Ibland är det svårt

Idag kl 7.30 var jag och Max på Ryhov, länssjukhuset, på våning 3, MR-röntgen. Klä av sig, ta på sig någon slags rock som man knyter framifrån, trosor kvar och sen de söta, små plasttosserna på fötterna. Klar. Sen sprang jag på toa minst fem gånger. Vänta. Klockan 8.20 fick jag komma in i röntgenrummet. Röntgensköterskan frågade om jag varit där tidigare. Ja, sa jag väldigt lågt, jag har gjort det två gånger förut.

Jag fick  lägga mig på britsen efter att jag hade tagit på mig en liten grön plastmössa och stoppat in håret. Han började leta efter någon bra ven att sticka i men fick byta arm. Jag sa att mitt hjärta brukar slå ganska mycket av den där sprutan som ska lugna tarmarna så att det blir bra bilder. Men då tar vi inte så stor dos, sa han. På med hörlurarna och den här gången ville jag lyssna på P4. Du vet att det tar nästan en timme och du måste ligga still. Ja, jag vet, sa jag. I min vänstra hand fick jag som en liten pump som jag kunde trycka om det blev något väldigt akut.

In i maskinen och jag blundar alltid innan eftersom jag inte tycker om trånga utrymmet. Hjärtat slog lite extra av det där han hade sprutat in. P4-rösterna ekade i mina öron. Plötsligt hörde sköterskans röst: Är ljudet lagom? Ja, sa jag. Då sätter vi igång, sa han.

En timme med dunk och bånk och skak. Ibland hörde jag hans röst: Går det bra för dig? Efter ungefär halva tiden ville han spruta in lite till av det lugnande joxet. Han kom in i rummet och britsen for ut och in med lite mer jox. Hm, jag kände att det började kurra i magen och då rörde väl sig tarmarna lite för mycket.

Jag försökte räkna hur mycket tid som hade gått utifrån hur många låtar som spelats och en uppskattning av hur länge de surrade på P4. Dåså, nu är det inte så mycket kvar och nu kommer en sekvens på två minuter, sa han. Okej, sa jag. Och då satte det ingång att skaka och låta av bara den. Det var inte alltid som jag hörde radion. Sen kom rösten igen och sa att nu är det bara tio minuter kvar! Yes!

När det var klart sa han att det var bra att dela upp det där joxet (mitt uttryck) på två gånger. Ja, det var det för hjärtat slog inte alls lika mycket.

Han sa att jag skulle resa mig försiktigt, Jag hade varit duktig och legat väldigt stilla så det blev bra bilder. Ja, mina fingrar hade somnat och när jag skulle gå skakade benen.

När klockan var 9.35 var jag ombytt och vi stannade till vid apoteket, Max skulle handla där. Jag satte mig utanför och kände att jag var helt skakig. Vi åkte vidare till IKEA för att äta frukost. Det gav mig tydliga minnen från tiden för två år sen. Och jag kunde känna att jag mådde illa, fick den där matledan som jag hade under behandlingen. Det var på nåt sätt som att kroppen mindes. Märkligt.

Nu är det kväll och nu börjar jag känna mig okej igen. Nu börjar väntan på beskedet. Och tankarna far iväg och jag försöker låta de fara till de positiva tankarna men ibland är det svårt.

Beskedet från röntgen skickas till Dr A inom en vecka. Sen hör Dr A av sig till mig. Det är då som man helst inte vill vara i den verkligheten. Det här tillhör inte min älskade vardag men förstår att det blir så ibland. Fast ibland är det svårt att förstå. Och det är då jag bara vill slå för öronen och ropa bingo-lingo!

I veckan ska jag njuta av alla höstfärger och önskar alla en härlig vecka!
Helena



 

Kallelse till röntgen

När jag kom hem i torsdags efter att ha varit bortrest hela veckan, fanns den där. Jag hade fått ett rosa brev och brevet från landstinget. Jag rev upp landstingsbrevet. MR-röntgen är den 30 september. I brevet står det att svaret skickas till Dr A inom en vecka.

Det är jobbigt. Tycker mig känna konstigheter mest hela tiden.

Det andra brevet var desto trevligare, från släktingar i Amerikat!

Önskar alla en fin vecka!
Helena

MR-röntgen

Då var sjätte kontrollen gjord på kvinnokliniken på Ryhov.

Jag har inte varit så orolig under veckan dvs att tankarna har inte malt så mycket inför besöket. Min oro handlade mer om en böld som jag ibland får på insidan av låret. Det har gjort så ont sen i söndags. Det var länge sen jag har haft så ont för en böld. Lite huvudvärk och lite allmänt hängig blir jag.  Därför bestämde jag mig för att Max fick skjutsa mig till vårdcentralen först för att prata med en distriktsköterska för om den eventuellt skulle behöva skäras upp.  Jag väntade ganska länge och till slut frågade jag om möjligheten att hinna med mig innan jag skulle till länssjukhuset. Men det var så många före att jag bestämde mig för att åka dit efter jag hade träffat Dr A på kvinnokliniken.

