God fortsättning!

Julen, gemenskapens tid, är snart slut för detta året. Vi har firat härhemma hos oss. Vi åt, de 17 rätterna, som brukligt är. Vi spelade julklappsspelet och det är så roligt! Det blev mycket skratt och vissa paket var eftertraktade! Men så tomt, pappa fattades! Såå mycket! Men vi klarade dagen och tårarna fick rinna lite när jag sökte ensamheten.

Begravningen var så fin och efter den så tog jag mig i kragen och började julstöka på olika sätt. Sonen var nog lite orolig att det inte skulle bli någon gran eller julklappar. Men det blev det och det vet jag att pappa är glad för! Alla verkar nöjda och vår lilla hund fick en hel påse med saker, tack Susanne! Och han har blivit så stor och han är ju så söt! Tänk vad man fäster sig! På jobbet längtar jag hem till lilla vovven och ler när jag får en bild av honom i huvudet!

Sorgen får ha sin tid. Saknaden kommer att finnas jämnt men säkerligen kommer den inte göra lika ont med tiden.

Snart ett nytt år - det tycker jag alltid är lite tungt. Att summera det gågna året och se framåt, ett oskrivet blad som vi inte har en aning om. Men som vi till viss del kan forma. En annan del styr vi inte över.

För ett år sen var jag i en puppa och var ganska glad, trött och ville hela tiden omge mig med mina kära. Jag är glad för att pappa fick uppleva att min behandling gick bra!

Allt gott så!
Helena

Fina, kära Pappa!

Var du än är så hoppas jag allt är bra. Men vi saknar dig, saknar dig så mycket! Jag visste inte att det skulle göra så ont att sakna någon, kanske just för att det är så ofattbart och smärtan att kanske aldrig ses igen. Trodde aldrig att du skulle dö, ju. Iallafall inte nu, inte på många år. Nej, aldrig i mitt liv.

Jag försöker gång på gång minnas varje ord som vi sa sista gången vi pratades vid innan du lämnade. Dagen innan.

Det känns så fint att tänka på dig - du var nästan alltid, alltid glad. Du tyckte om naturen och det enkla. Omtänksam, rolig och för många en hyvens karl! Du var alltid så rättvis mot oss barn, fast jag oftast fick det minsta av allt; den minsta skålen, den minsta vasen eller vad det nu var. Det har vi ofta skojat om. Så är det väl med minstingen, precis som du också var.

Hur länge kommer jag att sakna dig? Du kommer ju alltid att fattas oss. Konstigt vore väl annars - det visar ju på din betydelse för oss.

Ett minne som jag berättade för dig innan du lämnade, där i sjukhussängen, var när jag skulle hålla i din hand när jag var liten. Du hade så stor hand, tyckte jag då, och jag kunde inte hålla om hela handen. Jag höll i ditt lillfinger när vi gick någonstans. Det kändes så tryggt. Och det har fortsatt varit tryggt att veta att du alltid fanns där i bakgrunden och alltid varit intresserad. Jag hoppas att jag kunde ge lite tillbaka då när jag höll din hand i din sista timmen på jorden.

Nu pratar jag med dig när jag är ensam och jag tröstar mig med att du hör mig. På nåt sätt. Hm, konstigt. Jag undrar var du är nu. Jag brukar alltid fråga berörd person om jag får lägga ut foto på bloggen. Nu kan jag inte fråga dig men jag tror inte att du skulle ha något emot det, eller hur?

Jag vill helst inte säga att du har somnat in eller vila i frid. Jag kan inte tro att det är så och vill definitivt inte tro det. Du har bara lämnat jordelivet.

Pappa, fina Pappa - på återseende!

Helena

Det är nåt som fattas...

Det är tomt. Det är nåt som fattas. Fast han inte bodde här så är det tomt. Och det måste ju innebära att han fattas jordelivet, och i mitt liv.

Idag är det en vecka sedan han lämnade jordelivet och det känns som nyss men ändå inte. Allt för en vecka sen känns som ett annat liv och det var det också. Ett liv med pappa i livet. Ofattbart är det fortfarande men inte lika krampaktigt ofattbart. Det sjunker sakta in.

I helgen kunde jag ta itu med det som har stått sen i söndags. Jag höll på att städa när telefonen ringde. Allt har stått sen, strykbrädat, julgardinerna som väntade på att bli strukna. Max har ju gjort en del men inte det jag höll på med. Jag har ett visst system när jag städar - jag drar fram och det blir kaos för att sen bli fint. Kaoset började jag tag i igår och det gick bra. Vi skulle ha åkt in till stan och handlat igår men var insnöade. Vi tog en tur idag istället.

