Som lite plåster på såren!

Nu har jag fått läkarintyget som förlänger min sjukskrivning till 31 mars. Å, vad lättad jag blir. Jag ska ringa min personliga handläggare på FK för att boka in en tid då vi träffas i mitten eller slutet av mars. Jag känner nu att jag behöver få lite struktur för hur och när jag ska börja komma in i jobbet igen. Jag behöver en plan, helt enkelt!

Vi håller på att boka sommarsemester till utlandet och snart är allt på plats. Det ska verkligen bli skönt och barnen är överförtjusta! Tanken var att vi skulle ha rest iväg i november, på barnens höstlov. Men det blev inte så.

Jag har i tidigare inlägg berättat om sjukförsäkringen som jag har via Fackförbundet ST. I den ingår en diagnosförsäkring som kan berättiga till ersättning om man har/haft cancer, hjärtinfarkt m m. När jag var hos dr Gabriel den 26 januari bad jag om mina journalanteckningar. För en vecka sedan skickade jag "ansökan" och bifogade diverse intyg till försäkringsbolaget. Idag kom svaret med posten från försäkringsbolaget som säger att pengarna finns på mitt konto om några dagar. Det är ju som sänt från ovan - perfekt till semesterresan och kanske ett växthus till mig! Fantastiskt!

Jag uppmanar alla att ta och kolla upp sina försäkringar och vid tveksamhet - ring försäkringsbolaget eller facket. Jag fick bra hjälp och ett vänligt bemötande!

Det känns som lite plåster på såren. Hela hösten försvann i smärta, sorg, själaont, tårar, oro, irritation, frustration, nedstämdhet, illamående, 600 mil i bilen, dåligt samvete för barnen. Bland annat. Det känns bra att vi nu kan bege oss iväg 14 dagar och bara vara tillsammans! Tack facket för bra försäkringar!

Möten och kroppkakedagen!

Hemma igen! Det var en bra vistelse i Nyköping. Jag träffade tre kompisar varav en som jag lunchade med, en som jag fikade med och med en som jag tog ett glas bubbel med eller om det blev två glas. Det kändes riktigt bra! Men det blev lite känslosamt ibland. Jag har inte gråtit på ca fyra veckor. Men jag tror att nu har jag lite distans, har träffat vänner som jag inte sett på länge och pratar om eländestiden, ja, då kommer det lite tårar igen. Jag tror det är nyttigt och bra för min rehabilitering. Nyttigt också att prata om det, jag behöver prata om det med andra. Bloggen har varit under mina villkor. Men att prata om det gör att frågor ställs som jag har "sluppit" med bloggen. Det är bra att ha dialog och genom den får jag nya insikter. Tack mina kära vänner, för att ni finns!

I fredags gjorde min bror, mamma och jag utflykt till Taxinge slott och fikade. Det fanns ca 50 kakor att välja på, gott! Vi måste åka dit igen framåt vårkanten när det börjar grönska - det är säkert otroligt vackert där då!

I lördags var det dags för kroppkakedagen! Max, barnen, min pappa och Elin kom till syster och hennes sambo vid 12-tiden och då var mamma, Carolina och jag redan där.

Det gick åt sex kilo potatis och det blev ca 40 kroppkakor. Vi var 11 personer varav nio åt kroppkakor. VI fick i oss 32 kroppkakor. Jag vet att det är SÅ gott med kroppkakor men jag kom inte ihåg att det var så OTROLIGT gott!

Mamma och syster gjorde det mesta förutom vissa förberedelser som syrran och hennes sambo gjort. Men nu äntligen fick jag se hur man gjorde och var även med att forma några kroppkakor. Det är olika önskemål om vad man vill ha till kroppkakorna. Det som fanns på bordet var; grädde, smält smör, hemmagjord lingonsylt, gräddfil. Och en massa mjölk till att dricka.

När kroppkakorna låg i kastrullen i väntan på att bli klara skålade vi i bubbel - för livet! Trött och nöjd med hela Nyköpingsresan åkte vi hemåt vid 17-tiden.

