Det självklara har blivit det viktiga!

I väntan på desserten! Fotograf Alice Perlerot

Igår kändes det ännu bättre! Varje morgon sen den 18 augusti, då jag var hos gynekologen i Huskvarna som förvarnade om misstanken, har jag inte kunnat se framåt, inte vågat, inte kunnat. Det har varit väldigt mycket här och nu vilket ibland har gjort att inget har blivit gjort, på gott och ont!
Just den känslan att kunna, våga se framåt är befriande och lustfylld!

Igår åkte vi in till Jönköping för att äta på restaurang. Vi skulle äta trerätters men det blev tvårätters och det räckte. Gott och mysigt och vi skålade för framtiden! Tycker synd om Theo som har besvärligt med sin tandställning och kunde inte riktigt njuta av maten. Vi får helt enkelt göra om det snart igen! Och ringa tandläkaren imorgon.

Desserten har kommit! Fotograf Theo Perlerot

Jag önskar naturligtvis inte att jag skulle få den här erfarenheten av eländessjukdomen men nu är det som det är och jag kan faktiskt finna något gott i det. Att vissa saker är inte så viktiga som jag trodde innan. Andra saker är jätteviktiga, som att vara tillsammans. Och den viktiga Vardagen, som att stryka barnens kläder, möta barnen vid skolbussen, hålla Max i handen när vi tittar på tv, väcka Alice med en klapp på kinden och tala om hur fin hon är, åka till frisören med Theo, spela Yatzy med Theo i sängen innan vi ska sova - just det och lite till är det allra viktigaste. Det som kändes självklart tidigare är det som är det bästa nu som jag njuter av!

Mmm, mascarponedessert!

Hej Livet, jag är här igen!

Jag tog en timeout, jag höll andan ett tag, jag loggade ut. Men nu är jag tillbaka! Och jag är oerhört tacksam för det! Jag tackar läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vänner, mamma, Max, syrran, pappa, brorsan, faster, mina barn, Elin och Carolina, syrrans sambo, vänner igen, bekanta, kollegor, grannar, cancerforskare, vården, välfärdssystemet, samhällsmedborgare, ja allt och alla som har bidragit till att jag är här igen!

Jag vet inte hur högt jag ska kunna hoppa för att visa min glädje eller hur högt jag ska skrika! Med ord beskrivet kan jag inte komma på bättre än att jag är så lycklig och så lättad! Max, mitt stora stöd, är också lättad - han gick och kramade och pussade mig hela kvällen igår.

Barnen är lättade. Jag frågade Theo om han varit orolig och han svarade: "Njae, inte direkt". Alice gav mig en varm kram! Mina fina, stackars barn, jag undrar hur de ska bära med sig detta i livet...

Jag är sjukskriven en månad till. Dr Gabriel såg lite tveksam till att jag vill diskutera arbetsträning i februari. Han påtalade igen att det tar tid för kroppen att återhämta sig. Jag lär nog bli sjukskriven längre.

Om tre månader ska jag på kontroll men kommer få gå till gynekologen på Ryhov, i Jönköping. I början blir det täta kontroller.

Dr Gabriel frågade mig om klimakteriet och vallningar. Jo, de känner jag av, även på nätterna, vilket är lite jobbigt. Han tycker det är för tidigt med klimakteriet eftersom det påverkar skelettet till ökad benskörhet. Han skrev ut östrogen. Klimakteriet skjuts upp ca 5 år. Jag ställde lite frågor kring det. Det blir nog bra.

Idag kom blomsterbudet - en fantastiskt fin tulpanbukett från Annette C. Jag blev så rörd och glädjetårarna rann, igen!

Ikväll har vi skålat i bubbel! Det känns så bra! Ibland trodde jag inte att jag skulle få öppna bubbelflaskan. Tack och lov så fick jag det!

Inatt vaknade jag kl 02.15 och kunde inte sova. Jag var så ivrig att det skulle bli dag så att jag fick gå upp och göra det där som jag inte har kunnat tidigare. Som att bestämma eller boka vart vi ska åka på semester, boka sportlovsaktiviteter, bestämma nytt pensionssparande som Max har tjatat på mig om, boka in luncher, ringa till de jag inte har kunnat ringa till - det har känts för jobbigt och känslosamt. Jag har inte hunnit med allt idag. Men det kommer en morgondag!

Jag är så glad att vara tillbaka igen, till Livet!

Det blir bra!

Ja, det blir bra! Det kommer att gå bra. Oavsett besked finns det alltid en väg framåt, skrev kloka Cecilia till mig igår. Det kändes bra. Jag somnade vid vanlig tid igår. Morgonen var som vanligt. På förmiddagen stekte jag pannkakor åt Alice som hon skulle ha ifall hon blev hungrig efter skolan. Theo skulle till en kompis. Klockan 11.45 åkte Max och jag till Linköping. Lunchade med pappa och Elin. Det gick bra att prata om ditten och datten.

I bilen på vägen upp for tankarna - hur reagerar jag om dr säger att "Nej, tyvärr, tumören är kvar" - vad säger jag då? Eller om han säger "Det ser bra ut, det är okej" - hur kan jag hantera glädjen vid ett sånt besked?

Klockan 15.20 satt vi i väntrummet ingång 34, Onkologens hus. Max läste Aftonbladet och ibland hängde jag över axeln när jag inte funderade på vad doktorn skulle säga. Flera gånger under dagen försökte jag hålla tillbaka tårarna men ibland blev ögonen lite fuktiga.

Dr Gabriel kom med läkarstudenten Erik kl 15.40. Hur mår du?, frågade han inne på sitt kontor. Ok, tror jag, blev mitt svar. Doktor Gabriel fortsatte: Vi ska prata om svaret från MR-röntgen för du kommer ändå inte lyssna förrän vi har gått igenom det. Helt rätt, kloka doktor!

