tisdag 29 november 2011

Provsvar och försäkringar

Idag ringde sjuksyster Sylvia från Onkologen i Linköping. Hon hade några provsvar från labbet som valsade omkring och de hade inte skrivits in i min journal. Hon frågade vem som hade beställt dessa prover, verkade som att det var några halsprover. Förklarade att jag hade svamp i munnen och troligt i halsen. Till slut kom jag på strumavärdena som beställts av min läkare i Huskvarna. Sjuksköterskan skulle ringa henne. Mycket skumt och detta gjorde mig naturligtvis orolig "Jaha, har jag skit och elände i halsen nu också" är ju tanken...Fick brev från dr Emelie i Huskvarna och nya prover tas vid årsskiftet. Det är som min kompis I.K skriver i sina mail: man blir nojig och tror att allt är cancer om man så har ont i lilltån.

Max och jag har undersökt mina försäkringar via fackförbundet. Ringde och pratade med en trevlig handläggare på försäkringsbolaget. Vi fann att jag har en diagnosförsäkring som man kan ansöka om - om man har "rätt" diagnos. Hon sa att det gäller cancer men då ska den vara elakartad och så rabblade hon lite till. Jag sa att jag vill ju inte veta allt mer än nödvändigt så....Hon förstod det. Jag förklarade att jag ska på återbesök i slutet av januari och det är okej att skicka in ansökan senare. En variant är att jag kan beställa mina journalanteckningar utan att läsa dem och bifoga ansökan. Men då vet jag ju förstås när jag får pengarna att den är elakartad eller också inga pengar om det icke är så, kunde vi också konstatera. Hursomhelst så skickar hon hem ansökan så kan jag fundera på hur jag gör. Jag kan ju ana att den är elakartade men i detta läge vill jag vara i ovissheten. Jag är tillräckligt nojig som det är, men tack och lov så varierar det olika dagar.

Imorgon ska jag vaccinera mig. Ju längre jag väntar efter sista cellgiftsbehandlingen desto mer kan min kropp ta upp av vaccinet. Dr Gabriel tyckte att det var lämpligt att vänta i 14 dagar. Jag kommer inte ha fullgott skydd men ett skydd iallafall.

Ja, dagen har hittills varit en riktig slappardag med maken med lite nytta gjord. Magen börjar kurra när jag är hungrig - ett gott tecken!

måndag 28 november 2011

Här och nu


Nu har det gått sex dagar sen avslutad behandling. Jag känner fortfarande lite illamående ibland men från och med igår tar jag inga tabletter mot illamåendet...det går att stå ut med men är sååå tröttsamt. Får ändå i mig mat. Idag hade jag gått upp ett kilo, det känns ju bra på ett sätt. Känns konstigt att glädja sig åt att gå upp i vikt eftersom jag aldrig har gjort det tidigare. Hoppas också att svampen i munnen försvinner snart, har en konstig smak i munnen, bläää!

Nu har 1a advent varit!! Så mysigt. Har inte alls gjort allt de där jag som jag brukar. Det gör inget, det blir advent ändå. Mamma har gjort en hel del fast hon har ont. I helgen bakade hon och Theo lussebullar, mmm gott! Tack för mammor!!

I lördags ringde min syster när jag precis hade duschat. Förklarade att jag var lite lessen och nu ska ni få höra; När jag tog duschcremen så studsade doften mot mig och det luktade inte alls gott - tål det nästan inte. Det räckte för att börja gråta och tänka "jag vill ha Doves duschcreme"....Ja, och när jag pratade med syrran så kom både det ena och det andra som äcklig smak munnen, illamående, känner av ischias, har fått en böld, är så trött...Men sen har jag inte gråtit mer. Och hon lyssnar så tålmodigt och peppar mig.

Blomsterbudet har varit här med två jättevackra buketter, den ena i juligt rött och den andra i adventsvitt! Jag blev verkligen glad! På lördagen kom blomsterbudet igen, en amaryllis! Alla vackra blommor lättar upp min tillvaro! Måste också berätta om snälla grannar; ena grannen kom över med en massa goda hembakade kakor och en vetekrans - visst är det underbart! Jag blev verkligen glad och tacksam! Och vilken adventsfika vi fick!

I helgen har jag inte sovit något på dan. Känner mig rätt "vaken". Har faktiskt pyntat och grejat lite. Jag blir fort trött men lite kan jag göra. Det gör mig glad!