Igår var Max, barnen och jag varit på utflykt i det strålande vackra vädret. Vi grillade korv i en skogsbacke och såg Vättern mellan träden! Det blev flera timmar i solen och om några veckor är nog solen riktigt varm!

På bussen mot Nyköping

Strålande sol igår!

Nu sitter jag på bussen till Nyköping för att bo hos mamma några dar. Ska bli kul att få träffa mamma och prata lite i lugn och ro om den tuffa tiden som har varit. Jag ska också träffa minst två kompisar för att luncha och fika.

På lördag ska vi göra kroppkakor och ÄTA dem hos syrran och sambon. Det är första gången vi ses efter glädjebeskedet så det krävs nog också en skål för att fira Livet!

Imorse blev jag jättestressad. Är inte van att passa tider och jag är nog lite nervös också. Ge mig ut utan familjen. Att träffa folk som jag inte träffat sen före Eländet. Pirrig och ovan och då kommer de där vallningarna och även svettningarna. Konstigt det där med klimakteriet men jag håller på att läsa på. Och jag forskar även i det där med östrogentabletter.

Nu sitter jag på bussen och har även kollat in facebook på min dator. Jag känner mig känslomässigt berörd när jag nu har "pratat" på facebook med vänner om att eventuellt träffas. Jag har fått vänner som jag inte har träffat in real life. Jag har fått vänner "tack vare" eländet. Det är så många som har brytt sig och det är jag så tacksam för!!! Puh, jag som har sminkat mig så fint idag :)). Det är det här som är lite pirrigt - hur stark är jag mentalt nu? Hur känslomässig är jag? Jag vet inte riktigt var jag har mig själv ännu. Men hur är det nu - den som söker han finner.

Igår var vi hos sjukgymnasten med Alice och hennes rygg. Sjukgymnasten var grundlig och gav Alice lite övningar för att stärka ryggen. Det kändes bra. Jag passade på att fråga vad som är bäst för mig, hur jag kan träna eftersom jag känner mig lite stel. Det första hon säger är PROMENADER precis som alla andra sa i Linköping. Ut i friska luften och promenera och rör på armarna. Vattengymnastik trodde hon kunde vara bra för min stela kropp. Va bra det kändes. Ofta som man bara vill ha bekräftelse på att man gör "rätt". Jag talade om för sjukgymnasten att jag var där i juli för jag hade ont och talade om att det var livmodershalscancer. Jag var noga med att tala om att det kan ju vara bra för dem att veta eftersom sjukgymnasten jag hade då frågade mig om jag hade tagit ut spiralen. Hon var ju inne på de rätta regionerna, om man säger så. Jag vet inte hur sjukgymnasten tog det hela men det kändes bra för mig och det var i all välmening.

Jag ringde också till dr Gabriel, men sjuksköterskan, även koordinatorn Pia, svarade. Jag behöver förlänga min sjukskrivning. Trodde att jag skulle orka arbetsträna men så blev det inte. Jag frågade också om jag kan gå till badhuset nu och det kan jag!

Nu ska jag ringa till mamma och säga att vi syns om nån timme eller så! Tjohoo, det ska bli så kul!

Olika måsten

Theo i backen!


Nu är sportlovet slut. Hade önskat att vi hade varit ute mer men men. Det blev lite pulka, shopping, korvgrillning, choklad med ostsmörgåsar, bowling, bio, skridskor och solen dök också upp! Alice önskan om sin dag blev att få sova, kolla filmer och slappa (hm, tonårssysslor :)) Ok, hon fick sova utan att vi väckte henne för "tidigt". Men sen hängde hon med för en tur till pulkabacken och sen bio. När barnen var på filmen Seanfrika var Max och jag på restaurang. Mysigt!

Jag känner att orken kommer mer och mer. Lite smygande sådär. Plötsligt märker jag att jag inte har vilat lika mycket. Konditionen blir bättre, orkar gå mer på promenaderna utan att stanna "fjorton" gånger. Jag lagar mat, bakar och testar saker som jag inte gjort tidigare. Igår blev det chokladsufflé men jag föredrar nog pannacotta eller creme brulé.