Han läste högt. Jag tyckte att det lät bra. Jag var tvungen att fråga "Är det bra?". Ja, säger doktor Gabriel, det är bra! Glädjetårar rinner. Jag ursäktar mina tårar men säger att jag är tvungen. Klart du ska gråta, säger dr Gabriel. Han ville också göra en gynekologisk undersökning. Usch, det var jobbigt. Han klämde, tryckte, ultraljud och hit och dit. Han sa: Det ser precis ut som det ska göra - ett ärr efter strålningen där tumören har suttit. Efter 40 minuter skildes vi åt och jag frågade om jag fick ge doktorn en kram. Det fick jag. Och jag är ingen kramare så detta var väldigt ovanligt men mitt sätt att visa min stora, stora tacksamhet!

På väg till parkeringen ringde jag mamma, syster, pappa och brorsan. Lite senare fick jag tag på Elin, min systerdotter. Syrran skulle ringa Carolina, yngsta systerdottern.

Ja, det blir bra och just nu är det bra! Precis som min faster sa - det blir bra! DET ÄR BRA!!!! Jag är glad, jag är tacksam! Max är glad, vi är så lättade. Alla är så glada för beskedet!!! Just nu har jag ont i huvudet - spänningen börjar släppa. Väntar på min dotter som är på torsdagsklubben. Max åkte iväg på ett möte om barnens skolskjutsar.

Ikväll ska vi planera hur vi ska fira det här!!! Underbara läkarvård, underbara fina vänner som har tänkt på mig! Nu måste jag smälta det här. Jag känner mig lite trött nu. Men jag återkommer imorgon!

Tusen kramar till alla er och alla andra i hela världen!!!!

Att vara stark!

Idag har hela familjen bowlat och jag förlorade till sonens förtjusning! Vi åt lunch på en thai-restaurang och blev ordentligt mätta. Därefter till Theos tandläkare. Nu, äntligen, skulle han få sin tandställningen. Under tiden gick Alice och jag en sväng i affärerna i Huskvarna.

Träffade grannen idag. Hon är hemma på eftermiddagen imorgon när vi är hos doktorn. Barnen kan höra av sig till henne om det skulle vara nåt imorgon. Så snäll hon är och så tryggt för oss!

Alldeles snart är torsdagen här. Äntligen och ändå inte....skönt att vara i ovissheten, men jobbigt för jag vet att nån gång måste jag få visshet. Jag kan ju inte gå och lulla såhär hur länge som helst.

Positiva tankar, konstiga tankar, många tankar, knäppa tankar, tankar med hopp och hopplösa tankar.....Det blir bra att träffa doktorn imorgon. Han lär väl prata om svaret från MR-röntgen. Jag kom på att han kanske inte har nåt tydligt svar imorgon utan vill komplettera med en gynekologisk undersökning...och då måste jag vänta igen.....

Min snart 90-årige faster ringde idag. Hon sa: "Det blir bra" och det känns så tryggt och bra när hon säger så!

Jag har tänkt på en dikt som jag fick på min mail från min chattkompis L. Hon skickade den till mig den 24 oktober, när jag var mitt uppe i strålning, cellgifter och då tårarna rann ganska ofta. Ofta finner jag tröst och styrka i ord. Och jag är stark - jag har inget val. Dikten bär jag med mig inför morgondagen och alla tankar och fina ord jag får från er som läser min blogg. Här kommer dikten;

Att vara stark

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att leva livet som det är
att acceptera dess kraft och ta del av den
att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
att se ljus i mörkret och
alltid kämpa för att nå dit

Diktens författare okänd  - fick jag fram när jag googlade och fann dikten men det finns även sökresultat på Google att det är Marie Fredriksson som skrev dikten 1986.

Blommor livar alltid upp! Fotot taget i juni 2011 på HPO-resan!

Imorgon tar jag på mig "Jävlaranamma-armbandet" från Lotta, det andra armbandet "Never give up" från Kattis och Sussie kommer sitta på andra armen. Jag tar på mig änglahalsbandet från syrran, halsbandsdockorna från AC i Australien, ängeldockan i tyg från Pia får hänga i bilen, nyckelringen från Susanne kommer ligga i handväskan tillsammans med några änglar från Cecilia och Berit. Resterande änglar från Iris, Malin, Christin, Ing-Marie (och även från de som jag inte kommer ihåg nu) står kvar här hemma och "änglar sig". Tack Fina Vänner!

Och imorgon är det torsdag.

Det var lite svettigt idag

Det gick ju bra. Dagen idag gick ju bra! Max fick en kallelse till sjukhuset i förebyggande syfte för att kolla kroppspulsådern. Vi var där idag vid kl 12. Jag blev lite svettig en stund. Det skulle ta fem minuter men jag väntade nästan en kvart innan han kom. Men allt var bra! Därefter intog vi en smarrig lunch på IKEA! Nåja, en rätt okej-lunch!

Väl hemma kunde jag inget göra. Jag bara gick och väntade på att klockan skulle bli efter kl 16. Då skulle doktorn från min vårdcentral ringa för att meddela provsvaren om min struma (sköldkörteln). Klockan tickade på och ingen ringde och jag blev nervösare och svettigare. KLockan 16.30 ringde det. Det var sonen.

En kvart senare ringde hon. Jag tror hon presenterade sig som doktor Bea. Förklarade att ena värdet ligger på 19,5. Det ska ligga mellan 10-20. Det andra var lågt. Hon frågade hur jag mår och jag sa att jag försökt känna efter men det enda som är konstigt nu är mina svettningar, och de påminner inte om "strumasvettningar". Doktor Bea och jag enades om att svettningarna är "klimakteriesvettningar". Bra så. För det finns ju olika typer av svettningar, eller hur?

Just nu gör "vi" inget med medicineringen av Levaxinet utan avvaktar och jag tar nya prover i mars. Doktorn menade att det har varit tufft för mig och det påverkar hela kroppen. Hon sa att när jag tar proverna i mars kan jag boka en telefontid med henne så "kan du tjöta med nån" som hon uttryckte sig. Jag fick ett bra intryck av henne och vi "tjötade" en bra stund.

