God fortsättning!

Julen, gemenskapens tid, är snart slut för detta året. Vi har firat härhemma hos oss. Vi åt, de 17 rätterna, som brukligt är. Vi spelade julklappsspelet och det är så roligt! Det blev mycket skratt och vissa paket var eftertraktade! Men så tomt, pappa fattades! Såå mycket! Men vi klarade dagen och tårarna fick rinna lite när jag sökte ensamheten.

Begravningen var så fin och efter den så tog jag mig i kragen och började julstöka på olika sätt. Sonen var nog lite orolig att det inte skulle bli någon gran eller julklappar. Men det blev det och det vet jag att pappa är glad för! Alla verkar nöjda och vår lilla hund fick en hel påse med saker, tack Susanne! Och han har blivit så stor och han är ju så söt! Tänk vad man fäster sig! På jobbet längtar jag hem till lilla vovven och ler när jag får en bild av honom i huvudet!

Sorgen får ha sin tid. Saknaden kommer att finnas jämnt men säkerligen kommer den inte göra lika ont med tiden.

Snart ett nytt år - det tycker jag alltid är lite tungt. Att summera det gågna året och se framåt, ett oskrivet blad som vi inte har en aning om. Men som vi till viss del kan forma. En annan del styr vi inte över.

För ett år sen var jag i en puppa och var ganska glad, trött och ville hela tiden omge mig med mina kära. Jag är glad för att pappa fick uppleva att min behandling gick bra!

Allt gott så!
Helena

Fina, kära Pappa!

Var du än är så hoppas jag allt är bra. Men vi saknar dig, saknar dig så mycket! Jag visste inte att det skulle göra så ont att sakna någon, kanske just för att det är så ofattbart och smärtan att kanske aldrig ses igen. Trodde aldrig att du skulle dö, ju. Iallafall inte nu, inte på många år. Nej, aldrig i mitt liv.

Jag försöker gång på gång minnas varje ord som vi sa sista gången vi pratades vid innan du lämnade. Dagen innan.

Det känns så fint att tänka på dig - du var nästan alltid, alltid glad. Du tyckte om naturen och det enkla. Omtänksam, rolig och för många en hyvens karl! Du var alltid så rättvis mot oss barn, fast jag oftast fick det minsta av allt; den minsta skålen, den minsta vasen eller vad det nu var. Det har vi ofta skojat om. Så är det väl med minstingen, precis som du också var.

Hur länge kommer jag att sakna dig? Du kommer ju alltid att fattas oss. Konstigt vore väl annars - det visar ju på din betydelse för oss.

Ett minne som jag berättade för dig innan du lämnade, där i sjukhussängen, var när jag skulle hålla i din hand när jag var liten. Du hade så stor hand, tyckte jag då, och jag kunde inte hålla om hela handen. Jag höll i ditt lillfinger när vi gick någonstans. Det kändes så tryggt. Och det har fortsatt varit tryggt att veta att du alltid fanns där i bakgrunden och alltid varit intresserad. Jag hoppas att jag kunde ge lite tillbaka då när jag höll din hand i din sista timmen på jorden.

Nu pratar jag med dig när jag är ensam och jag tröstar mig med att du hör mig. På nåt sätt. Hm, konstigt. Jag undrar var du är nu. Jag brukar alltid fråga berörd person om jag får lägga ut foto på bloggen. Nu kan jag inte fråga dig men jag tror inte att du skulle ha något emot det, eller hur?

Jag vill helst inte säga att du har somnat in eller vila i frid. Jag kan inte tro att det är så och vill definitivt inte tro det. Du har bara lämnat jordelivet.

Pappa, fina Pappa - på återseende!

Helena

Det är nåt som fattas...

Det är tomt. Det är nåt som fattas. Fast han inte bodde här så är det tomt. Och det måste ju innebära att han fattas jordelivet, och i mitt liv.

