Den höga luften med klarblå himmel som lyses upp ännu mer av solen i oktober ger mig förnimmelser om tiden för fyra år sedan. Känslor kommer tillbaka om hur det kändes när jag klev in till onkologen i Linköping. Lukten. Det opersonliga i entrén. Känslorna som bara var upptagna med att vara här och nu och inte tänka på en framtid som kanske inte fanns.
Det har nu gått fyra år sedan som jag började behandlingen, den 19 oktober. Inre och yttre strålning och cellgifter. I fem veckor. Åkte till Linköping varje dag om jag inte sov kvar. Eller rättare sagt, min man skjutsade mig eftersom jag åt ganska mycket piller och morfin. När behandlingen började mådde jag heller inte så bra. Sov mest i bilen, framförallt när jag hade fått cellgifterna.
Och det är så märkligt när den här årstiden kommer så minns min kropp och mina sinnen. Jag blir påmind om dofter som gör att jag reser tillbaka till då, för fyra år sedan. Jag har känt illamåendet och matledan. Minns när jag blev inskriven på morgonen eftersom jag ville ha lite sånt där som gjorde mig lite lullig men inte sövd när jag skulle få inre strålning direkt på skiten. Efter att det var klart så åkte jag tillbaks till avdelningen och fick lite frukost. Kaffe gick inte att dricka, smakade järn och något annat som gjorde det helt odrickbart. Rostad macka gick ner och yoghurt av ett speciellt märke. Vissa smaker var outhärdliga liksom dofter.
När jag nu sitter och skriver om det så känner jag den där matledan. Märkligt att sinnena minns så tydligt. Jag kan känna lukten som hela tiden förföljde mig. Och den där flottigheten i ansiktet. Oviljan att gå ut i köket. Och hur jobbigt allt var. Att duscha, att gå och lägga sig, att ta alla piller, 28 stycken om dagen när det var som värst. Gurgla med något mot svamp i munnen, tre gånger om dagen. Sköta magen som var helt upp och nervänd. Och den där totala orkeslösheten som om kroppen var helt dränerad på energi. Och allt detta kommer tillbaka så tydligt fast det gått fyra år sedan. Det är som hela kroppen vill säga....bläää! Kommer inte på något bättre. Blä! Men det fanns inget val och det gick att genomlida, man har kraften, kraften att vilja överleva!
Alla tankar som fanns då var kanske de allra jobbigaste. Att bara tänka några dagar eller någon vecka framåt.
När jag strålades hade jag ett mantra som jag hela tiden upprepade för mig själv i tanken (tack Anette Ek för tipset) och jag skapade bilder av mig själv och familjen om vad vi skulle göra när jag blev frisk. Bilderna föreställde inga mirakel. Det handlade om att laga mat ihop, bowla, pynta till julen, gå ut på restaurang. Så som jag längtade efter en alldeles vanlig vardag!
Jag är helt förundrad över hur kroppen och mina sinnen minns, och minns så tydligt, och hur minnena kommer tillbaka. Och så är det varje höst. Det mest märkliga är att jag kan känna illamåendet och den där matledan i käkarna. Och vissa dofter blir nästan outhärdliga. Minns kattlådan....
Det som var otroligt häftigt som inte kan beskrivas är när jag fick beskedet den 26 januari 2012 om att skit och eländet var borta. Den känslan kan inte beskrivas men jag fick iallafall tillbaka "förmågan" att tänka på framtiden, flera månader framåt! Jag vågade se framåt och vågade planera något annat än min egna begravning. Det var som att kliva på tåget igen och få följa med ett tag till. Lyckoruset och lusten att berätta för hela världen var otrolig stark! Lycka, lycka, LYCKA!
Jag är tacksam!
Tänder ett ljus för alla som kämpar, har kämpat och kommer att kämpa. Och ett ljus till för alla anhöriga som är så viktiga tillsammans med alla vänner och bekanta!
Och jag avslutar med ett foto på vår hund Ask som idag kom till oss för tre år sedan!!
Och tack för att du läser min offentliga terapiblogg!
Helena