Chokladsufflé med mangobitar. Mangon är riktigt god nu!

I veckan ska jag sätta mig på bussen och åka till mamma i Nyköping. Jag ska passa på att fika med några kompisar också. Men jag kommer inte hinna att träffa så många. Det tar på krafterna, det blir lite känslosamt...Men ett bra led i rehabiliteringen, den mentala. Första gången på länge som jag är ifrån familjen. Måste träna på det också.

På lördag ska vi ha stora kroppkakedagen! Under behandlingen i november låg jag som vanligt i soffan och läste i facebook. En kommentar handlade om att de skulle gå och äta lunch och beskrev menyn, varav det ena var kroppkakor. Jag blev så sugen. Och det var konstigt det där, man är illamående men kan längta efter maträtter och få äta som vanligt. Jag ringde mamma då och sa att när jag kan äta som vanligt igen måste jag ha kroppkakor.

Hursomhelst så har det landat i en kroppkakedag hos syrran och hennes sambo. Det kommer bli kanoners!

Och nåt mer som jag måste är att ringa dietisten och fråga om hon vill han 70 flaskor näringsdryck. Om inte får vi lämna tillbaka flaskorna till apoteket.

Jag måste också ringa arbetsterapin (tror jag att det var). Jag var där ca 14 dagar efter att jag fick beskedet om eländet. Där provade jag ut strumpbyxor som jag skulle få ha hela livet om jag skulle opereras och lymfkörtlar skulle tas bort. Strumpbyxorna skulle jag ha nästan direkt efter operationen. Nu blev det ju ingen operation. Doktor Gabriel bedömde att det inte var någon bra åtgärd för mig. Men doktor Anders på Ryhov drog ju i "alla spakar" eftersom man inte visste hur spridningen såg ut. Och tack för att det inte var någon spridning. Men det vore skönt att få lämna tillbaka dem.

Och så måste jag ringa nån doktor för att prata om östrogentabletterna och dess risker.....

Jobbigt med vissa måsten!

Bak och backe!

Mmm, nu är cupcakesen färdiga!

Nu är det sportlov för barnen. Jag är ju ingen vintermänniska så någon resa till fjällen är inget som prioriteras...Igår gav vi oss ut, på åkern där den långa backen finns, för att åka snowbow, typ av pulka som går snabbt. Vi packade med oss choklad, ostsmörgåsar, grillkorv och bröd. Och Max kånkade med ved. Jag provade att åka och himlar va kul det var. Men det såg nog roligt ut för jag är så stel vilket innebär att smidigheten är långt bort! Det var skönt att vara ute trots att det var mulet.

Alice och jag nöjda med cup cakes resultatet!

När jag vilat en stund hemma var det dags att göra cup cakes. På förmiddagen hade Theo och jag bakat själva muffinsen och nu var det dags att dekorera. Det var också kul! Det kommer vi att göra fler gånger men då gör vi chokladmuffins. Theo var inte så förtjust i smaken av citron. Skaparglädjen var stor hos barnen när det skulle dekoreras!

Idag är det Theos dag vilket innebär att han bestämmer dagens innehåll. Han beställde frukost med ägg, yoghurt och nybakat bröd. Och som det snälla mamma som jag är hoppade jag upp och bakade snabba vallmobullar. Gott när det är färskt och varmt. Efter frukosten vill han in till Uptech, perfekt ställe att besöka för barn som visar hur saker och ting fungerar.

Igår, när det hade snöat en del på natten, skottade vi. Det slog mig att för två månader sen var jag helt slut efter ett spadtag med snöskyffeln. Igår körde jag flera vänder med snö på. Det tar sig, det går framåt och det känns så bra. Men jag är lite stel, gör lite ont i kroppen och hälsenorna men tror på att det är bra att jag rör på mig.

Alice i backen!

Av hela mitt hjärta!