Känner att det känns bra att vara glad, måste tänka positivt. Vet att det finns de som har tuffare dagar. Men i bakhuvet finns hela tiden den där gnagade tanken - "är jag frisk?". Måste tänka lite mer i nuet och njuta av det som är!

I veckan ska jag vaccinera mig mot influensan. Jag kollade med vårdcentralen eftersom jag var lite rädd att jag var sent ute. Eftersom jag tillhör riskgrupperna är det dessutom gratis - usch, riskgrupperna, tungt....

Snart får vi fira 2a advent - nu börjar tiden gå lite fortare för mig med :) Ett gott tecken! Ett annat är att jag kan dricka lite kaffe utan att det smakar plåt - ett tecken på att cellgifterna börjar gå ur kroppen!

onsdag 23 november 2011

Behandlingen avslutad!

Nu har det gått 35 dagar sen jag påbörjade behandlingen som bestått av inre strålning, direkt på Alien, vid fem tillfällen, yttre strålning 25 gånger av nedre buk och fem gånger cellgifter eller cytostatika. Tack, vem jag nu ska tacka, för att dessa veckor är förbi.

Det är gjort och jag är glad för det! Det har varit tufft, tiden har gått så s a k t a och jag har levt i min puppa med illamående, trötthet, tårar, dåligt samvete. Jag är fortfarande så trött, så trött och kommer så vara några veckor till men sen bör det bli bättre. Mina muskler, de jag hade, bara hänger och skinnet är nästan rynkigt. Vi ska plocka fram hantlarna så jag kan sitta och träna lite armmuskler.

Tjejerna på strålningen igår sa att de beundrar mig för att jag klarat av den tuffa behandlingen. En av dem frågade om jag kände mig stolt över mig själv. Nej, svarade jag, jag kan inte se det nu. Kanske sen...
Tjejerna på strålningen spelade Pink Floyd, högt, när jag kom - de är helt underbara. De fick polkagriskarameller och polkagrisstänger av mig med ett kort där jag beskriver min uppskattning för hur de har tagit hand om mig. De blev glada.

Innan vi skildes åt på strålningen gick vi igenom olika krämer till underlivet, nån salva om jag får ont när jag kissar, att jag kan få fortsatt känningar av biverkningar som diarré 2-3 veckor framåt. Bevaka vikten, jag hade gått ner ytterligare ett kilo....inte bra. Jag måste ha all energi för att kroppen ska bilda nya celler där jag nu är helt strålad.

Vi hämtade mamma i Norrköping som följde med oss hem igår. Hon gjorde potatismos och ugnstekt falukorv och det var så gott!

Tröttheten är så stor att jag mäktar inte med att fira den avslutade behandlingen. Vi gör det i helgen, i hopp om att jag är lite piggare.

Idag har jag endast tagit ett piller mot illamående. Värktabletterna tar jag högst 4 piller om dagen. Jag vågar inte ta bort pillrena över natten, tre stycken, förrän jag har mer kraft. Ibland tar jag en ipren på dan men jag tror det är mest tarmarna som är ömma mer än att Alien gör ont, som måste vara borta nu! Men det kommer kollas av dr Gabriel i slutet av januari, pirrigt och jobbigt.....

Jag tror att läkarvetenkapen har klarat sitt och gjort ett fantastiskt arbete för att göra mig frisk. Jag ber vid alla högre makter, universums kraft och att tron har gjort mig frisk. Jag är så tacksam för vården och för alla tankar böner, styrkekramar, vykort, sms, mail, telefonsamtal, blommor, alla skyddsänglar och andra presenter och besöket (när jag fick cytostatikan) som har stärkt mig genom behandlingen!

Max, barnen och jag tycker det är så skönt att inte åka iväg idag!! Barnen vill nog gärna att det ska vara lite mer som vanligt. De har en mamma som legat i soffan i många veckor nu. Oftast har jag intagit middagen i soffan också. Orken räcker inte att sitta vid köksborden men är också svårt när jag mår illa. Man vill liksom inte ha fokus på maten. Det har gått lättare att äta när jag tittat på tv, just för att glömma bort illamåendet.

Jag vill och önskar få vara lite piggare snart. Jag vill så mycket men orken är precis borta. Nu måste jag ha tålamod. Men längtar så efter den vanliga vardagen, där allt är bra!

