Kontrollerad!

Nu är det gjort! Första kontrollen hos gynekologen på kvinnokliniken. Jag försov mig idag. Vaknade kl 7. Jag behövde min tid att duscha, äta frukost och sköta magen. Det är så nu. Att tarmarna är oroligare liksom blåsan. Dtärför kom jag inte i vanlig tid till jobbet.

Max skjutsade in mig till jobbet. Han hämtade kl 10.00. Vi träffade Dr A och han frågade hur det känns nu efter strålningen. Jag beskrev att det är oroligare, måste gå oftare på toaletten både vad gäller tarm och blåsa. Känner mig mer uppsvälld ibland av viss mat. Men det var ju så det kunde bli, sa jag, och han nickade instämmande. Jag hade med mig min lista över saker jag skulle fråga om. Jag tror det var åtta olika frågor. Östrogentabletter och benskörhetstabletter pratade vi om. Verkade inte konstigt att jag inte äter östrogen. Jag är faktiskt i den åldern. Vad gäller benskörhet så vill jag göra det mer naturliga som jag läst om på nätet. Det är bland annat bra att promenera.

Och då kom vi till vikten och tyvärr så har den inget att göra med behandlingen....Men det är en ond cirkel med mina onda fötter och minskad möjlighet att röra på mig. Det ska jag ta upp med min doktor på vårdcentralen.

Vi pratade om min nedstämdhet. Dr sa, som jag inte tänkt på, att det kan ju också höra ihop med struman.
Depression kan ju också komma långt senare efter behandlingen. Jo, jag vet. Vi pratade lite om kuratorn och så.

Det kändes så bra att få prata och fråga. Jag började gråta ibland. Och så pratade vi om denna C-noja. Dr sa att nojan kommer jag alltid att bära med mig som en ryggsäck. Så är det med den här eländessjukdomen. Minsta störning i kroppen blir man orolig, säger Dr, och jag känner så väl igen mig. På nåt sätt känns det skönt att mitt "nojbeteende" är ganska normalt i sammanhanget.

Det bästa som Dr sa är att de försöker göra patienterna så trygga som möjligt. Är jag orolig eller får "toknoja" (mitt uttryck) så ringer jag bara. Det känns så sköööönt! Tack välfärdssverige och all vårdpersonal!

Till slut var det dags för undersökningen och då fick Max gå ut. Det kändes bra när Dr sa "Säg till om det gör ont.". Han gjorde ultraljud också. Han såg att jag är skadad av strålningen. Och jag känner det. Dr sa att allt verkade normalt. Jag blir kallad igen om tre månader.

Lite skakig, lite lessen, mycket lättad åkte Max och jag vidare för att äta lunch. Det känns bra nu. Imorgon ska jag ringa min andra Dr för att prata sköldkörtel och svullna fötter samt bra mat för skadade tarmar. Tur att det är sommartider - allt känns lite lättare för mig då!

Gomiddag!
Helena

Pirrigt - första kontrollen...

                                         

Jag jobbar fortfarande halvtid. Försäkringskassans handläggare har ringt igen och idag ringde jag upp men då var hon upptagen. Jag orkar nog med heltid från från 1 juni och det är det som jag siktar in mig på. . Den senaste veckan har behovet inte varit lika stort att vila när jag kommit hem.

Imorgon ska jag till doktorn, överläkaren på kvinnokliniken på Ryhov i Jönköping. Det är pirrigt. Och det hör ju till. Det känns lite jobbigt. Men bra, också. Jag har ett antal frågor bland annat om östrogentabletter, om lite tarmproblem och att jag känner mig lite låg. Men det som är mest jobbigt nu är mina fötter. Hälsenorna känns rätt okej nu däremot är jag svullen vid anklarna. Det är besvärligt att gå och jag kan inte gå fort. Vilket gör att jag inte rör på mig som jag borde. Vilket har lett till att jag har gått upp SÅ mycket i vikt. Det är inte kul.

Och därför är jag lite låg. Och kanske för lite andra saker också. Jag vet inte.

Imorgon såhär dags har jag varit hos doktorn. Och så tänker jag - ska jag vara såhär pirrig varenda gång var tredje månad i ca 14 dagar innan i fem års tid?  Och sen då, ska jag gå och vänta på nåt slags besked eller får jag veta imorgon? Hur isåfall vill jag få beskedet? Iallafall inget brev. Det är så jobbigt när jag fått brev där det står "Bästa Helena" .Oftast är det inget bra besked då...Det måste jag också prata med doktorn om.