I min blogg har jag hela tiden skrivit om min dag, mina känslor och tankar. Men det är ju flera runtomkring mig som i allra högsta grad varit delaktiga och påverkade av mitt hälsotillstånd. I dagens inlägg, på självaste alla hjärtans dag, kommer ni att få ta del av mina nära och käras ord och tankar.

Alice, 11 år
Vad tyckte du var värst eller jobbigast i höstas när jag blev sjuk?

- Att du började gråta hela tiden för att alla var så snälla när de skickade kort och blommor och sånt, svarar Alice och gestikulerar lite när hon ska härma mig.

Jag försöker ställa några fler frågor men Alice vill hellre prata om något hon sett på datorn. Varför prata om något som är förbi, kan jag tänka mig att hon tycker. Jag lämnar det och är glad att hon är glad, min bästa, underbara dotter!

Theo, 10 år

Vad tyckte du var jobbigast i höstas? frågar jag Theo.
- Vet inte....att du åkte till Linköping...att du var kvar i Linköping ibland.

- Hur känns det nu då?
- Det är bra. Bra att du inte åker iväg och att du inte är sjuk, säger Theo, min finaste, bästa son!

Max, min käre make, svarar såhär på frågan; Vad var värst eller jobbigast i höstas?

- Ovissheten. Hur det skulle utvecklas och även se på när du mådde så dåligt, se dig lessen, orolig men också när du fick den tuffa behandlingen.
Han sa till mig, efter glädjebeskedet, att nu kanske man kan börja sova bättre! Min kära make, som är mitt stora, stora stöd!

Mamma, 74 år, bor i Nyköping, 20 mil från oss

- Att inte veta hur det skulle gå, ovissheten. Det var också jobbigt och oroligt att tänka på hur det var för dig och familjen och det kändes jobbigt att vara så maktlös, att inte kunna göra något.

Mamma berättar vidare att hon gick till biblioteket och lånade två böcker om cancer för att sätta sig in i eländet och förstå. Lilla mamma! Hon sa också att den enda tanken som fick tänkas var att det skulle bli bra.


Pappa, 80 år som bor i Linköping med sin sambo

När jag ringde pappa för att meddela den glada nyheten att eländet var borta blev han jätteglad. Tre gånger under det korta telefonsamtalet sa han "Så det är borta nu?" och sista gången fyllde han i med att inatt kommer vi att kunna sova gott. Han såg mig i början av behandlingen när jag sov över hos Elin. Han pratar fortfarande om det, när jag låg där i sängen och orkade inte ens lyfta ögonlocken. För att jag kämpade väl vill han nu att jag ska se ut något fint armband som de vill köpa till mig. Käre pappa!


Storasyster, bor i Nyköping

Pratade i telefonen med henne om vad som var jobbigast. Som alla andra säger hon också ovissheten, att inte veta. Jag frågade henne hur hon orkade peppa mig, vilket jag är så tacksam för! Hon ringde nästan varje dag eller skickade sms. Men när vi pratade så kom vi ju fram till att ofta så orkar man och är stark just då för den som är svagare. Hon fick i sin tur stöd från sin sambo.

Hon sa också att de jobbiga tankarna ofta kom på kvällen, när man skulle sova. Dagarna var ju fullt upp med jobbet. Det slår mig att flera säger att de har haft svårt att sova. Åh, mina goa nära och kära. Jag har inte haft problem med att sova och det gör mig ont att flera har haft störd nattsömn. Min snälla, kloka storasyster!

Syrrans sambo

Max och jag blev så glada när syrran och hennes sambon erbjöd sig att ta hand om barnen på höstlovet. Han sa att vi löser det med transporterna, inga problem. Det lät så tryggt och det kändes så bra, vi hade problem ändå. Det blev så bra att barnen fick miljöombyte och bra att Max fick lite "ledigt".

Jag blev också så glad när han skickade mig ett sms med en bild på barnen en lördag, efter avslutad behandling, när jag var så lessen. Han skrev: " Hej Helena! Skickar här en fin bild från Kolmården som en liten tröst. Tänker på dej ha det så bra du bara kan."