Idag hade jag gått upp 3 hg, det är åt rätt håll. Svampen i munnen är fortfarande kvar och jag gurglar med det där pencillinet. Jag längtar efter att dricka kaffe igen. Jag längtar efter att slippa må illa av vissa lukter. Jag längtar efter att slippa "lukta" cytostatika. Jag hoppas svullnaden i mitt ansikte försvinner snart.

Men jag har tålamod.

fredag 18 november 2011

Glad och lessen

Två behandlingsdagar kvar!! Och det är endast yttre strålning. Jag är så glad! I tisdags gjorde jag sista inre strålningen. Som vanligt med lite lätt dos lugnande så jag är ändå med istället för att vara nedsövd. Jag påminner alltid om musik och nu vet de vilken jag vill lyssna på. Allt gick bra och de tog ut det lilla instrumentet, ett litet plaströr, som de använt vid strålningen. Den här gången var det dr Gabriel som gjorde förberedelserna. Och som vanligt var alla så omtänksamma. Eftersom det var sista gången gav jag en present till gänget på brachyterapin, massa små polkagrisarkarameller med ett kort till dem med rubriken "Till alla mina hjältar".

Sov måndag till onsdag hos min snälla systerdotter Elin. Så skönt att slippa resorna. Men jag har mått så illa den här veckan, det har verkligen varit jobbigt.

I onsdags var det dags för sista cytostatikan. Den dagen var en lessendag. Jag kände mig så kraftlös. Elin erbjöd sig att sitta med mig tills Max skulle komma vid 11.30. Visst är hon snäll! Först får jag koksaltlösning i 1½ timma. Därefter cytostatika i 2 timmar och sen koksaltslösning igen så sammanlagt fem timmar. Jag blir svullen och får nån slags askgrå färg i ansiktet när allt är klart. Nu fick jag ännu mer piller mot illamåendet. Sjuksköterskan konstaterade att mitt ökade illamående är nog också en biverkning från strålningen. Och den snälla sjuksköterskan tröstade mig när tårarna rann. När det är en sån dag tål jag inte mycket. Äntligen tog de ut picc-linen, den 38 cm långa katetern som jag har haft i ett blodkärl som de använt när jag fått dropp, cellgifter m m. Sjuksköterskorna på behandlingsmottagningen fick också polkagrisar!

I tisdags fick jag prata med dr Gabriel. Han kom med en gåva, som han sa. Ni som är känsliga ska inte läsa mer men jag vill skriva om det är just för att det kanske är tabu men dock en stor grej för patienten. Gåvan är en stav som ska föras upp i slidan så att det inte växer igen, det är sant. Det beror på strålningen och gör att sammanväxningar är vanligt. Men för att förhindra det och göra det möjligt med ett samliv men också för undersökningar är det jätteviktigt med den här staven. Varje dag i ca 3 minuter första månaden efter avslutad behandling. Därefter lite glesare och kan behövas i 2-3 år framöver, beroende på vilket samliv man har. Japp, nu vet ni!

Dr Gabriel sa också att jag ska undersökas i slutet av januari och även göra en MR-röntgen, usch, den jobbiga. Han ser så allvarlig ut och jag blir nervös. Den där Alien oroar honom och han vill göra både röntgen, vilket jag gör i Jönköping, men också gynekologisk undersökning i Linköping.

Tankarna kom och bidrog till att onsdagen blev en tung lessendag. Glad men lessen....Jag ser slutet på behandingen och det känns så bra, jag är glad. Dessa fem veckor känns som 10 veckor, det har gått så långsamt. Sen kom jag på att ovissheten kommer träda in i igen, väntan....jobbigt, nojigt och jag blir lessen. Dr Gabriel sa att jag kommer fortfarande vara trött i slutet av januari så vi får se om sjukskrivningen blir förlängd. Han frågade om jag känt av klimakteriet än men icke, det är ju skönt. Det kommer troligt när som eftersom strålningen har dödat äggstockarna.

Men som sjuksköterskan Kristina sa igår "Du ska tänka att du är botad nu". Tack för de orden! Ja, det är så jag ska tänka!. Glad, inte lessen!

Jag har inte tappat håret eftersom den cytostatikan jag har fått påverkar inte håret. Men jag har tappat en del ändå eftersom jag har den där håravfallssjukdomen, men som tur är så är det där bak så överhåret döljer fläcken. Jag har inte brytt mig så mycket.