Efter samtalet åkte mina axlar ner ca 10 cm. Lättnaden var stor och så var det dags att krama om Max extra mycket. Därefter ringde jag runt till mamma, pappa och Elin. Snart ska jag ringa syster och bror också.

Imorgon blir det bowling med barnen, äta lunch på restaurang och vidare till Theos tandläkare! Bra att ha och göra för att slippa tänka på torsdagen när jag ska träffa dr Gabriel.

Den tuffa, pirriga veckan har börjat!

Nu har veckan börjat, den tuffa veckan, den pirriga veckan. Jag ringde och avbokade mitt tandläkarbesök på onsdag kl 10. Jag pallar inte. Jag är tillräckligt nervös den här veckan. Det är lättare med gynekologen än tandläkaren. Jag vill inte ha både och samma vecka. Jag fick en ny tid till den 7 februari. Dessutom har barnen ledigt på onsdag och jag vill gärna vara tillsammans med dem.

Idag var vi till tandläkaren med Theo. Vi passade på att handla lite. Hittade jacka till Theo, byxor till Max och en skidjacka till Alice. Hon ska troligen åka med en kompis till fjällen i mars. Det är jag glad för. Jag är ingen vintermänniska och blir glad varje gång barnen säger att de inte vill åka till fjällen. Men jag tycker det är bra om de provar på det. Som läget är nu kommer vi inte åka till fjällen iår iallafall.

Ikväll är det föräldrarmöte, både i Alice och Theos klass.

Imorgon ska Max kolla kroppspulsådern i förebyggande syfte. Min doktor i Huskvarna ringer mig efter kl 16 för att prata om mina provsvar gällande struman. Varför har jag inte fått brev som jag brukar få om provsvaren?

På onsdag har barnen ledigt och då ska vi kanske spela bowling och äta lunch på restaurang. På eftermiddagen ska Theo till tandläkaren igen och få tandställningen.

Torsdag. På torsdag har jag tid hos dr Gabriel. Max och jag åker upp till Linköping för att äta lunch med min pappa och systerdotter Elin. Tror jag. Jag kan inte bestämma mig. Hur nojig kommer jag att vara? Kommer jag kunna få i mig någon mat? Jag sa till pappa att jag måste känna efter hur jag vill ha det. Sent på eftermiddagen har jag tid hos dr Gabriel. Som ska prata med mig. Om resultatet från MR-röntgen. Sen åker vi hem.

Det känns bra att ha fullt upp, då snurrar inte tankarna så mycket.

Nu ska jag hjälpa Alice med läxan och sen vila innan föräldramötet.

Det viktigaste!

Vid middagsbordet syns mamma, Carolina och jag!

Igår kom mor, far, syster och systerdotter Carolina från Nyköping och Linköping. Vi åt middag som bestod av fläskfile med fyllning av philadelfiaost, bacon i tomatsås. Det blev gott fast vi fick vänta lite extra på att köttet skulle bli klart. Till efterrätt blev det pannacotta, igen! Den här gången blev det bra, som det ska smaka. Det känns alltid bra att få träffa nära och kära. De åkte hem ganska tidigt eftersom det började snöa och blåsa. Men det kändes så bra att de kom!

Vid middagsbordet igen ser vi Max, min syster och min pappa


När det gäller att jag tappar mitt hår på både knoppen och kroppen så beror det inte på cellgifterna jag fick i höstas. Det beror på håravfallssjukdomen, alpecha aleatra, som jag fick första gången 2007. Typisk stressjukdom. Förhoppningsvis kommer håret tillbaka när det lugnat ner sig. Håret är inte så viktigt för mig men lite tråkigt. Det är okej att bli skallig bara jag är frisk - det är viktigast just nu! Det finns ju snygga hucklen eller peruker. Jag väntar nu på mina provsvar på struman på tisdag. Doktor Ann-Britt ska ringa då. Ofta hör det ihop, struma och håravfall. Jag frågade Max förra gången jag tappade håret om han fortfarande skulle älska mig om håret ligger på kudden en morgon. Och det skulle han!!! Förstod jag väl :) Det hänger ju inte på håret.

Här är middagsbordet - vinkaraffer är så vackra, tycker jag!

Återbesöket till doktor Gabriel på torsdag hoppas jag ska ge det bästa beskedet, det som är det viktigaste just nu. Jag tänker mycket på vad han ska säga. Blir det så är jag överlycklig, säger han si hur reagerar jag då....ja, sådär håller jag på. Senaste nätterna har jag drömt en hel del om både struma och elände, doktorer och okända.

Igår hade dottern två kompisar som kom framåt kvällningen. De skulle äta gott, ha filmkväll och sova kvar. Max och jag lagade mat igen, tacogratäng. Och på teven handlade det om Juholt, Juholt och Juholt. Starkt av karln! Funderar också över medias roll....

Idag var det vitt ute. Vi var ute och skottade och solen tittade fram en stund! Skönt!

Sonen skottar ca 4-5 cm snö!

Tappa håret är bättre än att tappa tron!

Foto på mig i köket när vi hade alla Max syskon med respektive på middag i juni 2011!

Ny dag! Känner mig inte lika dämpad idag. Skönt. Efter långfrukost i sängen, läst tidning, kollat frukostteve gick jag och duschade. Många hårstrån åkte av när jag drog i håret....tråkigt. På kala fläcken bak i huvet börjar håret växa ut och vad jag kan se finns det inga fler kala fläckar på huvudet. Men det är väl så att det är lite knas med håret. Utan att gå in på detaljer så tappar jag hår lite överallt på kroppen....tråkigt igen. Och just det där att det händer saker utan att man har kontroll på det är ännu tråkigare.

