min dag och gav mig ny styrka!

Alla ord som "du fixar det här", "det blir bra", "när du är frisk ska vi..." eller "tänker på dig" är bra trösterika ord. Det var det iallafall för mig. Det kändes också bra när Max och barnen fick styrkehälsningar.

För att inte tala om alla, alla fina kommentarer på facebook när jag bad om kraft eller när jag lade ut länken till min blogg.

Jag har också fått nya vänner! Som exempelvis Susanne T eller Rose Marie som har tuttanscancerblogg - jag hoppas få träffa dem nån dag! Och gamla vänner som jag inte pratat med på många år som Cecilia och Nettan!

Jag vet att en del tycker det är jobbigt och har haft svårt att läsa bloggen med allt elände. Ja, det kan jag förstå när jag nu har läst igenom nästan hela min blogg. Men bloggen har varit och är nyttig för mig och troligen så är det bra för min rehabilitering. Jag hoppas att den i sin tur kan vara någon annan till hjälp.

Kära, kära fina underbara, människor - hur ska jag kunna tacka? Nej, det går inte men detta inlägg är ju ett försök till att visa min tacksamhet och betydelsen av vad allt stöd har inneburit för mig. Det jag kan göra är ge tillbaka genom att vara ett lika fint stöd till de som behöver det! Tack alla underbara!

Jag vill tipsa om en bra artikel i Svenska Dagbladet som berättar om Kristian och hans magcancer. Artikeln tar upp betydelsen av att blogga vid en svår sjukdom och Kristians insikt om vad som är viktigt. Klicka här

Oväntat besök och piller och cellprover

Nysådd chili och några av mina nyinköpta pelargoner!

Veckan har innehållit både vila, oväntat besök, omplantering, brödbakning och renoveringsplaner.

I tisdags kom en, numera pensionerad, kollega K till Max och mig med sin sambo S från Nässjö. Det var riktigt roligt att träffas, det var flera år sen. Vi fikade och pratade om både elände, trädgård och kolonilotter. Han tog hand om mina näringsdrycker som jag inte längre behöver. Beundrar honom för att stå ut med att dricka dessa drycker men det är ju så att ibland har man inga val. Känns bra ändå att de kommer till nytta än att bara lämna in dem på apoteket för att kastas.

Jag pratade med sambo S om östrogentabletter. Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte ska äta dem. Jag har hittat en artikel på nätet, skriven av professor Karl-Otto Aly som du kan läsa om här. Han beskriver vad man kan göra på "naturlig väg" och jämför med asiatiska kvinnor som nästan inte alls har några klimakteriebesvär. De får tillräckligt med östrogen som motverkar benskörhet via kosten. Tänkvärt!

Jag har aldrig gillat att ta piller. Jag kanske tog högst 3-4 Alvedon per år innan eländet (förutom Levaxinet mot sköldkörteln som jag ätit sen 2004). Men jag kan nu inget annat säga än att TUR att piller finns. Under min behandlingsperiod åt jag uppskattningsvis 20 piller om dan. Numera tar jag Ipren på kvällen när jag har ont i benen, ischas och hälsenor. Men det känns inte som jag behöver östrogentabletterna. Om jag inte hade gått igenom detta elände men kommit in i klimakteriet så hade jag ju inte sökt upp doktorn och därmed inte fått några piller. Jag står ut med värmevallningar, svettningar och störd nattsömn hellre än oro för cancer, blodproppar m m.

Nej, det som gäller är bra kost och motionera för att minimera risken mot benskörhet. Och så mår jag ju bra av att pyssla med blommorna!

Det har kommit en ny svensk studie som visar att gynekologisk cellprovstagning är en framgångsrik metod för att upptäcka cellförändringar eller cancer i tid hos kvinnor. Du kan läsa mer om studien om du klickar här. Jag försöker uppmana alla att gå. Nu kallar tydligen landstingen kvinnor från 25 år. Det är bra. En fjärdedel av de som drabbas av utvecklad cancer är under 40 år, ca 450 kvinnor drabbas varje år. Första gången jag blev kallad var jag 39 år. Jag har tagit cellprov tre gånger, senast förra året. Alla säger att livmodershalscancer är långtidsväxande, 15-20 år. Jag har ännu inte fått riktigt förklarat för mig om den cancer jag drabbades av var mer snabbväxande. Jag har några frågor att ställa när jag ska på kontroll i april.

Idag ska vi handla lite och beställa tapeter för vår hemmarenovering! Och jag måste ut och gå idag, jag har slarvat i veckan. Och inte minst, jag fortsätter att plantera om mina blommor och sår lite fler fröer som paprika, tomater och gurka. Trevlig helg alla, snart är våren här, IGEN!

Några av mina övervintrade pelargoner som nu har fått ny jord!

Vernissage och frossa!

Cecilia, Anders och jag vid en av Anders vackra akvarellmålningar!

Igår, en alldeles strålande solskensdag, åkte vi alla till Eksjö efter att Alice tränat fotboll. Jag hade bestämt med Cecilia och hennes son att mötas vid Eksjö museum för att besöka Anders Anderssons vernissage. Både Anders och Cecilia har jag känt sen 6-7 års åldern, vi är alla tre klasskompisar sen 1:an. Anders bor numera i Huskvarna och målar fantastiska akvareller på sin fritid. Jag är inte förvånad, han var bäst i klassen på att teckna!

Vi betraktade hans vackra akvarellmålningar och kunde inte motstå att köpa. Du som vill veta mer om Anders och hans akvareller kan besöka hans hemsida om du klickar här. Både Cecilia och jag var nöjda med våra inköp. Efter vernissagen var vi hungriga och besökte en restaurang i Eksjö. Det var en bra dag med en bra utflykt!

Idag hade jag tänkt mig att lata mig framför teven när andra hurtar i Vasaloppet. Men barnen satte igång att baka kanelbullar kl 8.30....vilket innebar att jag fick lämna sängen och Vasaloppet för att hjälpa till. Och jag som inte har bakat kanelbullar sen jag var 17 år....Ja, ja vi blev 44 stycken kanelbullar rikare för ett tag. Nu kan vi frossa i bullar som vi aldrig har gjort tidigare!

När bullbaket var klart gick barnen till kompisar och Max och jag gjorde utflykt till Karleby handelsträdgård, utanför Falköping. Det var pelargonfrossa vilket innebär attt 10 pelargoner kan köpas för 200-250 kr. Jag slog till med 15 sticklingar och kände mig nöjd. För tillfället iallafall.

Nu är jag så trött, så trött. Och drömmer om vår resa till Cypern i sommar!