Idag var det första helgen på miljoner år som jag inte har pratat med pappa. Fast jag pratar ju till honom många gånger. Han finns med!

Nu är det jobb imorgon igen. Dags att krypa till kojs denna 3e adventssöndag. Theo vill baka pepparkakor och jag har ju köpt mer saffran så vi får ta ett tag imorgon med lite julbak. Jag bakade lussebullar för några veckor sedan och skickade med mina systerdöttrar några påsar som de lämnade till pappa. Han fick sina lussebullar och nu hoppas vi att han får sin skinksmörgås i himlen!

Önskar en god natt!
Helena

När en sten faller

Idag upp tidigt. Sov oroligt inatt och när klockan ringde sov jag så gott och därmed blev det stressigt. Till doktorn kl 08.00 för den tredje kontrollen. Och som vanligt är det ett spring på toaletten.

Dr A frågade hur det gick hos kirurgen och jag berättade om strålningsskadan. Och han frågade först hur jag mådde. Bra, tror jag, förutom att min pappa gick bort i söndags. Dr var så deltagande och förstående. Det kändes bra. Och lite tårar kom förstås men jag stålsatte mig så jag inte skulle gråta ut helt och hållet hos Dr, det hade jag ingen lust med.

Jaha, sa jag, till verket då! Så sa Dr förra gången och det är en bra fras. Han undersökte mig och var tyst ganska länge när han gjorde ultraljudet. Till slut sa han att det såg bra ut. Han känner också på lymfkörtlarna vid ljumsken och sen sa han till mig att resa mig upp. Han kände vid halsen. Varför gör då så, frågade jag. Jag kollar körtlarna, sa han och fortsatte: Det ser också bra ut! God Jul!
En sten föll från mina spända axlar

Pust! När jag klädde på mig frågade jag hur länge man blir kallad för cellprovstagning. Han berättade att det gör man fram till 60-61 år och därefter är det ytterst sällsynt med livmoderhalscancer. Däremot mer vanligt med livmodercancer eller nån annan sådär "underredescancer".

Jag frågade om jag inte ska undersökas nåt mer, typ MR-röntgen. Nej, du blir kallad var tredje månad nu i två år sen glesar vi ut det till en gång i halvåret. Skönt att få veta det.

Max och jag åkte till IKEA för en frukost och slog ihjäl tiden innan blomsterhandeln öppnade. Skulle köpa lite blommor inför kvällen då dotterns klass skulle luciafira för oss föräldrar och jag skulle i egenskap som klassförälder köpa blommor till lärarna.

Emellanåt kom det där ofattbara tankarna. Pappa. Fina pappa. Så fel att han inte är här. Efter kontrollen ringde jag syrran och sen mamma. Och brukligt hade varit att ringa pappa också. Så tomt. Så fel. Shit! Det gör inte bara lite ont, det gör jädra ont. Och ingen har sagt att det gör så ont.

Imorgon blir det jobb. Hur nu det ska gå till. Förra veckan känns som en helt annan tid. Har ingen större lust med nåt, inte ens fixa med julen. Härhemma är det som allt har stått still sen i söndags kl 12.45.

På bilden syns burspråket med mina kuddar som jag sytt och några piffiga kuddar med julmotiv!

Glöm inte att säga orden som du vill ha sagt till de som du håller av!
Helena

Sorgen gör lite ont

Jag gick och funderade på ett inlägg här på min blogg i lördags. Jag tänkte skriva om lyckan. Det har känts bra i vardagen och det har varit lite full rulle med jobb och hem. Det slog mig att därmed är inte behovet så stort att skriva på bloggen, min blogg som är som min offentliga terapi. Och lyckan är ett tillstånd som inte kräver några ord, man är i den, i ruset.

Nu kan jag inte skriva så mycket mer om den, lyckan. Sorgen och saknaden upptar mina tankar och känslor nu. Sorgen som har ett större behov att bli beskriven fast det ofta känns tomt eller mer att det gör ont. Att saknaden kan bli så stor och att det känns så ofattbart kunde jag aldrig tro. Det är ju svårt att föreställa sig innan man är där, förstås.

När jag var sjuk var det så oerhört viktigt med alla omkring mig. Liksom nu har det känts så bra att ha mina syskon - vi delar sorgen. Inte vet jag om det är nån tröst men vetskapen att vi tillsammans har ljusa minnen från vår fina pappa känns så trösterik. Vi har varann och vet vad vi går igenom. Åh, nu blev det ofattbart igen. Och då gör det ont.

Ett foto med pappa står på köksbordet med ett ljus tänt. Det känns fint att titta på ibland.