Det kändes bra för mig att syrran hade honom vid sin sida när det var så tungt. Syrrans omtänksamme sambo!

Storebrorsan, bor i Nyköping

När jag ringde till brorsan för att berätta om det glada beskedet svarade han lite korthugget och jag frågade om han jobbade. Ja, sa han. Men jag ville bara säga att allt är bra, det är borta, sa jag lite snabbt. Bra!

Sent på kvällen skickade han ett mail. Han skrev: Det blev mycket på jobbet men jag är glad! Jag hör av mig imorgon. Ha det bra :)

Brorsan och jag pratade om de jobbiga tankarna och han sa att man kunde inte tänka klart de värsta tankarna. Men jag tänkte klart de där lite förbjudna och jobbiga tankarna och pratade med kuratorn. Han skickade mig de bästa låtar på facebook som han vet att jag gillar. Min lille storebror!

Systerdotter, 21 år, bor i Linköping

Snälla, söta Elin som jag bodde hos några nätter när det var långa behandlingsdagar. Jag fick sova i hennes säng och hon låg i extrasängen. Hon handlade och fixade mat. Det var ju inte så mycket som gick ner men vi åt makaroner och falukorv och pizza. Frukost blev inte så ofta eftersom jag skulle ha narkos.

Elin, som flera gånger skickade mig "tänker-på-dig-sms"! Vi pratade om att det är viktigt att prata om jobbiga saker, vi pratade om vaccination och vi pratade om ditt och datt. Söta, fina Elin!


Systerdotter, 19 år, bor i Nyköping
Hon skickade mig ett sms samma dag jag fick beskedet om att eländet var borta;

Älskade moster, så glad för de goda nyheterna!!! Kan inte ens tänka mig hur du känner men förstår att du är glad och lättad! Vi ses när vi kommer ner någon helg! Kramar i mängder!
Fina, söta Carolina!

Av hela mitt hjärta vill jag tacka för att ni finns och att ni fanns där för mig när jag som mest behövde Er! Och det gäller alla, alla som fanns där när jag behövde Er! Av hela mitt hjärta!

Hjälpare

Max har fångat mig mitt i bloggandet!

Inatt sov jag ända till 5.45, toalettbesök, men kunde somna om. Det är inte ofta det händer nuförtiden att jag inte behöver gå upp på natten. Vaknar ofta vid 3-4-tiden för att besöka toaletten. Ligger därefter vaken i nån halvtimme till timme. Har såna vallningar. Men det går bra ändå, för jag kan vila under dagen.

Men idag har jag endast vilat i en timme. Helt otroligt! Men jag har mest smågrejat lite och skjutsat lite. Max och jag var en sväng till sortergården medans Alice tränade fotboll. Theos komppis kom och jag skjutsade ner dem till skridskobanan.

Jag har funderat en del på det här med bloggandet. Men jag har bestämt att jag ska blogga i varje fall fram till första återbesöket för kontroll och det lär bli i april. Doktor Gabriel remitterar mig tillbaka till kvinnokliniken på Ryhov i Jönköping. Hoppas att jag får Dr Anders. Kontroller kommer att ske var tredje månad och kommer att glesas ut till en gång i halvåret under förutsättning att allt är bra. Jag är inte friskförklarad men jag säger att jag är frisk för jag är iallafall botad från det som upptäcktes för snart sex månader sedan!

En annan grej med min blogg som är lite märklig. Jag sökte på ordet Helper. Det var lite så att jag fick rysningar när jag läste om att Helper kan hänvisas till hjälpare, skyddsänglar eller Guardian angels. Det kan inte vara en slump....Jag började blogga och sen började skyddsänglarna komma till mig, från min syster och vänner! Jag bär flera av dem med mig i handväskan och bloggen har varit en stor "hjälpare"! Kuratorn och jag var så överens om att den har hjälpt mig på vägen. Kuratorn ja, vill jag tacka speciellt för ett bra stöd!! Det har varit tryggt att veta att hon finns!