Och så tänker jag "Herregud, såhär har många människor det varje dag, skärp dig!", Det är ju många tusen som lever med detta. Och jag lider med alla som måste utstå denna oro.

Och jag är så glad för alla som bidragit till Cancerfonden via Helenas änglar!  Spana in Helenas blogg - klicka här!

Ha en god kväll!
Helena

Morsan!

Nu har vi firat! Igår for vi till Nyköping och tog med mamma på restaurang och sen åkte vi till  syster och sambo och fikade. Mamma hade bakat flera sorters kakor så det blev ett riktigt kaffekalas efter en god middag. Lilla mamma som kämpar på trots en del krämpor! Jag brukar tänka på hur stark hon var i höstas när jag var sjuk. Hon gav mig många trösteord! Hon trodde, hela tiden, att det blir inget annat än bra!

Max, mor och syster!

Vi på restaurangen förutom Theo som är fotografen

Fika hemma hos syster med sambo där barnen fick ett dopp i poolen!

Idag kom mina barn och Max in och sjöng på morgonen. Jag sov så gott och av ren reflex höll jag för öronen när de kom in och "gapade" men fann mig sen när jag vaknat till ordentligt. Kaffe och smörgås på sängen ochen stor kvist i vasen från en blommande kastanj. De meddelade att presenten kommer senare. Undrande frågade varför eftersom de redan hade köpt den. Det var nämligen somså att när jag skulle ta med mig lite av Helenas änglar tilll jobbet var det ett halsband som jag fastnade för. Jag sa till Alice att det här skulle jag vilja ha men nu har jag köpt så mycket. Då säger Alice "Mamma, då köper jag det till dig i morsdags present". Gulliga unge! Nån vecka senare sa jag detta till Max och att han skulle ta hand om halsbandet.

Idag skulle jag då få halsbandet på riktigt. Överraskningen var inte så stor men tanken var ju det! Men nu kom ingen ihåg var halsbandet var gömt!!! Men efter en stunds letande kom det fram! Ja, så det kan bli. Och att det är alltid morsorna som måste påminna om allt. Så är det.

När jag blev sjuk 2003, överproduktion i sköldkörteln, var jag mest sängliggande eftersom orken var borta p g a hjärtklappning och att hela kroppen gick på högvarv. Då sa förskollärarna på barnens dagis att när mammorna blir sjuka, ja då blir hela familjen sjuk. Ja, dessa morsor som tjatar och kan gnata men som villkorslöst älskar sina barn och finns där när är som mest motigt behöver ju uppmärksammas!

Alice har de senaste månaderna börjat med att säga morsan till mig. Okej då. Det är en idé, sista tiden har det blivit mer mamma igen. Och ikväll blev det " Jag älskar dig också, mamma". Det värmer så gott när man får höra det av sina älskade barn!

Grattis alla morsor och mammor!!

Imorgon blir det jobb. Då ringer försäkringskassan. Hon ringde i fredags men då var jag upptagen.

Gonatt!
Helena

                                  Spexig morsa eller nåt!

Alldeles fantastiskt underbart!

                    Vackra Humlegården i Stockholm imorse på väg till förbundet och styrelsemöte!


Nu är jag hemkommen från Stockholm. Jag har deltagit på det fackliga styrelsemötet. Sist jag var med vid ett styrelsemöte var i juni förra året. Det skiljde sig till en del från sist jag var med på ett styrelsemöte. Nu var det några nya ansikten och de flesta hade nya roller i styrelsen. Fast för de andra i styrelsen har det ju varit så sen november. Det ger sig.

                                               Mer Humlegården!

Det är alldeles fantastiskt underbart ute nu! Jag får inte nog och förundras över hur vackert det är. Det känns extra vacker iår! Jag ska lägga mig sent ikväll fast jag är trött. Måste ju njuta av det underbara!

Jag har vattnat en del på mina nyplanterade plantor som stäppsalvia, solhatt och lavendel. Samt alla mina tomatplantor, paprikor, gurkor och chili! Nästa vecka har Alices klass skolgårdsfest. Då blir det fest och då ska vi samla in pengar till skolresa genom bland annat lotterier. Ett av dem ansvarar vår familj för, Växt och blomlotteriet. Jag hoppas växterna växer till sig ordentligt! När det är skolgårdsfest då har jag varit på första kontrollen hos gynekologen. Det är lite nervöst och tankarna snurrar runt liksom nojan....suck.

                                Nu har dillpionerna här hemma i vår trädgård slagit ut!

