När höstfärger och dofter börjar gå över till novembergrått så minns inte kroppen och sinnena längre. Skönt. Tankarna kan fara iväg på annat än till tiden då behandlingen var som mest intensiv.
Nu är det dags för en kontroll igen. Jag fick kallelsen för ganska många veckor sedan. Tänkte då att det är långt kvar. Men nu är det imorgon. Och som alltid lika nervöst och pirrigt, oroligt och nojigt. Jobbigt. Men ska göras.
Och nojan finns där mest hela tiden. Har jag ont i armen, foten, knät, ryggen - vad kan det vara? Är det skit- och elände?
Jag fyllde 50 år i augusti och fick då en "inbjudan" till vårdcentralen för att kolla upp mig för att förebygga. Jättebra. Men jag pallar inte. All noja kring provsvar, blodtryck, test och koll känns som att jag inte orkar att gå att vänta på. Eller höra någon Dr som hummar lite och ser bekymrad ut. Det gör mig helt kollrig. Men jag ska ta tag i det där. För det är ju bra, jag vet!
Mina biverkningar som är bestående besvärar ibland. Det där med tarmench blåsan. Det händer lite olyckor ibland som gör att det hindrar mig i vardagen. Missar tåg, kommer försent eller få gå ifrån på de mest olämpliga tillfällen. Men hellre det...Det kunde liksom ha varit värre. Jämfört med första året efter behandlingen så var det mycket jobbigare med tarm och blåsan. Det har faktiskt blivit bättre men inte bra. Och det är väl så det kommer att vara och det kan jag leva med.
Nu laddar jag för morgondagen. Den brukar ta kraft.
Bilden är från förra året vid den här tiden. Det ser nästan likadant ut i år. Skönt när saker och ting är sig likt!
Allt gott!
Helena