Efter jul fick jag en kommentar på bloggen som ville veta mer om julklappsspelet, som jag tyckte var en riktigt succé. Det tar alldeles för stort utrymme att förklara spelet här men sök på google och skriv bara in "julklappsspel" så kommer ett antal träffar. Ett tips är att köpa en dyr julklapp för ca 100 kr och några till för billigare penning (annars blir det så få julkappar). Kul är det!

Imorgon kommer släktbesöket. Ska duka ikväll och förbereda så mycket jag kan och orkar med hjälp av övriga i familjen. Det ska bli roligt!

Och som sagt, det är bättre att tappa håret än att tappa tron! Om man nu måste tappa nåt.

Det skakade till....

Ett lite galet men glatt foto på mig en vanlig vardag i augusti 2010

Det blev lite skakigt igår när jag fick brevet som talade om att jag har en tid till dr Gabriel om en vecka. Jag blev liksom väckt ur min puppa. Fast jag visste att det skulle komma kändes det som att någon störde mig, mitt i min ovanliga vardag som nästan börjar kännas som vanlig vardag.

Men jag har ju väntat på brevet sen 23 november, då min behandling slutade. Väntat på brevet.... Det är klart att det är en anspänning. Den anspänningen pyste ut igår när brevet kom, ganska mycket men det var skönt och bra.

Jag har pratat med min syster, en vän och chattat med L idag på förmiddagen. Tack för att ni tog er tid! Genom att lufta tankarna så blir det inte lika skrämmande. Men de finns där, förstås. Konstigt vore annars och så är det med eländessjukdomen; man vet inte förrän det har kollats. Det ska göras. Och tills dess så är det ganska naturligt att tänka några olika scenarier. Det krävs för att på något sätt kunna hantera skiten. Men jag tänker det positiva också men ibland är det som att man inte vågar tro! Man känner en så stor ödmjukhet inför livet så att man kan inget ta för givet. Man är försiktig inför sådana önskningar, på något sätt.... En stor känsla av tacksamhet väller över en vid tanken på ett positivt besked!

En vän frågade mig idag om jag skulle kontakta kuratorn. Nej, detta är inget för kuratorn. Det är jobbigt men så är det och jag måste igenom skiten med alla dess känslor och tankerundor som det innebär.

Det är så många som har samma elände och värre, skit är det med eländessjukdomen!! Och så glad jag är för alla som får bra besked. En vet jag fick det igår!!!!

Jag förklarade för min son igår när jag skrev bloggen och satt och grät varför det plötsligt kom så mycket tårar. Han hämtade näsdukar, gulleplutten. Sen åkte han till pingisträningen. När dottern kom hem hade jag lugnat ner mig. Mina ögonlock var ju hur svullna som helst och jag berättade för henne om breven och varför jag gråtit. Hennes kommentar blev: Men HUR ser du ut?????? Kändes som en skön kommentar mitt i eländet!

Igårkväll innan vi skulle somna låg barnen och jag i dubbelsängen. Vi tittade på foton från fotokalendrarna som jag har gjort från åren 2003-2009 med bilder på barnen. Vi ska välja ut några för att rama in och sätta upp på väggen. Jag ville vara dem nära och det var så mysigt att få minnas och skratta och välja ut de finaste bilderna! Men det blev sent....men de orkade. Tack mina fina barn!

Dagen idag har varit bättre men fortfarande är jag lite dämpad och funderar. Kändes jättebra idag på eftermiddagen när jag pratade med några vänner på telefon och vi pratade om något helt annat. Skönt att få vila hjärnan från orostankarna.

Solen tittade fram på eftermiddagen efter en riktigt gråmulen dag. Bara att se lite solstrålar lättade upp min sinnestämning. Imorgon önskar jag sol! Och Max och jag åker och handlar lite gott inför släktmiddag på lördag! Yes!

Det blev lite skrämmande igen...

Idag har jag gjort morotssoppa, på recept från en kompis på facebook. Gott blev det, tyckte både Max och grannen. Hon tyckte jag såg pigg ut. Vi pratade lite om behandlingen och hur dåligt jag mådde. Men mesta tiden pratade vi om helt andra saker. Det känns skönt att prata om roliga, alldagliga saker. Och lite allvar ibland.

Jag väntar ju på kallelsen till Linköping. Posten brukar komma vid kl 12.30. Två gånger var jag ute vid brevlådan och kollade. Jag vilade på soffan en stund och kl 16 hörde jag postbilen och rusade ut. Där var det. Brevet från landstinget i Östergötland. Och sen såg jag brevet som såg kul ut. Plötsligt dök ytterligare ett brev fram, från vårdcentralen i Huskvarna.

Jag började med brevet från Linköping. Jag ska träffa dr Gabriel den 26 januari på onkologen i Linköping. Jaha. Då vet vi det. Och det krockar endast med ett möte med skolan. Och vad ska jag göra hos dr Gabriel? Det verkar inte som jag ska undersökas. Det verkar som att han bara ska prata med mig......eller? Jag fattar inget. Har han fått provsvaren från röntgen och ser att det finns inget att göra och ska informera om det? Eller? Han kanske bara ska säga att...att det är bra nu...Nej, jag vet inte och det är jobbigt.

Efter det öppnade jag brevet från vårdcentralen. På tisdag ska en doktor ringa mig och berätta om provsvaren. Och det måste ju handla om resultatet för min sköldkörtel. Och varför kan hon inte bara skriva och tala om? Eller är provsvaren helt uppåt väggarna och jag måste vidare till medicin? Eller vad handlar det om? Jobbigt igen.

Jag blev darrig och orolig och vaknade upp till min overkliga verklighet igen. Påminns om hur det var i höstas, alla frågor och ovissheten.

Jag talade om för Max om tiden till Linköping. Jag öppnade det roliga brevet. Det var från Maisan som skickade en hälsning. Tack, det kändes bra att få den just idag!!