Idag har jag känt lite hunger, då blir jag glad. Theo har varit hemma två dagar, haft jätteont i halsen men har kryat på sig lite. Det blir myskväll ikväll. Är glad att det bara är två strålningsdagar kvar. Är glad att mamma troligen kommer hit på tisdag. Är tacksam för alla runtomkring mig! Är glad för att så många skickar en hälsning men när det är som värst orkar jag inte ens svara på sms men ni ska veta att jag verkligen blir glad!
Hoppas helgen blir bra för er alla!

måndag 14 november 2011

När barnen är sjuka....

Helgen var sådär....I lördags följde jag faktiskt med in till stan, Jönköping. Jag gick in till en blomsteraffär och köpte lite Fars-dags blomster. Vi hämtade mat på Max och tog våra hamburgare och åkte till Vättern och satt i bilen och åt med en vacker utsikt! Framåt kvällen började illamåendet.... och tarmarna blev oroliga. In med piller!

Söndagen låg jag hela dan, försökte få i mig lite näringsdryck och pasta. Usch, vilken jobbig dag.

Men det jobbigaste är; Max och Theo åkte in till distriktsköterskan efter att jag hade ringt och undrat över märken på Theos hals och rygg, som en stor ring. Diagnosen blev att min lille Theo har borrelia! Fy vad jag blev lessen.....och Max också men tur att vi åkte in. Då börjar vi rannsaka oss själva och undra om vi borde ha upptäckt det tidigare men doktorn sa att det inte alltid är lätt. Nu äter han pencillin och ligger i soffan och vilar, lille plutten.

Max och jag åkte upp till Linköping kl 13 idag. Theo försäkrade att det skulle gå bra att vara själv en stund tills Alice kom hem. Jag ringde våra grannar som också skulle kolla till dem.

Nu har jag tagit prover inför sista cytostatikan på onsdag. Jag är ganska sönderstucken men hon som stack mig fick tillräckligt....Efter provtagningen var det strålning igen. Upp på vågen igen för att kolla så att jag inte gått ner mer och det hade jag inte. Jag har nu fått ordinerat näringsdryckerna, sex flaskor kostar 380 kronor, jösses! Jag kommer få 18 och för det betalar jag 250 kronor. Tack igen välfärdssystemet!

Nu är jag hos min systerdotter och stannar här tills onsdag. Tänker på min son...jobbigt när barnen är sjuka.....tänker på min dotter som är så duktig...Tänker att det endast är sex behandlingsdagar kvar!!

lördag 12 november 2011

Ser ljust ut!


Måste bara få lägga ut bilden på mina fina vänner, Kattis och Cecilia, som satt och höll mig sällskap när jag fick cytostatika förra gången. Det var så skönt att träffa dem och få kontakt med "verkligheten".

Nu känner jag att nedräkningen kan börja på behandlingen. I torsdags pratade jag länge med dr Sofie. Flera har frågat mig vad som händer sen men jag har själv inte velat veta. Nu var jag mogen att fråga. Efter den 22 november, som är min sista behandlingsdag, ska jag äta bra, vila när kroppen säger och ut och gå. Jag ska "bygga" upp kroppen och återhämta krafterna. Vi diskuterade också om jag ska vaccinera mig för influensan. Mitt immunsystem lär kunna byggas upp rätt skaplig på tre veckor efter den 22 november så jag slipper inte julhandeln :) Men den gillar jag ju också!

I januari någon gång görs en gynekologisk undersökning för att se hur behandlingarna har tagit. Strålningen behöver verka en tid och bindväven ska repa sig innan ny undersökning kan göras.

Vi pratade också om det mentala, att återgå till vanliga vardagen - åh va härligt det låter "vanliga vardagen" - att träffa vänner och kollegor igen efter den här "resan" (som ännu inte är avslutad). Vi pratade om andra perpektiv på livet, andra prioriteringar, att bli mer känslig eller arg eller vad det nu kan vara. Det var ett bra samtal. Jag frågade henne om det finns nån plan B. "Nu är vi inställda på att det här har gått bra" svarade kloke dr Sofie. Jag tyckte det var ett bra svar, det är pirrigt ändå.

Jag har dragit ner på min smärtmedicin, istället för 11 piller äter jag 6 piller och bara en är morfin. Det känns bra. Men nu har jag fått svamp i munnen (troligen från cytostatikan och alla mediciner). Har fått pencillin som jag ska gurgla mig med 4 gg om dan. Smakar fräscht! Den konstiga smaken i munnen är troligt orsaken till att jag inte kan dricka kaffe, smakar jättekonstigt. Jag har bokat om en tandläkartid till i slutet av januari. Ska se till att få en rejäl uppfräschning.