Börjar så smått planera en resa till Nyköping. Men först ska vi göra saker på sportlovet som börjar nu. En dag ska vi baka cup cakes! Kul! Vi diskuterar bio, luftgevärskytte, skridskor, utflykt med korvgrillning, badhuset i Borås, Bodaborg....ja, vi får se om det blir nåt...Jag längtar till badhuset och varmt bad som kan tina upp mina spända axlar!

Det rullar på...

Före besöket hos frisören idag

Idag har jag varit hos frisören. Nu var det dags att tona håret och ändra frisyr. Hon kollade upp min hårkvalité sist jag var där och den var så bra, så bra och därför känns det okej att tona håret nu.

Det rullar på. Mina dagar ser ganska lika ut. Upp vid kl 7, då håller barnen på att ge sig av till skolbussen. Kaffe, två smörgåsar, färskpressad apelsinjuice intas i sängen samtidigt som jag kollar på Gomorronteven. Max läser tidningen och äter frukosten i köket. På förmiddagen åker vi in till stan och handlar eller något annat ärende. Om vi är hemma grejar vi hemma och då försöker vi också gå en promenad. Vi ska få nya fönster inmonterade i nästa vecka och måste därför röja undan en del. Sen lite lunch och sen vila. Kollar lite på datorn, letar recept eller bloggar.

Orken är inte lika stor på eftermiddagen. Vid femtiden är det dags att börja med kvällsmaten. På kvällningen slappar jag framför teven och vid kl 21 är det dags att börja tänka på att lägga sig. Max börjat engagera sig igen i kören och konstföreningen. Det känns bra. Han la allt åt sidan i höstas.

Jag känner att det blir lite bättre vecka för vecka men det går inte så fort som jag trodde att det skulle göra. Jag har hela tiden trott att doktorn tyckte att jag skulle börja jobba i februari/mars. Men Max säger att han hela tiden har sagt att jag skulle räkna med minst sex månader efter avslutad behandling (konstigt, hur jag har tappat eller missförstått vissa saker - det är bra att ha med sig någon anhörig). Och det känns mer troligt för min kropp. Och jag har inte bråttom.

Och efter - lite toning med koppar och nu blev det lugg igen

Tänder!

Fågelbordet utanför köksfönstret där vi har sett 12 olika fågelarter! Fascinerande!

Idag har jag varit hos tandhygienisten. Jag har alltid tyckt att det är lite småjobbigt med tandläkaren. Men nu längtade jag nästan efter att få kolla upp tänderna.

Jag berättade min sjukhistoria när jag kom. Hon sa att då tar vi och kollar så att det inte är några hål och tog några röntgenbilder. Jag berättade också om svampen i munnen, som är vanligt av cellgifterna, och att jag fick något pencillin som jag gurglade med. Hon frågade om någon hade kollat upp om det var bra. Nej, ingen har ju tittat i munnen och jag undrade lite om jag slutade gurgla i rätt tid. Jag hade inga hål!! Men tandsten, som vanligt...

Hon gick igenom tandstenen, hua, lite jobbigt. Sen kollade hon tungan. Hon hämtade tandläkaren som också kollade min tunga och tandkött. Svampen är borta men tungan är lite sårig på kanterna vilket beror på att jag är en sån där nattlig "natt-tunggnuggare" mot tänderna. Det är ju inte konstigt om det har varit spänt den sista tiden, sa tandläkaren. Det enda som jag känner av är att det kan svida på tungan när jag äter eller dricker något med mycket syra i. Vi kom överens om att jag ringer om jag tycker att det blir värre.

Igår bakade jag rosenbröd. Alice var hemma från skolan, hon har varit dunderförkyld i helgen men mådde bättre igår. Hon hjälpte mig med baket. Kul att ha en dotter som sjunger och tjoar och gör matteläxan utan att någon säger till! Gullefina Alice! Alla mår vi bättre!

Nu ska jag vila en stund för att vara med på STs årsmöte i Jönköping till kvällen.

Sakta men säkert!

Fina blommor som jag fick av Iris och Kickan på lunchen i fredags!