Det blev jobbigt igen. Det blev lite skrämmande igen. Jag önskar och ber om en god hälsa! Jag vill vara med min familj! Det känns bra att ha alla sina nära nära sig. Just när det känns jobbigt känns det extra bra!

Nu kommer tårarna, när jag skriver här på bloggen. Det känns ändå bra, det lättar på "trycket" och det befriar. Jag blir mindre orolig, som att jag gråter ut oron. Det är bra. Jag har känt mig väldigt positiv sen jag avslutat behandingen och har en tro att det är bra nu. Men som jag skrivit tidigare, nu är tiden inne för att få svar. Och naturligtvis är det jobbigt, pirrigt och skrämmande. Jag är "orolessen" och blir lite låg.

Theo ska iväg till sin pingisträning snart. Alice är hos en kompis och hoppar över sin körövning idag. Jag och Max ska ställa undan julkartongerna. Det är skönt med de vanliga sysslorna, vardagslivet, där inget skrämmande finns. Det tycker vi om!! Fotot idag är från vår semester i Norge 2010. Mina nära och kära i en härlig sommarbild! Det är en glad bild som lättar upp det hela idag!

Känns friskt!

Idag har vi varit på Ryhov igen. Denna gång var det Alice rygg som skulle röntgas. Det gick bra. Om en vecka får vi svar för hur hennes rygg ser ut och om hon behöver korsett. Hon har vuxit mycket och är lika lång som jag, fast jag är inte lång, 165 cm, men långt för en 11-åring.

På Ryhov gick jag i flera trappor och känner hur musklerna i låren börjar vakna. Det är bra. Theo undrar varför jag flåsar när jag gått i trapporna och försöker förklara att nu ska det tränas eftersom jag låg i soffan i 10 veckor.

Efter röntgen inhandlade vi nya innegympaskor till båda barnen. Vi hittade rätt på en gång, skönt! Sen en sväng till mataffären. Hemma vid 17-tiden och då var jag trött. Men dags för mat....det blev enkelt, hade inhandlat fryst pizza. Fick duga. Och Max for in igen till körövningen, vilket jag är glad för eftersom han under hela hösten la all aktivitet åt sidan.

Resten av veckan är inget inbokat, skönt. Det tar på mina krafter att fara iväg flera dar i sträck. Resten av veckan ska vi ta en promenad varje dag i naturen, det är så skönt! I söndags var vi och grillade korv och Alice tog fina naturbilder, många fina istappsbilder har vi nu. Hon har talang!

Till helgen kanske det kommer lite släktbesök och det ser jag framemot. Nu pågår planering för en god middag till lördagen!

Nu väntar jag på kallelse till Linköping. Igår när jag låg där i den där "tunnan" och gjorde magnetröntgen kändes kroppen frisk! Det känns bra! I hörlurarna spelades musik och flera titlar var sådär livsbejakande som jag tog som ett gott tecken. Det känns bra men nu väntas det. Jag lånar Malins kommentar, kompis från skoltiden: Jobbiga väntan! Men nu hoppas och tror jag det bästa!

Fotografen Alice Perlerot!

Då var det gjort!

Jaha, då var magnetröntgen avklarad. Det var jobbigt. Okul, liksom. Jag bytte om till en rock. Röntgensköterskan gav mig något läkemedel som skulle lugna tarmarna. Då började hjärtat slå som attan. Det kan det göra, sa sköterskan lugnt, ta några djupa andetag. Jag andades djupt. Vi sätter igång och jag lovar att det kommer att gå över, sa sköterskan. Okej då.

På med hörlurarna och jag lyssnade på Radio Jönköping. Det dunkade och slog både i maskinen och mitt hjärta. Efter ca 5 minuter slutade mitt hjärta slå sådär mycket. Skönt. Efter ca 20 minuter kände jag att jag började bli kissnödig.....Jag anade att undersökningen bara var halvvägs och jag hade hört att om man avbryter måste allt göras om. Ånej...

Nu är det såhär med bloggandet att jag vill vara ärlig och därför kan jag inte säga att det gick sådär jättebra idag. Men jag vill heller inte vara för detaljerad. Men om jag säger såhär; det höll på att bli en fadäs men sköterskan löste det. Jag gjorde hela undersökningen som tog drygt 60 minuter. Sköterskan var lugn och snäll och var nöjd med bilderna. Tack och lov! Jag kan säga såhär som ett tips: GÅ på toaletten INNAN du ska göra en undersökning som tar låååång tid.

Ja, nu var det gjort! Bilden är tagen när vi promenerade en eftermiddag i förra veckan och solnedgången var så vacker. Imorgon är en ny dag!

Att återerövra kroppen!

Jag ska fortsätta blogga. Det känns bra! Jag har fått flera fina och tänkvärda kommentarer av er. Jag känner också att jag fortfarande har behov och hoppas även att det är till nytta för er, läsare.

Jag har under dessa månader surfat runt en del på nätet för att kolla olika hemsidor, bloggar m m. Jag fann Nätverket mot gynekologisk cancer. Jag har tipsat om att de ska samla in länkar till olika bloggar och gav min bloggadress. Nu tipsar de om min blogg och jag hoppas bloggen kan vara till hjälp för någon som är i en liknande situation eller någon anhörig. Att få känna att man inte är ensam om eländet, tankarna, känslorna....det kan ge kraft och styrka och också en känsla av samhörighet, på nåt konstigt sätt.

Jo, det känns bra att blogga, att få ner tankarna i ord. Det tänks ju en hel del. Genom bloggen kan jag bli av med "envisa" tankar. Vissa kan vara lite för privata eller tokiga för bloggen - de tankarna är lämpliga att ta med kuratorn.

Jag blev jätteglad för en hälsning som jag fick via mail. En klasskompis mailade en hälsning från hennes mamma som läser min blogg. Jag blev jätteglad för hälsningen, hej hej och tack E!