Och så lyxigt att sitta på balkongen och blogga med en kanonutsikt och fågelkvitter. Jag är lyckligt lottad! Tyvärr får jag inte till skärpan och ljuset på fotot så att Landsjön syns. Kanske en annan dag.

                                                        Bloggutsikt!

På söndag är det mors dag. Vi tar en sväng till Nyköping för att fira min mamma. Men först lite jobb imorgon i Jönköping med mina gulliga arbetskamrater!

Jag väntar på att min handläggare på försäkringskassan ringer imorgon. Hon skulle göra en uppföljning för att se hur det går och om jag kan börja jobba heltid den 1 juni. Om en vecka alltså. Det går nog.
Gokväll!
Helena

Nästan overkligt...

Idag är det sex månader sedan som jag avslutade behandlingen. Jag hade den sista yttre strålningen ca kl 10.00 på förmiddagen. Det tog knappt en kvart varje gång som jag fick yttre strålning. Jag var så glad över att de fem veckorna hade gått och att slippa åka varje dag till Linköping. Och det var Max också. Han körde totalt 600 mil, ca 22 mil varje dag.

Det känns som jättelängesen och ibland nästan overkligt. Men det har ju hänt och ibland känns det svårt att fatta. Helst vill jag att det bara ska vara en parentes men samtidigt är det viktigt att bära med sig erfarenheten och de insikter som jag ändå tror mig ha fått. Det gäller att balansera det, den där upplevelsen som skakade om min tillvaro med min vardag idag.

Jag lär mig, varje dag. Jag blir påmind varje dag. Jag tänker på det varje dag. Jag känner en oro varje dag. Jag förbannar eländet varje dag. Jag är glad för varje dag! Jag är tacksam för den vård vi har!

Jag gråter inte varje dag - men när jag gråter så är det skönt och befriande. Jag gråter när jag berättar om hösten. Tårarna kommer plötsligt över mig - jag är inte alls beredd. De kan komma närsomhelst. Det finns där under ytan och kommer så lätt.

Jag är inte lika självupptagen längre. Hoppas jag. Jag nämnde för nån att man blir (iallafall jag) väldigt egotrippad och tror att alla har koll på min förskräckliga upplevelse :) Men jag vet, så är det inte. Det är bara det att det skakade om mig så väldigt att jag undrar hur det kan ha undgått andra. Egoistiskt? Ja, jag vet!

Nu är jag mer realistisk, tror jag. Och jag har fått prata av mig, mycket. Tack alla goa kollegor som orkar lyssna! Det är och har varit en bra terapi för mig.

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg, inte deppig, men lite låg. Jag har till och med haft svårt att hitta motivationen för att greja i trädgården. Det brukar annars pigga upp mig. Men några planteringar blev det idag.

Nåja, jag har faktiskt varit uppåt i många, många veckor och tillåter mig att få bli lite låg också. Jag hetsar inte upp mig över det.

Imorgon är det en vecka kvar till den första kontrollen som jag ska göra på kvinnokliniken här i Jönköping.

Imorgon åker jag till Stockholm, till förbundet. Sist jag var där ringde barnmorskan och sa att jag hade tid hos dr Anders nästa dag. Och ta med dig en anhörig, sa hon också. Det blir bra att åka till förbundet för första gången sen eländestiden!

Gonatt!
Helena

Trädgård och änglar!

Idag vaknade jag kl 05.00. Behövde gå på toa, är en vana sen efter strålningen, ungefär vid den tiden varje morgon. Vred och vände mig och värmevallningar kom tillsammans med svettningar.Klockan 05.30 gav jag upp. Jag gick upp och satte på kaffe och tittade ut i den vackra naturen. Irritationen över klimakteriebesvären gick över när jag såg hur fint det är när solens första strålar visar sig igenom fönstren. Men jag förstår inte hur kvinnor står ut - hur står vi ut? Med besvären, alltså!

Tack och lov så är trädgården bra terapi! Jag började med att plantera i blomlådorna som vi har på trappen. Kl 10 idag var vi med i en utegudstjänst på lägret som Alice har varit på. Det var riktigt fint. Därefter fikade vi och åt kärleksmums som jag och Theo bakade igår för första gången. Hem igen med en trött dotter!

                                         Den vackra dillpionen. Just nu finns det tre knoppar!


Jag har varit runt i trädgården och grävt, jordförbättrat, rensat, planterat, burit ut pelargonerna och burit in dem ikväll. Och däremellan har jag vilat och lagat mat. Idag åt vi för första gången iår på vår balkong där vi njuter av utsikten.