En tröst är att vi hade en fin stund med pappa innan vi lämnade sjukhuset. Det känns bra. Och att lära sig hantera livet och döden. Och att sörja är en del av alltihopa. Men ibland är det svårt att leva.

Nu ska jag prata lite med barnen, om morfar. Kanske att de vill skriva något eller rita något till honom.

Imorgon kl 8.00 ska jag till Dr A. Min tredje kontroll. Det är lite som att jag inte orkar tänka på det. Inte nu. Vill inte. Och så blir jag orolig för min struma som lätt kan påverkas av just sådana händelser som att mista en nära anhörig. Men jag pratade med vårdcentralen förra veckan och ska ta prover i januari.

Och då kom oron också. Och snart är det jul. Det ska fortsätta vara en glädjens tid fast det känns tungt nu och vi kommer sakna pappa. Men genom ljusa minnen lever han kvar, lilla pappa!

Ta väl hand om er!
Helena

Tårarna fryser när det är kallt ute

Vardagens återkomst skrev jag i senaste inlägget. Denna härliga vardag. Men rätt var det är så skakar det till igen.

FÖr lilla hundvalpen flyter allt på - han börjar förstå att man kissar och bajsar ute! Och han växer, det är ingen liten hundvalp längre :)

Inredningen i köket tar mer och mer form. Idag hittade vi en fåtölj som vi har letat efter som vi ska ha i den s k icke-köksavdelningen.

Vardagen finns här men helt plötsligt skakar det till - igår, helt oväntat, lämnade min kära, fina pappa jordelivet - och det gör så ont. Saknar. Längtar. Förbannar. Frustration. Och tårar som fryser när det är kallt ute. Hade så gärna velat att han var med över julen...men det ville sig inte så. Och det gör mig också så lessen. Men jag är glad att vi hann dit och hålla hans hand igår. Idag har tårarna runnit ofta och som jag tidigare skrivit så är det befriande men gör mina ögon så svullna. Men det skiter jag i.

På onsdag har jag min tredje kontroll på kvinnokliniken. Jag är inte så nojig. Det har kommit lite annat som mina tankar tänker mer på just nu.

Så är det - livet och döden - oro och skratt - lycka och sorg - tårar och alla andra känslor! Och det händer saker i vardagen som skakar om - men som såväl också är en del av livet och även vardagen.

Jag önskar alla en härlig vecka med mycket ljus!
Helena

Vardagens återkomst!

Det var länge sen. Jag har varken haft behov eller tid att skriva här på bloggen. Det är som att NU har den vanliga vardagen kommit tillbaka, den är här! Som jag har längtat! Tankarna har ibland gått tillbaka på behandlingen. Hur jag mådde, då, för ett år sen. Behandlingen avslutades den 22 november. För ett år sen var mamma här och jag började sakta vara uppe mer och mer. Jag har svårt att nu föreställa mig den orkeslösheten och tröttheten som jag befann mig i.

När jag duschade ikväll gick tankarna till hur det kändes många gånger när jag duschade när det var som värst. Att stå i duschen var så befriande och renande - jag hoppades på att få bort cellgiftslukten eller vad det var. Kroppen var konstig. Jättekonstig. Och det är väl det som är lurigt och som jag läste om idag om tjejen som startade Ung Cancer - att känna sig sviken av sin egen kropp. Och det värsta; att inte ha kontroll över den.

Men det börjar bli länge sen, den där hösten då allt ställdes på sin spets. Nu börjar den nästan kännas overkligt. Men man blir ständigt påmind om eländet. I förra veckan fick jag veta att det var en till som inte klarade kampen mot skit och eländet.

Ibland orkar jag inte riktigt engagera mig och ta till mig. Litegrann som att jag vill vara i min-vanliga-vardag-puppa utan tråkigheter. Lite naivt och egoistiskt men välbehövligt just nu.

Den lille hundvalpen växer och är helt galen. Busig. Lekfull. Och nyfiken. Och så skulle det ju vara bra med hundblöja :)

Och inredningen av köket pågår. Det ska målas lite till dvs möbler. Och så letar vi lite fåtöljer. Och vi hoppas på att valpen snart är rumsren eftersom han intagit burspråket till sitt sovrum.

Inte minst så pågår förberedelser inför advent och julen. Jag bakade lussekatter igår och känner mig stolt. Blir liksom lite imponerad av mig själv :)

Nu är det läggdags. Imorgon är det dags för en Stockholmresa, klockan ringer 04.45.

Gonatt och ta väl hand om er!
Helena

År 2017

Igår fíck jag brev. Sonen hämtade posten och ropade redan i dörren: Mamma, du har fått post från länssjukhuset. Min första reaktion var: Vad är det nu då? Men sen kom jag ju på - kallelsen för var-tredje-månads-kontroll. Men tydligen har det bleknat en del att jag t o m har glömt bort kontrollen. Den 12 december ska jag dit igen, till Dr A.

