Femte kollen

Idag var jag hos Dr W, var-tredje-månadskollen. Jag åkte till jobbet på morgonen men har så svårt att koncentrera mig. Ju närmare tiden gick mot kl 11.45 då jag skulle träffa Doktorn, ju mer stirrig blev jag. Högröd i ansiktet, kan inte sitta still, vankar omkring och hör knappt inte vad andra säger.
Max hämtade mig utanför jobbet.

Doktorn ställde lite frågor om min blödande tarm. Jag frågade om jag kunde få, typ, blöjor eller vad det heter när vuxna ska ha sånt som bebisar har:). Självklart, sa hon, men det är distriktsköterskan på vårdcentralen som sköter sådant. Hon förstod mitt problem. Det kan tyckas att jag lämnar ut mig nu, det är ju ändå lite pinsamt när det gäller sånt där. Men jag har övervägt noga och skriver om det just för att det kan kännas pinsamt men till största delen så är det en bra hjälp och skapar en trygghet för mig. Och jag hoppas att jag med min öppenhet på nåt sätt kan hjälpa andra i samma sits.

Nästa gång på kontrollen ska jag gå till Dr A som är experten på cellförändringar och cancer på kvinnokliniken. Och så blir jag nojjig igen. Vad är det som de ser egentligen på undersökningarna? Tänk om något missas på undersökningar? Hon tog något prov och om jag får något brev hem så är det något knas med provsvaret...........Denna väntan som blir så skitjobbig.

Doktorn och jag pratade också om kuratorn som jag ännu inte ringt. Det sista hon sa var att jag skulle gå ner till kuratormottagningen. Och det gjorde jag med Max i släptåg. "Min" kurator hittade jag inte. HJÄLP - har hon slutat? Min bästa kurator!

Max och jag skulle äta lunch men jag var inte hungrig. Nervositeten dämpar hungern. Till slut bestämde jag mig för korv och glass på IKEA. Jag ringde mamma och meddelade att allt var ok men hon tyckte jag lät låg. Jo, jag vet, sa jag, men jag blir helt slut efter all anspänning inför besöket. Vilket mamma förstod.

Jag ringde sen distriktsköterskan. Det var bara att komma upp dit när jag kunde. Jag ringde kuratormottagningen och fick beskedet att "min" kurator har slutat.....Och den som jobbar där nu har semester. Men det är okej, sa jag, för det är inget akut men jag måste reda ut lite tankar.

Ja, så var det med den femte kollen.

Och nu tänker jag på alla som kämpar på olika sätt!! Kämpa på - hoppet finns!
Helena


 

Man får vara om sig och kring sig

I fredags ringde jag till kvinnokliniken. Jag har gått och väntat på kallelsen inför var-tredje-månads-kollen på gyn. Och nu är det dags igen för den femte kollen.

En trevlig sköterska kollade i registret när jag ringde. Nej, ingen kallelse har skickats, men jag ser att du ska ju komma nu i juni, sa sköterskan efter att jag förklarat mitt ärende. Jag går gärna till Dr W, sa jag, men jag gillar Dr T också. Men ibland är det bättre med en kvinna att prata kvinnokropp med, sa jag. Jag förstår precis, sa sköterskan och bokade in  mig i slutet på juni till Dr W.

Bra, vilken tur att jag ringde. Men varför funkar det inte att de kallar mig? Tur att man är lite om sig och kring sig.

Sen var det kuratorn som jag ska ringa imorgon. Tyckte det räckte med ett samtal till vården på en dag.

Och nu börjar lite mer av oron att sätta in inför besöket. Pust. Ja, ja, ja....

Men vardagen snurrar på med trädgården, målning, plantering, skjutsa barn hit och dit, till Linköping för att shoppa med dottern inför avslutningen, fixa presenter inför skolavslutning, lagat matsäck till ena ungen som ska iväg imorgon, ut med hunden. Och under hela dagen har tankarna ofta gått till min kära far. Idag är det sex månader sedan som han lämnade jordelivet. Jag har så lätt att höra hans röst, att se honom framför mig när han klev in genom dörren. Idag var jag i huset där han bodde när vi besökte min systerdotter. Jag föreställde mig hur vi har gått där tillsammans och då gjorde det ont för plötsligt ville jag så intensivt att han skulle vara här. Men det är han inte. OCH det känns så jävla tungt.

Helena





 

Precis Här och Nu!

Vilken sommardag på självaste nationaldagen! Vi ligger efter med trädgården men idag blev det en del gjort! Imorgon petar jag ner potatisen fast det är väldigt sent...men den lär väl komma upp men mycket senare än tänkt.

Tankarna som tänks när jag är i trädgården handlar inte lika ofta om skit och eländet. Men det finns där. Ploppar upp lite då och då. Och då känner jag efter - är det nåt konstigt i kroppen? Än har jag inte fått någon kallelse för kontroll fem. Jag måste ringa imorgon. Förra gången ringde jag och då trodde de att den var skickad fast jag inte fått någon.

Jag har inte ringt kuratorn som jag tänkt. Och glömt bort. Imorgon. Men jag drar mig lite. På nåt sätt. Det blir så känslomässigt konstigt i själen och tårarna lär väl spruta. Troligen så skulle det vara bra för mig. Måste nog ringa. Imorgon,

För några veckor sedan fick jag höra om en bebis som har cancer. Jag har fått flera historier berättat för mig av kollegor och vänner som har en vän, kompis, mamma, pappa som har cancer. Ofta har det gått bra. Forskningen går framåt och många gånger så lyckas behandlingen eller också finns det behandling som gör att skiten hålls i schack. Det måste kommas ihåg!

I förra veckan fick jag ett meddelande på facebook. Från en kollega som idag är pensionär. Nu förstod han mer hur jag kände det när jag fick mitt besked för nu har han fått beskedet om C. Fy tusan, för skit och eländet! Och jag vet precis hur jag kände det, hur det var de första veckorna efter beskedet och all väntan på alla resultat från undersökningarna. Och jag tror att många av oss reagerar ganska lika. Och man vill bara vara med sina nära och kära. Här och nu! Precis här och nu! I sin alldeles vanliga vardag!

Tusen styrkekramar till alla som behöver det!
Helena