Snart är det mors dag. Tips är att kolla in Helenas änglar, där du kan beställa fina smycken direkt från hennes blogg. För varje ängel går 30 kronor till Cancerfonden.

Nu hoppas jag på att få sova gott tills klockan ringer 06.15!

Gonatt!
Helena

Årliga släktträffen!

Igår, och som alltid vid Kristi Himmelsfärd,  hade vi den årliga släktträffen med Perlerotarna, Maxs syskon. De kommer vid 11-tiden och har med sig egen kaffekorg. Max tar dem med ut på nån promenad eller naturupplevelse. Iår var de vid Tegnertornet. Jag står i köket och förbereder tilltugg och varmrätt. Igår hade jag sällskap, tre av dem stannade kvar med mig.

Vi saknade en, Max näst äldsta syster Doris. Hon gick bort ganska hastigt i augusti förra året och det var eländessjukdomen som tog överhanden i hennes kropp. Hon var med här förra året på släktträffen. Då visste vi inget, undersökningar pågick.

När hon begravdes kunde jag inte vara med. Jag klarade inte det. Jag hade 14 dagar innan fått mitt besked om eländet. Max tog med sig en bukett pelargoner från mig till Doris inför hejdå-cermonin.

Hon var med oss igår, på nåt sätt!

Vi skålade, lite tilltugg, varmrätt och efterrätt med grannens rabarber! Det blev lyckat och trevligt! Och alla tyckte att jag såg så pigg ut. Det känns bra att höra det! Och kanske för bra med tanke på att jag nu väger mer än när jag väntade barnen..........puh! På så sätt mår jag inte bra. Måste kolla upp det där med maten - bra mat som funkar för tarmarna. Ibland rumlar det runt i magen och jag har fått för mig att det kan beror på vissa skador på tarmarna från strålningen. Det ska jag prata med doktorn om den 30 maj. Det närmar sig, första kontrollen och all noja som kommer med den.

Maken och jag skjutsade idag sonen till en kompis på party med övernattning. Därefter skjutsade vi dottern till hajkläger och vi hämtar henne på söndag. Vi är själva. Konstigt och ovant. Men också behövligt ibland. Sist vi var utan barn var när jag var mitt i behandlingen och barnen hade höstlov och åkte till min syster och sambo. Idag är jag piggare!!

 Trevlig helg!
Helena

Det onda och smärtsamma

Idag är det ett år sen som jag började få ont. Varför datumet har fastnat vet jag inte riktigt men har väl sina orsaker. En vecka efter att jag fått ont fick jag kallelsen till cellprovtagningen.

Så var det med det. Smärtan är borta. Om jag nu har nån smärta så är det mer ärr i själen efter sjukdomsresan. Och det finns en gnagande oro inför kontrollerna. Naturligtvis. Mina kompisar som jag har fått tack vare eländet, som också har eländeserfarenhet, vittnar också om en oro kring kontrollerna. Att alltid bli lika orolig och inget som man vänjer sig vid.

Smärtan är nu ersatt med en liten oro, ibland större och ibland mindre. Det finns också en noja, C-nojan. Minsta kurr, knorr, ilning, ont eller konstighet som jag känner i kroppen så kommer nojan, cancer-nojan. Den finns där och nu är det bara att lära sig att hantera den. Jag har träffat på de som har C-nojan och vi som har haft eländet kan vara öppna mot varann och prata ut om C-nojeångesten. Man förstår varann. Och det kanske också är ett sätt att hantera nojan.

Jag är tacksam för alla piller som jag fick och som lindrade min smärta. Jag minns tisdagen, innan min behandling den 19 oktober, hade jag så ont, så ont. Fotot som jag har lagt ut idag på bloggen syns både fysisk och psykisk smärta. Det var i oktober förra året. Jag tog extra morfintabletter och tyckte inte det hjälpte. Jag ville vara stark inför den tuffa behandlingen men med smärtan blev min kropp mer och mer misshandlad och var inte alls redo för att bli helt nedbruten av cellgifter och strålning. Då blev jag lessen men fick ett snack med doktorn och vi pratade mer piller för att lindra smärtan.

Nu är jag tacksam över att vara smärtfri. Värk och ont tär. Liksom vissa saker tär på själen och gör en själasjuk som Strindberg skrev till Harriet Bosse (tror jag). Åh, Strindberg, en galen man som jag gärna hade träffat för att han verkar så, så.... intelligent och galen på nåt sätt.