Idag är det en vecka sedan han lämnade jordelivet och det känns som nyss men ändå inte. Allt för en vecka sen känns som ett annat liv och det var det också. Ett liv med pappa i livet. Ofattbart är det fortfarande men inte lika krampaktigt ofattbart. Det sjunker sakta in.

I helgen kunde jag ta itu med det som har stått sen i söndags. Jag höll på att städa när telefonen ringde. Allt har stått sen, strykbrädat, julgardinerna som väntade på att bli strukna. Max har ju gjort en del men inte det jag höll på med. Jag har ett visst system när jag städar - jag drar fram och det blir kaos för att sen bli fint. Kaoset började jag tag i igår och det gick bra. Vi skulle ha åkt in till stan och handlat igår men var insnöade. Vi tog en tur idag istället.

Idag var det första helgen på miljoner år som jag inte har pratat med pappa. Fast jag pratar ju till honom många gånger. Han finns med!

Nu är det jobb imorgon igen. Dags att krypa till kojs denna 3e adventssöndag. Theo vill baka pepparkakor och jag har ju köpt mer saffran så vi får ta ett tag imorgon med lite julbak. Jag bakade lussebullar för några veckor sedan och skickade med mina systerdöttrar några påsar som de lämnade till pappa. Han fick sina lussebullar och nu hoppas vi att han får sin skinksmörgås i himlen!

Önskar en god natt!
Helena

När en sten faller

Idag upp tidigt. Sov oroligt inatt och när klockan ringde sov jag så gott och därmed blev det stressigt. Till doktorn kl 08.00 för den tredje kontrollen. Och som vanligt är det ett spring på toaletten.

Dr A frågade hur det gick hos kirurgen och jag berättade om strålningsskadan. Och han frågade först hur jag mådde. Bra, tror jag, förutom att min pappa gick bort i söndags. Dr var så deltagande och förstående. Det kändes bra. Och lite tårar kom förstås men jag stålsatte mig så jag inte skulle gråta ut helt och hållet hos Dr, det hade jag ingen lust med.

Jaha, sa jag, till verket då! Så sa Dr förra gången och det är en bra fras. Han undersökte mig och var tyst ganska länge när han gjorde ultraljudet. Till slut sa han att det såg bra ut. Han känner också på lymfkörtlarna vid ljumsken och sen sa han till mig att resa mig upp. Han kände vid halsen. Varför gör då så, frågade jag. Jag kollar körtlarna, sa han och fortsatte: Det ser också bra ut! God Jul!
En sten föll från mina spända axlar

Pust! När jag klädde på mig frågade jag hur länge man blir kallad för cellprovstagning. Han berättade att det gör man fram till 60-61 år och därefter är det ytterst sällsynt med livmoderhalscancer. Däremot mer vanligt med livmodercancer eller nån annan sådär "underredescancer".

Jag frågade om jag inte ska undersökas nåt mer, typ MR-röntgen. Nej, du blir kallad var tredje månad nu i två år sen glesar vi ut det till en gång i halvåret. Skönt att få veta det.

Max och jag åkte till IKEA för en frukost och slog ihjäl tiden innan blomsterhandeln öppnade. Skulle köpa lite blommor inför kvällen då dotterns klass skulle luciafira för oss föräldrar och jag skulle i egenskap som klassförälder köpa blommor till lärarna.

Emellanåt kom det där ofattbara tankarna. Pappa. Fina pappa. Så fel att han inte är här. Efter kontrollen ringde jag syrran och sen mamma. Och brukligt hade varit att ringa pappa också. Så tomt. Så fel. Shit! Det gör inte bara lite ont, det gör jädra ont. Och ingen har sagt att det gör så ont.

Imorgon blir det jobb. Hur nu det ska gå till. Förra veckan känns som en helt annan tid. Har ingen större lust med nåt, inte ens fixa med julen. Härhemma är det som allt har stått still sen i söndags kl 12.45.