Ja, nu är jag invald som styrelseledamot i avdelningsstyrelsen. Jag har pratat med nye ordförande om min återgång och eventuella behov av anpassning. Jag har mailat chefen på mitt kontor och vi ska prata om vad jag ska jobba med på kontoret. Det är också en process som jag inte trodde för några månader sen. Men det blir säkert bra. Ibland slår tanken mig - nåt är meningen med detta.

Känner mig än så länge rätt okej, helgerna brukar vara jättejobbiga med illamående och trötthet. Är verkligen sugen på att åka in till stan och bara glo runt lite. Får se hur det blir. I vilket fall som helst vill jag köpa blommor till min kära man för att fira lite Fars-dag imorgon.

Ja, det börjar ljusna ute nu och jag har ätit frukost och bläddrat i trädgårdstidningen och fått tips om utsmyckning inför advent. Blir så sugen! Och nu bara sju behandlingsdagar kvar! Ja, det ser faktiskt ljust ut!!

onsdag 9 november 2011

Fjärde behandlingsveckan

Jag har träffat dietisten. Kändes mycket bra. Fick bekräftelse på att jag tänker rätt med vad jag stoppar i mig. Ska inte ha för mycket fett för det är inte bra för tarmarna. Men måste äta lite så att jag går upp i vikt. Hon skriver ut näringsdrycker till dietisten i Jönköping på Ryhov och sen skickas de hem till mig.

Blomsterbudet ringde på! Det var från kollegor i Jönköping, 4M. På kortet stod de rätta orden, jag blev peppad och tröstad!!! Gulligt och naturligtvis rann tårarna. Max och jag konstaterade att jag har haft minst en bukett sen 1 september. Helt fantastiskt och jag är verkligen glad för det. Och orkidén från Falusektionen har blommat så fint hela tiden!

I två dagar har det nu varit ombudsmöte för ST inom Arbetsförmedlingen. Jag avgick som ordförande. Känns lite sorgligt i hjärtat...Men jag hoppas jag blev vald som styrelseledamot.

Idag ringde min personlige handläggare på försäkringskassan. Hon undrade om det gick bra och prata. "Ja, jag ligger bara här och får cellgifter i Linköping", sa jag. Men oj oj, då ringer jag en annan dag. Men jag förklarade att det gick bra och hon undrade varför jag inte kunde få gifterna i Jönköping. Troligtvis för att all annan behandling är här också och så förklarade jag... Surt, egentligen skulle hon fråga läkaren om hon nu undrade....Men hon var bra och skulle ringa igen i januari.

Nu är det nio behandlingsdagar kvar!!!!!! Och sen är det 1:a advent, jag älskar advent och jul!!

måndag 7 november 2011

Biverkningarnas ankomst

Helgen har varit ok. Max tycker att jag har varit piggare än tidigare helger. Jag har mest legat i soffan men inte sovit lika mycket. Och det bästa, jag var ute både lördag och söndag i trädgården. Igår gick jag med sekatören och klippte lite men oj, vad trött jag blev. Max hämtade Chinamat åt oss i lördags, så gott det var!

Barnen var hos min syster och svåger i Nyköping. De gjorde lite utflykter och jag är så glad för att det blev så!! När de kom hem igår kom tårarna och kärleken bara rinner över när jag kramar dem!

Biverkningarnar från strålet börjar nu komma. Jag har sprungit som en tok på toaletten. Jag fick också salvor i fredags som jag ska smörja eftersom slemhinnorna tar stryk.

Imorse åkte vi innan kl 9. Tårarna rann mest hela tiden. En lessen-dag, en tung dag, en jobbig dag....När jag träffade de snälla sjuksköterskorna på strålet var det dags att gråta igen. De är så medkännande. De sa, som den mest naturliga saken i världen, att "har du inte köpt piller mot diarrén?": Det kom ju inte jag ihåg. De vägde mig..jag har gått ner 2 kilo...inte bra. Det skickade med mig näringsdryck med olika smaker som jag ska dricka som mellanmål. De smaker jag gillar bäst ska de sen ordinera mig. Det är slut med vinprovningar - nu handlar det om näringsdrycker :)

Efter strålet var det dags att ta prover inför cytostatikan på onsdag. Och tårarna rann...de tog liksom inte slut och jag började bli lite irriterad. Proverna togs, även strumaprovet som min doktor här i Huskvarna ska ha besked om.