Det gör ont! Nu måste jag klaga lite. Sen julafton har jag känt att det gör ont i min hälsenor. Det kommer och går och det blir som en liten knöl på senan på varje ben. Max och jag har kommit fram till att det kan vara inflammation. Idag var vi ute i skogen och grillade korv. Kände att det drog i musklerna i låren när jag gick uppför backarna. Men jag orkade! Men musklerna behöver byggas och hälsenorna behöver tränas.

De senaste veckorna har jag också känt mer vallningar och är övertygad om att det är klimakteriet. Det skulle ju komma eftersom strålningen har tagit sönder mitt underliv. Jag svettades som en tok inatt. Men än så länge är det uthärdligt.

Vid överproduktion av sköldkörteln, som jag drabbades av 2003, svettas man också mycket. Men jag tror inte att det är sköldkörteln denna gång. Jag får snart svar på proverna.

Jag börjar återerövra min kropp! Jag börjar få kontakt med min kropp! Det som inte riktigt funkar finns det oftast hjälp till. Som salva till torrt underliv, blöja (nä så heter det inte men typ..) när man inte kan hålla riktigt tätt...ja, jag måste köpa såna imorgon för att känna mig lite mer trygg. När jag går hemma har jag ju nära till toaletten men sen när jag börjar jobba... Jag vet inte om den är en kronisk biverkning av strålningen.

Ja, jag börjar våga känna min kropp. Musklerna ska jag bygga. Jag kommer mer och mer underfund med hur kroppen fungerar efter strålningen. Klimakterikänningarna skulle ju komma i vilket fall som helst så de ska jag inte klaga på men det är nåt nytt, vilket jag också kommer hantera. Känns bra, att få återerövra min kropp! Jag ska vårda den och ta hand om den så bra jag kan!

Imorgon ska jag till sjukhuset Ryhov här i Jönköping för att genomgå MR-röntgen av nedre buk. Svaret skickas till Dr Gabriel i Linköping. Dr Gabriel kallar mig till Linköping när han har svaret och kommer då även göra en gynekologisk undersökning.

Jag tror att min kropp nu är frisk! Det är bra att läkaren gör uppföljning för att kontrollera att jag är frisk. Ja, det är bra!

Pigg men orkeslös

Igår var jag och tog prover för sköldkörteln. Läkaren skrev sist att mina provresultat var "paradoxala". Det ena provet var så och det andra si och det är jättekonstigt. Jag har svårt att veta om det har påverkat mig eftersom hela jag har varit nedsatt av behandlingen. Jag vet att jag slarvade med mina tabletter för struman under behandlingstiden. Nån gång tror jag att jag glömde dem tre dar i rad. Jag hoppas proverna är bra nu. Troligen får jag svar inom 1-2 veckor.

Jag gjorde ett besök hos kuratorn också. Kändes jättebra. Det var inget akut och inga ångestladdade tankar. Men skönt att stämma av vissa saker och tankar. Det var så roligt när hon sa att jag såg pigg ut, det känns bra. Jag är pigg men orkeslös. Det låter ju också paradoxalt!

Innan vi åkte till stan ringde försäkringskassan, min Personlige handläggare. Vi pratade en stund och hon tyckte det lät som jag hade fullt upp. Förklarade för henne att det är svårt att planera något eftersom jag inte varit på återbesök än. Hon tyckte vi skulle höras i mars igen. Men jag sa att jag ringer henne i februari och så började jag surra om arbetsträning. Sen kom jag på mig själv - jag ska ta det lite lugnt.

Jag var en sväng till jobbet innan jag åkte till kuratorn. Det var så kul att se så många kollegor och så många kramar jag fick. Blev nästan rörd!

Idag kom det ett brev från sjukhuset Ryhov här i Jönköping. Jag rev upp kuvertet och undrade vad det var nu då. Jag började läsa att jag skulle genomgå undersökning av kroppspulsådern. Vaddå????? Sen såg jag att brevet är ställt till Max. Landstinget börjar med sådana undersökningar i förebyggande syfte från 65 års ålder. Bra va? Åh, vilken tur för mig, jag blir ju lite nervös. Hade jag missat nåt eller hade de plötsligt upptäckt nåt?? Önskan att kroppen ska må bra är så stor. Det är jobbigt att veta att det kan försiggå saker i kroppen som man inte har en aning om. Önskar min kropp lite lugn och ro! Automatiskt blir då min själ lugn. Trots allt så känner jag mig rätt lugn.

Jag har funderat på det här med bloggandet. Hur länge ska jag fortsätta? Kuratorn och jag var eniga om att det har varit bra terapi för mig. Jag är glad att ni har läst och skrivit kommentarer, både här och på facebook eller mailat. Ja, än så länge känns det bra för mig att skriva. På bilden ser du mig i soffan där jag oftast sitter och bloggar. Det känns bra att ha något att fundera på och aktivt blogga när jag behöver vila. Jag är inte trött men orkeslös. Jo, jag forsätter och bloggar ett tag till.

Plan(t)ering

Idag kom Allers Trädgård i brevlådan. Då blir jag glad. Har nu läst om stjärnflockan, buxbomen, att så kål med mera. Det börjar ju nu - att planera planteringen. I slutet av februari brukar jag planterar om mina pelargoner. I samma veva är det dags att så frön. Alice sådde chili förra året som växte jättebra. Tomater är alltid roligt att så. Ja, nu är det planering som gäller inför den kommande våren, VÅREN! Så härligt, jag längtar!

Imorgon ska jag ta prover för sköldkörteln. Ska ju också besöka kuratorn. Jag hade tänkt att luncha med någon kompis innan kuratorn. Men jag tror inte jag gör det. Jag vet att jag blir trött efter att ha varit iväg och pratat. Det är hur trevligt som helst men jag tror inte att jag skulle orka att prata med kuratorn också. Jag pratade med Max och vi bestämde att vi äter lunch ihop på något trevligt lunchställe. Då behöver jag inte prata så mycket....