Nu laddar vi inför släktmiddagen med Maxs syskon!

Gonatt!
Helena

Det kändes som igår!

 Här är vi - Pia, Denise, jag och Kurt - Ulla är fotografen!

Idag kl 12.30 kom dom! Mina kollegor som jag hade i Nyköping på Arbetsförmedlingen. Jag flyttade 1 april 1999 till Jönköping. Vi bokade in flera gånger då de skulle komma och hälsa på. Av olika anledningar så fick vi avboka. Men nu, äntligen, kom dom, fyra av dem!! Det kändes som igår. Konstigt. De är mig så nära på nåt sätt. Jag har aldrig trivts så bra  i någon arbetsgrupp och vi var så kreativa. Vi var så olika och kanske just därför så blev det så bra. Vi hade respekt för varann och accept för varandras olikheter. Vi förstod att olikheterna behövdes för att bemöta alla vi skulle möta på ett bra sätt!

 Jag är så glad att de kom! Vi pratade om dåtiden, nutiden, jobbet, barnen, barnbarnen, min behandling och mina insikter. Tårarna kom ibland, men det är okej! Vilka goa människor! Nån sa att de visste inte vad de skulle skriva när jag hade lagt ut min blogg. Nån sa att det skulle vara jobbigt att ringa.

Jag förstår. Jag vet hur det kan vara. Men på nåt sätt har jag känt att de har varit med mig i tanken.  Vi var så nära när vi jobbade ihop. Även att det var över 12 år sen så känns det som att de var mig nära nu, på min resa! Vi har haft mycket kul ihop!

Gulliga Pia, tack för goda kakor! Barnen tycker du ska fortsätta att baka! Ulla, Ulla . vi hittade godispåsar till barnen när ni hade åkt! Och tack för det fina trädet!

Vänner, kollegor, bekanta - det är betydelsefullt. De har känt mig flera år. Många år senare fick jag cancer och en resa som jag inte önskar nån. Ingen vill åka dit. Men jag var där och vände. De förstår mitt behov att prata om det. Sen pratade vi om annat. Och sen var jag där igen. Och pratade om eländet, den fina vårdpersonalen, tankarna kring eländet och alla runtomkring! Nästa gång vi ses måste bli snart igen!

Nu är jag trött men så glad - så glad för goa de goa människorna som kom till mig idag!

Snart ska diska, jag använde ju finporslinet! Det är skönt att i godan ro filosofera och reflektera över dagen!

Gonatt!

Helena

Blomstertid nu kommer!

Det finns 600 olika nyanser av grönt i naturen. Efter midsommar är det bara sex nyanser grönt. Så sa en vän till mig igår när vi var och åt tapas på Anna-Gretas i Jönköping. Det är så otroligt vackert ute nu. Flera gånger om dagen blir jag helt förundran över den skira grönska som nu börjar ta form. Det fanns ögonblick i höstas då jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva våren igen. Kanske just därför jag aldrig blir mätt på att skåda naturens skönhet med all grönska och blomning! Det ger lust och lycka!

Jag jobbar förmiddagar. Det går bra. Vissa dagar sover jag en stund när jag kommer hem. Jag grejar nästan varje dag i trädgården men har inte hunnit med allt än som jag brukar hinna vid den här tiden. Ikväll var jag ute en stund när det var uppehåll och gödslade lite i rabatterna. Nu regnar det. Det är bra!

På lördag kommer mina gamla kollegor från Nyköping. Jag vet inte hur många gånger vi har försökt att de ska komma ner för att se hur vi bor. Sist var förra året den 3 september. Jag skickade ett mail till dem den 31 augusti, när jag hade fått beskedet om eländet. Vi bestämde att vi skulle ta det längre fram. Jag ser framemot att träffa dem nu!

Nu ska jag vattna alla mina odlingar och blommor och förbereda morgondagen!

Helena

Brudarna!

Igår åkte jag upp till mamma i Nyköping. Syftet den här gången var att träffa brudarna, sju stycken. Min pappa kallade det för fruntimmersfest! Hm, vi kallar oss för brudarna och jag säger fest med brudarna!

Vi bestämde det nån gång i mars, tror jag,  Kattis och jag. Kattis öppnande upp sitt hem för att ta emot oss alla! Cecilia och jag är de som har flyttat ifrån och kom nu långväga, Några såg jag förra året, andra för två år sen. Och några var fem år sen sist. Det kändes bra att få se dem igen efter min sjukdomsresa.