Jag pratade med doktorn den 26 januari om att jag pratat med min handläggare på FK i början av januari. Jag trodde att jag skulle vara ganska pigg i februari och skulle kunna arbetsträna. Jag nämnde mina planer för doktorn och han skrev in det i sjukintyget.

Max har varit på mig och tycker jag har för bråttom, för så pigg är jag inte. Jag ringde FK i torsdags och hon var så förstående. Vi pratade en stund om både den fysiska återhämtningen men också den mentala. Hon menade också att det har varit tufft och att jag ska skynda långsamt. Klok kvinna. Och när vi började prata om barnen börjar jag alltid att gråta. Det gör mig så ont för hur de har haft det den här tiden. Och nu börjar jag gråta bara att skriva om det...

Nåväl. Handläggaren på FK och jag kom överens om att jag ringer i mars och att jag helst vill ha ordning på mina värden och medicinen gällande sköldkörteln (struman)innan vi sätter oss och planerar med arbetsgivaren.

Hon sa att jag kan gå upp på jobbet och fika när jag känner mig "mogen". I fredags var jag en sväng till jobbet för att hämta en almanacka. Det är så kul att träffa alla men jag känner att det tar mycket kraft känslomässigt. Så några korta möten är nog bra lite då och då. Och för vissa på jobbet kan det nog också vara jobbigt, som vad man ska säga eller hur man ska bete sig.

Klart för att inta lördagsmiddagen med grannarna!

Jag trodde att jag skulle kunna åka upp till Stockholm, dels med barnen för att göra nåt kul på sportlovet men också vara med på avdelningsstyrelsens möte. Jag känner att det finns inte på kartan. Jag har inte kraften. Än.

Till sportlovet har vi bestämt att göra dagsutflykter med barnen. Jag tycker om att simma och bada och måste kolla upp med doktorn om det är okej att jag kan göra det nu. Isåfall blir det en tur till badhuset! Barnen ska också fundera på en Alicedag och en Theodag. De ska få välja vad vi ska göra, var vi ska äta. Om vi ska vara alla tillsammans eller om man bara vill göra nåt med antingen mamma eller pappa. Det blir nog bra, tror jag!

Igår var goda grannarna här! Vi åt chevre med päron till förrätt. Till varmrätt serverades det tjälknöl med potatisgratäng och kantarellsås. Till efterrätt bjöd vi på creme brulee med björnbär! Det är lagom projekt för mig nu att bjuda på middag, tänka ut maten, duka fint, greja blommor....nåt måste jag ju bry hjärnan med! Och när det inte räcker är det nog dags att börja jobba!

Dilemma

Vill bara visa att vår busiga katt fortsätter busa fast hon inte är någon kattunge längre!

Jag har ett dilemma som jag inte får någon rätsida på men måste se till att få det. Det är jobbigt. Det handlar om östrogentabletterna. Jag känner en stor tveksamhet till att ta tabletterna. Det jag måste forska i nu är vad som händer om jag inte tar dem och finns andra alternativ med tanke på benskörheten.

Varför jag är så tveksam hör ihop med mammografin jag gjorde i november 2010. En fredag när jag kom hem från Stockholm hade jag fått brev om att de ville ta nya bilder på mina bröst. Hela helgen var jag i en puppa och var så orolig. Många tankar. Förstås. Jag hade ny tid på måndagen, tack och lov. Jag åt ingen frukost, ingen lunch och kl 14.00 var jag på mammografin. De tog nya bilder på höger bröst. Doktorn tittade på bilderna och ville göra ultraljud. Hon körde med den där apparaten så jag trodde att jag inte skulle ha nåt bröst kvar. Till slut sa hon: Den är så liten knölen att det är svårt att se men vi ska kolla i en annan apparat. Ok, till tredje rummet när det kändes som de skruvade fast bröstet och tog nya bilder. De stack mig också för att ta prover på vad det nu var. Trösten var att det var så litet så de knappt såg den.