Igår surfade Max och jag runt lite för att se om det fanns några bra semesterställen. Kanske Bulgarien....Men som läget är nu kan jag inte planera något, känns det som. Jag måste ha besöket i Linköping avklarat för att veta hur jag ska planera fortsättningsvis. Jag ska naturligtvis tänka att allt är okej. Men det finns naturligtvis tankar åt andra hållet, att det kan ta andra vägar. Pratade med en vän idag i telefon som sa att det är ju ett bra tecken att jag inte har ont och äter inga piller. Å ja, så är det ju, jag har inte ont, äter ingen ipren eller morfin tre gånger om dan.
Jag har inte haft mens sen den 20 oktober. Äggstockarna är döda och jag har kommit in i klimakteriet, så behandlingen har ju tagit! Och den har tagit bort eländet också, tror vi!

Jag får vänta med planering av min rehabilitering, planering av barnens sportlov, semesterplanering. Jag är försiktig i mina tankar och inget kan bestämmas än. Så är det. Det är perfekt att nu planera planteringen inför vår och sommaren. Inget behöver bestämmas, helt rätt tid att bara planera planteringen!

Idag har vi börjat plocka undan julen. Jag måste vila lite emellan. Ska fortsätta nu och hoppas få hjälp av Alice som kom hem från skolan för en stund sedan. Det krävs liksom ingen planering eller beslut för att plocka undan julen! Under tiden kan jag fundera på hur jag ska "möblera" i trädgården den här säsongen!

Idoler

Idag har vi sett Idolerna på shoppingcentrat A6. Alice och Theo ville gärna se dem, Amanda, Robin och Moa. Eftersom det tenderar att bli sena kvällar när barnen har lov bestämde vi oss för att äta frukost på IKEA kl 9.30. Vi åkte kl 9.00 och hämtade upp en kompis till Alice. Det var ett sätt att få upp dem tidigt så att de förhoppningsvis somnar tidigt ikväll inför skolstarten imorgon. Jag vet själv hur morgontrött jag var....och det höll i sig fram till sådär när jag var 29-30 kanske 31 år. Ofta fick jag "varna" människor att inte prata med mig för tidigt...Men det har blivit mycket bättre, tror jag.

Barnen stod ihärdigt i flera timmar i kylan och den mesta tiden var väntan. Två låtar sjöng idolerna, minst, och nån sjöng väl någon mer låt. Den mesta tiden gick åt att sälja cd-skivor och signera. De som glömt sin skiva eller endast ville ha autograf gjorde sig icke besvär att stå i den låååånga kön. Hursomhelst tyckte barnen det var kul men Theo konstaterade att det var ju ungefär som att se dom på teve. Vi fick inga autografer men bra bilder eftersom jag sprang runt med kameran och plåtade Moa och Robin. För barnens skull, det vill säga mina idoler! På bilden ser du Alice som kikar efter Moa.

Igår var vi ute på en promenad när det snöade. Jag orkar inte gå så långt men det blir lite längre för varje promenad. Jag hoppas att jag i februari kan gå rundan runt samhället. Målet nu är att det blir promenad varje dag och hoppas att solen vill titta fram lite oftare. Jag undrar hur jag kommer reagera nu när jag är piggare, julen är över och vardagen kommer igen - vad kommer jag att sysselsätta mina tankar med? Ja, jag får återkomma om det.

Vardagen snart här igen....

Trettondagsaftonens middag med vänner blev så trevlig. Vi blev nio till bordet. Jag har verkligen sett framemot middan. Att få förbereda och greja och duka fint. Att äta gott och skratta och babbla om ditten och datten och även om mitt elände. Vilka goa vänner! Max och jag grejade hela dagen. Förrätt med chevreost och päron. Varmrätten: potatisgratäng med oxfile, gorgonzolasås, karamelliserade smålökar, sockerärtor. Till efterrätt chokladpannacotta men blev inte riktigt som den borde vara...men den gick att äta. Jag dukade och gjorde iordning blommorna dagen innan. Skönt, för jag vill inte stressa. Men det blev lite stress iallafall, Theo sa: Måste du låta så irriterad. Hmmm, då tänker man till.

Trettondagen, segdag. Max tittade på Småkronorna, som slutade vid 5-tiden, som vann. Barnen ville på bio idag så vi skjutsade in Alice och Theo med en kompis. Under tiden filmen pågick åkte vi och köpte dammsugarpåsar, ost och bytte en julklapp.

På måndag, då blir det vardag igen. Vardag på nya året. Gör mig påmind om min nya vardag. Nu har det varit lov, ledigt, helger. Nästa vecka börjar skolan för barnen. Jag ska ta nya prover för sköldkörteln. På onsdag ska jag träffa kuratorn. Veckan därpå MR-röntgen. Dagen efter min röntgen ska Alice på röntgen för sin rygg. Theo ska åter till tandläkaren den 23 och 25 januari. Och däromkring ska jag till Linköping. Väntar på kallelsen...Just det där med väntan på besked har jag skrivit om tidigare. Skönt att vara i ovissheten - eller inte. Det beror på beskedet.... Och det går inte att backa -besked måste man ha. För att hantera det på bästa sätt handlar det om att vara och leva i nuet. Inte tänka för mycket. Om man tänker - tänka positivt! Att tro! Att ödmjukt be om det bästa beskedet! Ja, snart är det vardag igen...

Inte där än

En del av er har kanske märkt att jag grejar med utseendet av min blogg. Ibland grejar jag så väldigt så jag vet inte hur jag grejar tillbaka. Men jag lär mig. Jag lär hålla på i några dar så stå ut!

Igår lunchade jag med pelargon-Lena på restaurang i Jönköping. Så trevligt och vi avhandlade diverse ämnen, som brukligt! Jag åt laxfile, verkligen gott. Måste börja äta mer fisk! När jag kom hem la jag mig nästan direkt i soffan. Var ganska trött igår och det är väl såna dar ibland. Det blev ingen promenad i blåsten.