Dr A frågade lite hur det var. Vi snackade om tarmen. Han frågade om min struma. Jag frågade de där jobbiga frågorna.  Det visar sig att vi har pratat om det tidigare men det kommer jag inte ihåg. Jag grät inte. Jag berättade om bölden. Okej, nu går vi till undersökningen så kollar jag bölden också, sa Dr.

Han undersökte. Jag tyckte det tog lång tid med ultraljudet. Det ser okej ut, sa han. Men sen fortsatte han undersökningen. Han ställde lite frågor. Hm, det får bli en MR-röntgen. Shit, skit, neeeej, tänkte jag. Dr misstänker något som inte är farligt men som han sa "jag vill vara på den säkra sidan". Bra Dr! Det vill jag också!

Därefter kollade han bölden. Han gjorde samma som de antagligen skulle ha gjort hos distriktssköterskan. Sen kollade han med ultraljudsmanicken  på bölden (!) och konstaterade att den inte behöver skäras. Jippi, tänkte jag. Sen kom en sjuksköterskan med lite sårförband.

Dr och jag satte oss och pratade. 

- Jaha, nu blir jag orolig, sa jag.
- Ja, så är det, sa Dr.
- Jaa, så är det med den där ryggsäcken, sa jag.
- Ja, det är ju så, sa Dr. 

Jag gillar Dr. Inget överdrivet snack utan realistiskt. Inga onödiga ord för att dämpa oron eller tystnaden. Det är som det är.

När får jag kallelsen till MR-röntgen? Dr svarade att den lär nog komma ganska snart. Svaret skickas till honom och han meddelar mig. Vi ses om tre månader igen, sa Dr. Tack för idag, sa jag och tog i hand, och tack för hjälpen med bölden!

Magnetisk resonanstomografi. Ligga i en maskin i 50-60  minuter och det dunkar och låter och jag får stora hörlurar för att lyssna på P1 eller nån annan kanal. Och sen väntan på svaret....

Jag fick gå ner till provtagningen efter besöket hos Dr A eftersom röntgen behöver veta min njurstatus innan röntgen. När vi satt där och väntade kom det lite tårar. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka mer än att jag ville inte sitta där nån mer gång, vill inte tillbaka till en icke-vardag. Det blir så stort och skrämmande.

Efteråt var jag helt slut. Och tankarna går runt och mest till mina nära och kära. Jag gjorde ett tappert försök att jobba men tankarna far runt alldeles för mycket. Det blev lite enklare jobbuppgifter. Och jobbet känns så futtigt när det plötsligt börjar handla om hälsan. Det viktiga är alla runtomkring mig! Jag blev påmind om det  idag.

Jag känner igen oron, nojjan och fruktan att mista vardagen och jag vill inte tillbaka dit. Jag sov en stund när Max lagade mat ikväll. Nu känns det lite bättre. Jag ska hantera det och se till att oron inte tar över. Och i mitt huvud påminner jag mig själv: Tänk positivt, tänk positivt, TÄNK POSITIVT, människa!

Nu fick jag ur mig en del i den offentliga bloggterapin, tack!

Och tack till alla er som läser - här kommer ett foto jag tog idag på min fuchsia som blommar så fint!

Helena

 
 


 

Redan?

En dag i New York på vår semester!

Det är konstigt att gå omkring, lättklädd för att vara september, bland nedfallna löv och vattna pelargonerna. Men härligt!

Och nu börjar tankarna mala...För snart tre veckor sedan fick jag kallelsen till kontrollen på gyn. Den sjätte kollen. Helt oförberedd. Jag hade inte hunnit tänka att "undra om den kommer idag?". En torsdag när Theo hade hämtat posten så gav han mig brevet. Och jag var nästan inte alls förberedd. Redan? Har det gått så fort? Vilket är ett bra tecken. Jag har inte hunnit mala, oroa mig. I alla fall inte så mycket som jag brukar.

Sommaren har varit en riktig fin sommar! Vi har varit på västkusten, Österlen och resan till USA. Vi har firat vår hund Ask som nu har fyllt ett år och vi firade även vår bröllopsdag alldeles nyligen som nu har blivit nio år, typ keramikbröllopsdag enligt nätet.

Men nu maler det. På torsdag är det dags igen till Dr A. Och jag har frågor jag måste ställa som jag tycker är så jobbiga att ställa för jag tycker det är jobbigt med svaren. Jag känner efter lite extra nu också och tycker nåt känns konstigt. Ibland. Eller inte.

Mamma frågade mig för några veckor sen om jag oroar mig. Ja, men det har jag pratat med Dr om, sa jag. Vad sa han då, då? frågade mamma. Att det får jag leva med. Sa jag. Och det gäller att hantera det, den där ryggsäcken, vilket jag har skrivit om tidigare, se ett av inläggen om ryggsäcken

Det är bara att försöka hantera den, ryggsäcken. Jag försöker att inte tänka så mycket på torsdagen. Ibland tänker jag "Om en vecka är det gjort!".

Önskar alla en bra vecka!
Helena