Antingen är det farligt, då kommer du in på en gång eller också är den godartad, då kommer du in om ett tag eller också en cysta och då gör vi ingenting, sa doktorn. Max skulle åka iväg tre dagar senare på sin Asienresa och jag undrade om jag kunde få svar snabbt. Ja, jag ringer dig imorgon, sa doktorn.

Nästa dag satt jag fast på tåget, i Linköping, i sex timmar. Doktorn ringde vid 16-tiden och meddelade att det var helt ofarligt. Lättad, glad och lycklig! Men ha lite koll när du undersöker dina bröst, säger doktorn.

Jaha. Det är detta som mitt dilemma grundar sig på. Vad innebär en cysta?Jag måste reda ut detta. Hur stor är risken för bröstcancer eller annan cancer om jag äter östrogenpillren? Jag ska leta upp någon kunnig läkare. Detta pratade jag aldrig om med doktor Gabriel, glömde bort i lyckoruset.

Idag har jag lunchat med kollegor som numera är pensionärer! Det var så roligt att träffas. Sist vi sågs var i september, tror jag, och då var det inga roliga samtalsämnen.

Nu ska jag sätta in tjälknölen i ugnen. Våra goa vänner och grannar kommer på middag imorgon!

Jag är kastrerad!

Ja, han sa så doktorn när vi pratade om vad som hänt efter strålningen. "Du är kastrerad nu" och jag tyckte att det lät som att vi pratade om vår katt eller nåt. Jag skrattade och upprepade ordet: Kastrerad!

Men det är så, jag är kastrerad och är inte ett dugg lessen för det fast det låter vulgärt som nån sa. Men jag har respekt för de kvinnor som sörjer detta eller tycker det är jobbigt att operera bort livmodern med äggstockar. Men jag tänker inte så. Det är som det är och jag är glad för mina två barn. Men nu är jag kastrerad, hi hi, det låter ju lite...ja vulgärt på nåt sätt. Enligt wikipedia så betyder kastrering att via kirurgisk väg avlägsna könskörtlarna,testiklar eller äggstockar. Men i mitt fall innebär det att via strålning ta död på äggstockarna.

Doktorn skrev ju ut östrogentabletter för att skjuta upp klimakteriet. Mycket är för att tabletterna ska bidra till minskad benskörhet. Tanken är att jag ska äta dem i 4-5 år. Jag har läst foldern och googlat om läkemedlet och får noja när jag finner detta;

Risker med östrogenbehandling

Studier har visat att kvinnor som tar mediciner innehållande östrogen löper en något högre risk att få blodpropp eller bröstcancer jämfört med kvinnor som inte tar några östrogenläkemedel. Långa behandlingstider och höga doser ökar riskerna

Nu blev det jobbigt. Vet inte om jag har lust att äta dem. Måste nog diskutera detta med nån. Dessutom står det att det ger ökad risk för cancer i livmodersslemhinnan. Men om jag nu är kastrerad så kanske det inte går att få cancer där, eller? Ja, jösses, det skulle vara bra att ha en läkare nära till hands ibland.

Jag nämnde för doktorn i torsdags att jag måste ha nära till toaletten, eftersom jag inte kan hålla mig särskilt länge. En ganska typisk biverkning, sa doktorn, som menar att det kan bli bättre. Ja, ja men det finns ju såna där urinläckagebindor - det finns faktiskt hjälp till mycket. Det kanske inte är riktigt det man vill ha när man är 46 år men jag står över sånt - eftersom jag lever! Plötsligt har jag fått en till födelsedag - den 26 januari!

Igår åt jag lunch med kära kollegor och kommunalråd i Jönköping! Fick blommor och presenter! Det var verkligen kul att träffa dem! Innan lunchen var Max och jag på banken. Efter lunchen var vi på mitt jobb och lämnade nytt läkarintyg. Sen var jag jättetrött. Hem och sova! Men det var en bra dag!

Idag har jag bakat tårta. Vi firar de som heter Max i familjen idag! Åsså kom blomsterbudet med en vacker tulpanbukett och solen lyser! Och snart kommer barnen! Tjoho! Puss och kram!