Igår när Lena och jag var på väg in till restaurangen träffade jag på tre jobbarkompisar. Så nice att se dem! Jag fick en fråga om jobbet och att börja jobba. På nåt sätt så är jag inte där än...Jag tänker på jobbet och hur det ska bli men på nåt sätt så är jag inte riktigt där än. Det är ju det där besöket med dr Gabriel i slutet av januari som måste klaras av.

Idag är har vi handlat och förbereder inför trettondagsmiddagen imorgon då vi har bjudit hit vänner. Och eftersom jag inte kan stressa så ska jag göra det jag kan idag.

Theos tandläkare ringde igår och tandavtrycket blev inte bra. Ny tur till tandläkaren både igår och idag. Jag tog med mig kameran igår för jag skulle plåta Lena och mig på lunchen men vi babblade så mycket att jag glömde bort det. Fotot idag är på min son, taget i september. En eloge till honom för att han är så lugn och tålmodig hos tandläkaren.

Promenader som läker

Det halsonda och kliet är mycket bättre, tack och lov! Idag ska jag åka och äta lunch med pelargon-Lena. Det ser jag framemot, att få sitta och tjata om det ena och det andra. Få kontakt med verkligheten ännu mer är något jag längtar efter. Nu är jag inte längre i nån puppa.

Igår ringde jag till kuratorn. Jag sa till henne att flera hade "varnat" mig innan behandlingen var slut att jag kunde hamna i depression efter behandlingen. Många slutar höra av sig och alla förväntar sig att man är frisk, kontakten med vården upphör som många känner en trygghet i. Till kuratorn sa jag att det har inte drabbat mig vilket gör mig nervös...men hon menade att alla är inte lika och mitt skrivande på bloggen bidrar säkert till att jag hanterar det på annat sätt en med depression eller nedstämdhet. Jag höll med och fyllde i att jag gillar julen så mycket, var fullt upptagen med den samtidigt som vetskapen fanns där om vad som kunde bli som inte blev. Och det gör ju inget. Vi pratade en stund och jag har en tid den 11 januari. Det känns skönt.

Igår fick jag ett änglavykort och blev så glad. Jag har också fått så fina hälsningar på facebbook vilket också gör mig så glad och rörd. Igår pratade jag med Anki, barndomsvän, i en timme. Hon sa att nu är min röst som vanligt igen. Det känns bra när det börjar bli som vanligt igen och jag hoppas vid alla makter och botemedel att det håller i sig!

Den förlamande tröttheten kommer mer och mer sällan. Jag kan göra de där sakerna som jag inte alls hade nån ork till för några veckor sen. Det gör mig glad och tacksam.

Ibland tycker jag att det gör ont där det inte ska göra ont. Åhhhhhhh, nojigt och jobbigt. Är det inbillning eller på riktigt? Ska jag sticka huvet i sanden eller ringa doktorn?

Idag är en riktigt grådag. Vi skulle behöva ta en promenad men det verkar inte så skönt. Förra veckan tog vi en promenad i blåsten och då hade vi kameran med. Jag orkar inte gå så långt men det blir längre och längre! Katten fick också hänga med i koppel. Vi måste sterilisera henne innan hon blir ute/innekatt. Vi får klä på oss ordentligt och ta en promenad. Frisk luft är också läkande!

Klara, färdiga GÅ!

Nu har det nya året startat! Det var så kul och trevligt att träffa Max´s syskon. Äldsta brodern med fru bjöd på god mat! Jag kunde hålla mig uppe ända till kl 02.30 då jag låg i sängen. Vi sov hos Max´s näst äldsta bror. Då slapp jag köra hem mitt i natten, över 10 mil. Jag är så förvånad över att jag ändå känner mig så pigg eller mycket mindre trött. Och alla sa att de tyckte jag såg ut som vanligt. MEN jag tycker jag är svullen i ansiktet men jag börjar undra om jag inte alltid varit så senaste åren utan att ha sett det....kanske behöver banta. Ja, ja jag avvaktar ett tag till!

Igår när vi kom hem gjorde Alice iordning honungsvatten till mig och därefter slutade kliet i halsen och jag kunde sova. Goa, söta Alice!

Idag ska jag ta det lugnt. Planerar menyn inför trettondagsaftonen då vi har bjudit hit några vänner. Det ska verkligen bli roligt!

Och, jag ska inte glömma ringa kuratorn, som jag lyckats göra i två veckor....Det är inget akut men har lite funderingar. Naturligtvis så finns det där, när jag träffar dr Gabriel igen då han ska berätta hur behandlingen har lyckats. Det är svårt att planera något innan jag vet. På nåt sätt så tänker jag inte så mycket längre än till slutet av januari. För att hantera eländessjukdom så är det så att man lever mycket mer i nuet och tar tillvara på nuet. Om man tänker för mycket så kan man inte vara i nuet. Jag har förstått efter att ha läst andras bloggar eller berättelser så är tankarna detsamma för oss alla som har eländessjukdomen - det är nuet som gäller. Och då kan man glädjas, bli tjurig, arg, glad, lessen, ja, vara lite som vanligt.

Och det gnager tillräckligt det där andra, när ovissheten hela tiden finns där, tänk om inte.....hur ska jag tänka då...eller ska jag våga tänka det andra- att det funkade.....lycka!

Om två veckor ska jag göra MR-röntgen i Jönköping på Ryhov. Svaret på röntgen skickas till dr Gabriel. Jag räknar med att om ca tre veckor är jag i Linköping för att göra en gynekologisk undersökning med narkos.

En rolig sak som hänt: Mitt hår därbak börjar växa ut igen!!!!!!!! Jag är så glad för det! Jag bad Max kolla igår eftersom jag kände att det kunde vara så. Det är ungefär som en rund ring och kanske 3-4 cm i diameter som jag tappat pga av håravfallssjukdomen. Jag gläds!

Nu ska jag ringa kuratorn!