Vi är alla uppvuxna i Stigtomta, ett litet samhälle utanför Nyköping. Där har vi cyklat, åkt moppe, tränat fotboll, ridit, busat, gått i skolan, cyklat för att bada i Kisäng, spanat in killar, börjat gymnaiset. Några fick barn lite tidigare än andra, jag och nån mer började plugga på universitetet. Alla har av livet fått barn i gåva! Nån har ett barn, flera har två barn, nån har tre och en har fyra barn. Nån har blivit farmor två gånger, nån kommer säkert att bli det snart och några av oss har barn i skolåldern. Nån har skilt sig, en annan separerat, en är förlovad och en är sambo. Några är gifta. En är änka för hennes man drabbades av cancer. Alla jobbar men några av oss har ibland, blivit sjuka. Två av oss har haft cancer.

Livet lever med oss alla!

Vi började kvällen med ett glas bubbel! En av brudarnas söner kom och gjorde förrätten och efterrätten! Pilgrimsmusslor, min favorit! Tack, kocken, det var kanongott! Och tack Kattis och Sussie som gjorde varmrätten, dukningen och tilltugget!! Goa vänner! Och jag som skulle hjälpa till....gick mest runt och pratade i ren glädjeyra!

Och vi pratade och pratade och babblade till långt inpå natten, ja det blev nästan morgon innan jag kom hem till mamma. Och det var som man var tonåring igen. Hon hade inte kunnat somna - var lite orolig. Mammor är alltid mammor!

Efterrätten

När jag kom hem var det dags för en fika och sen vidare till Skärstads kyrka. Alice deltog i vårmusikalen! Åh vad duktig hon är! Och nu är jag trött. Och nu kommer en ny vecka. Och jag är så nöjd med veckan som har varit!!

Äntligen!

Nu har jag börjat jobba, på riktigt! Äntligen! Än så länge bara halvtid. Känns bra, riktigt bra!
I måndags, valborgsmässoaftonen ringde min handläggare på försäkringskassan för uppföljning. Det är bra att hon hör av sig. Pratade en del om svårigheterna att koncentrera mig när jag ska läsa. Hon sa så förstående att det behövs nog både tid och tålamod innan det är som förr. Precis så har jag ju skrivit i min blogg!

Det har varit mycket trädgårdsarbete senaste veckan. Det är bra rehabilitering för min kropp och mina muskler. Orkar så mycket mer nu! Äntligen!

Igår, när jag åkte in till jobbet, tänkte jag på de fantastiska människorna som jag träffade när jag gjorde den yttre strålningen. Jag vet inte varför tankarna for just till dem, just nu. Kanske för att de är så goda och att just de, Magdalena och Inger m fl,  betydde väldigt mycket för mig då, de där fem veckorna. Jag träffade dem varje dag i fem veckor, förutom helgerna. Jag minns sista strålningsdagen. Det var som en liten gång in till det stora rummet med maskinen som jag låg i när jag fick strålningen. Alla fyra gick med mig in i rummet och samtidigt hade de satt på låten "Pretty woman" och spelade den högt på dvd:n. Vi dansade in till strålningsmaskinen och på så sätt firades min sista strålningsdag. De var galna och alldeles, alldeles underbara! Jag sa till dem att jag hoppades att de trivdes med jobbet för de passade alldeles utmärkt. De tog del av mina problem och min vardag just de fem veckorna och det betydde så mycket för mig.

Den dagen, sista behandlingsdagen var min tanke: Äntligen!

Jag har inte bloggat på en vecka. Det är ett gott tecken. Behovet har väl inte varit så stort och dessutom har det varit mycket att göra och äntligen börjar det ordna sig på olika sätt. Vilket gör att jag  är tacksam för alla fina människor runtomkring!  Och ser till att bara omge mig med de man tycker om! Dessutom, som Helena med änglarna skriver, så ska man använda sig av finporslinet varje dag om man så vill det och bara för att man tycker om det! För att du är värd det!

På valborgsmässoaftonen efter min arbetsträning åkte vi till min faster som bor utanför Vimmerby och överraskade henne på hennes 90-årsdag. Äntligen fick jag träffa henne! Det var gott att träffa min fina faster igen! Vi skålade i bubbel och allihop hurrade för henne!

Framåt kvällen var vi hemma igen för att titta på valborgsmässoelden och alla fyrverkerier. För första gången på länge frös vi inte när brasan tändes!

Snart så är den sköna sommaren här som kommer med nya äventyr! Äntligen!