När vi kom hem idag vid kl 13 ville jag ha makaroner med massa smör och efter det kände jag mig lite piggare. Sen var det dags att spana in posten och då rann tårarna igen. En skyddsängel och choklad!!! Hon vet säkert att jag älskar choklad!! Oja, Pia m fl, ni kommer snart och hälsar på, nu ska det bli av!!!

Min mailkompis, som har erfarenhet av skit och eländet och lite till, kallar henne I.K mailar mig massa recept och tips på bra maträtter. Min andra maträtt som är kanon är äggmacka med massa majonnäs! Jag ska nog lägga till några räkor också. Tack I.K för alla tips och mail och att du säger att det är ok att vara egotrippad, lessen och så förlamande trött!

Imorgon hoppas jag på en dag då jag känner mig starkare! Tårarna måste ju ta slut för dan iallafall....Idag är det elva behandlingsdagar kvar!! Jippi!

torsdag 3 november 2011

Annorlunda dag

Nu är jag på vårdavdelningen i Linköping. Jag har idag fått inre strålning, tredje gången av fem. Jag är så stolt - jag har fixat detta utan narkos. Det jag får är lite lull-lull, som jag kallar det, en lätt dos så att jag slappnar av. Förhoppningen är att jag inte ska må lika illa, vilket narkosen kan ha varit en orsak till mitt illamående.

Jag har bott hos min systerdotter Elin sen i tisdags. Jag får sova i hennes sköna säng. Pappa och hans sambo bor en trappa nedanför. Igår fick jag en bit smörgåstårta när jag tittade in där. Å så gott det var!

Igår var en annorlunda dag! Elin skjutsade upp mig till sjukhuset. Jag gick till yttre strålningen och fick en dos. Magdalena på strålet sa till mig att hon tyckta jag var så duktig som fixar den här tuffa behandlingen och hon tycker jag har något inre lugn. Det värmde de orden!!!

Upp till våning 11 för att få cytostatika. Jag hade bestämt med barndomsvänner, klasskompisar från Stigtomta, att de skulle komma och hålla mig sällskap. Kattis kom från Nyköping vid kl 11 och Cecilia som bor i trakterna kom ca 11.30. Å, vad jag var lycklig och vad jag grät!!! Dagen gick så fort. Och vi har inte träffats på många år men vad gjorde det! Vi pratade om nuet, gamla klasskompisar, vad som hänt oss, ja ni vet. Tiden gick så fort! Och det var så mysigt! Och jag fick kontakt med verkligheten på nåt sätt. Tack Kattis och Cecilia som gjorde min dag!!

Nu är det det där med cytostatikan. jag mår så dåligt av den på lördagen och söndagen. Sjuksköterskan och jag utvärderade. Har nu fått ännu mer piller och jag hoppas det ska bli bättre. Jag känner domningar och stickningar i fötter och händer och det måste "vi" vara observanta på. Det får inte hålla i sig, då måste jag ringa. Jag sa också att jag har börjat känna mig yr ibland, men det är en ganska typisk biverkning. Jag sa också att jag tycker det är tjock i skallen, kan inte tänka klart, svårt med koncentration och är trög. Det är också typiskt, sa Bitte. jag blev så glad att jag började gråta för jag tycker det är jobbigt att inte kunna tänka snabbt eller tappa tråden.

Nu har jag varit 15 gånger på strålning av 25. Jag har fått cytostatika tre gånger av fem. Jag har gjort inre strålning 3 gånger av fem. Det går framåt!!!

Jag längtar efter att gå till frisören. Och jag längtar efter fotmassagen. Jag längtar efter ett friskt liv och jag är på väg!!

Jag längtar efter barnen och Max. Imorgon kommer de när jag ska ha strålning. De ska vara med och se hur det går till. När det är klart skjutsar Max dem till Nyköping, till mormor. Sen ska barnen tillbringa helgen hos min kära syster och sambo. De ska hitta på lite skoj! Och Max och jag är så glada för det! Vi har nu en helg för oss själva. Min käre man behöver lite "ledigt". Förhoppningsvis är jag lite pigg så att jag iallafall kan vara ett sällskap. Det kommer att bli bra!