På bilden syns burspråket med mina kuddar som jag sytt och några piffiga kuddar med julmotiv!

Glöm inte att säga orden som du vill ha sagt till de som du håller av!
Helena

Sorgen gör lite ont

Jag gick och funderade på ett inlägg här på min blogg i lördags. Jag tänkte skriva om lyckan. Det har känts bra i vardagen och det har varit lite full rulle med jobb och hem. Det slog mig att därmed är inte behovet så stort att skriva på bloggen, min blogg som är som min offentliga terapi. Och lyckan är ett tillstånd som inte kräver några ord, man är i den, i ruset.

Nu kan jag inte skriva så mycket mer om den, lyckan. Sorgen och saknaden upptar mina tankar och känslor nu. Sorgen som har ett större behov att bli beskriven fast det ofta känns tomt eller mer att det gör ont. Att saknaden kan bli så stor och att det känns så ofattbart kunde jag aldrig tro. Det är ju svårt att föreställa sig innan man är där, förstås.

När jag var sjuk var det så oerhört viktigt med alla omkring mig. Liksom nu har det känts så bra att ha mina syskon - vi delar sorgen. Inte vet jag om det är nån tröst men vetskapen att vi tillsammans har ljusa minnen från vår fina pappa känns så trösterik. Vi har varann och vet vad vi går igenom. Åh, nu blev det ofattbart igen. Och då gör det ont.

Ett foto med pappa står på köksbordet med ett ljus tänt. Det känns fint att titta på ibland.

En tröst är att vi hade en fin stund med pappa innan vi lämnade sjukhuset. Det känns bra. Och att lära sig hantera livet och döden. Och att sörja är en del av alltihopa. Men ibland är det svårt att leva.

Nu ska jag prata lite med barnen, om morfar. Kanske att de vill skriva något eller rita något till honom.

Imorgon kl 8.00 ska jag till Dr A. Min tredje kontroll. Det är lite som att jag inte orkar tänka på det. Inte nu. Vill inte. Och så blir jag orolig för min struma som lätt kan påverkas av just sådana händelser som att mista en nära anhörig. Men jag pratade med vårdcentralen förra veckan och ska ta prover i januari.

Och då kom oron också. Och snart är det jul. Det ska fortsätta vara en glädjens tid fast det känns tungt nu och vi kommer sakna pappa. Men genom ljusa minnen lever han kvar, lilla pappa!

Ta väl hand om er!
Helena

Tårarna fryser när det är kallt ute

Vardagens återkomst skrev jag i senaste inlägget. Denna härliga vardag. Men rätt var det är så skakar det till igen.

FÖr lilla hundvalpen flyter allt på - han börjar förstå att man kissar och bajsar ute! Och han växer, det är ingen liten hundvalp längre :)

Inredningen i köket tar mer och mer form. Idag hittade vi en fåtölj som vi har letat efter som vi ska ha i den s k icke-köksavdelningen.

Vardagen finns här men helt plötsligt skakar det till - igår, helt oväntat, lämnade min kära, fina pappa jordelivet - och det gör så ont. Saknar. Längtar. Förbannar. Frustration. Och tårar som fryser när det är kallt ute. Hade så gärna velat att han var med över julen...men det ville sig inte så. Och det gör mig också så lessen. Men jag är glad att vi hann dit och hålla hans hand igår. Idag har tårarna runnit ofta och som jag tidigare skrivit så är det befriande men gör mina ögon så svullna. Men det skiter jag i.

På onsdag har jag min tredje kontroll på kvinnokliniken. Jag är inte så nojig. Det har kommit lite annat som mina tankar tänker mer på just nu.

Så är det - livet och döden - oro och skratt - lycka och sorg - tårar och alla andra känslor! Och det händer saker i vardagen som skakar om - men som såväl också är en del av livet och även vardagen.

Jag önskar alla en härlig vecka med mycket ljus!
Helena