Vår lilla hundvalp, som för övrigt växer fort, är det full rulle på. Puh! Max är ju den som får ta nattskiftet. Det är lättare med en bebis som har blöja. Och det är ett elände på morgonen att passa katten som tigger leverpastej när vi gör frukost och valpen lurpassar på katten som mest är irriterad över den ivriga, nyfikna hundvalpen. Men det är mest roligt med våra djur! Nästan som ett litet Kolmården :) Försökte ta foto på valpen idag för att lägga ut på bloggen men han far ju omkring hela tiden så bilderna blir mest suddiga.

Nojan inför besöket den 12:e känns inte så stor just nu och jag hoppas att det kan vara så. Jag har räknat ut att år 2017, när jag är 52 år, ska jag vara friskförklarad! Jag kanske ska kontrolleras cirka 12-15 gånger till.

Nu ska jag skriva ett brev till en som behöver all kraft för att komma tillbaka till livet - en av de goa människor som peppade mig som bäst när jag behövde det mest!

En god natt till alla!
Helena

Tiden

Det går inte att undvika. Tankarna går ganska ofta nu till det som jag var mitt uppe i förra året. Årstiden gör att jag blir starkt påmind om förra hösten. Den 9 november förra året började jag fjärde behandlngsveckan. Det som känns så märkligt är att tiden förra året vid den här tiden gick så OTROLIGT sakta. Förra hösten känns så låååååång. Och även om det kan tyckas att jag tjatar så är det den offentliga terapin som gör att jag bearbetar det där som hände. För ibland har jag så svårt att fatta att det har hänt. Bloggen är ju ett sätt att hantera det, att förstå vad det var som hände. Och jag hoppas framförallt att jag kan ge någon hopp om livet och goda tips! Bilden på bloggen idag är från en glädjedag, den 5 oktober förra året utanför onkologen i Linköping efter beskedet att cancern inte var spridd. Och på bilden var mappen med där jag hade alla kallelser och informationer från sjukvården. Den blev ganska tjock.

Många gånger förra hösten halkade jag in på andras bloggar, cancersjukas bloggar, som benämns som offentlig terapi. Jag mådde dåligt när det var bloggar där någon anhörig skrivit om att hon klarade inte kampen. Det gjorde mig nojig och deppig. Kuratorn sa till mig att sluta läsa. Det kändes bra att hon sa till mig, det blev konkret och bra och jag gjorde som hon sa och jag slapp en del av nojan eller ganska mycket.

Nu går det så mycket fortare. Konstigt. Och det känns konstigt att det har hänt. Det känns främmande men ändå är det något som har skakat om mig och min familj, ordentligt. Och återigen blir jag tacksam. Tacksam för så mycket!

Och tiden går undan nu - snart börjar julförberedelserna! Jag har köpt på mig ännu fler adventsljusstakar - kan liksom inte låta bli. Kanske dags att börja tänka på lite julklappar. Jag har skrivit om dem tidigare - änglarna - och nu kan det vara dags att ge bort några i julklapp. Nyheten är vänskapsänglarna - och det bästa är att det är insamling till cancerfonden och för det får du en unik ängel. Klicka här så kommer du till Helenas blogg och kan kika mer och kan även beställa via hennes mail. Eller prata med mig!

Önskar alla en trevlig helg och grattis till alla fäder!
Helena

Som i en Ask!

Han är så söt vår lille valp som är ganska stor. Han väger 4,2 kilo och är ungefär som katten Kattja fast mycket bredare över ryggen och mycket större tassar.

Kattja är väldigt tillbakadragen. Idag krockade de två i köket och valpen är jättenyfiken och ville fram och nosa men Kattja fräste så det ekade. Senare under dagen har de pussats genom gallret. Det går framåt!

När Max och jag fick vår dotter kunde vi inte enas om vad hon skulle heta. Båda är vi ganska envisa. Förslagen var Alice eller Hedda. I fyra veckor var hon namnlös. Det som avgjorde var Max´s dotter som var åtta år och frågade mig om vi hade bestämt namn än. Nej, sa jag. Då säger hon att om hon nu ska heta det där namnet som hon ens inte kommer ihåg vad det är så tänker hon inte komma till oss nåt mer. Gå ut och säg det till pappa, sa jag. Efter en stund kommer hon in igen och säger att hon kan heta Alice.
Ja, så gick det till och jag blev glad för det!

När sonen föddes ville jag att han skulle heta Nils. Men det var ingen Nils när han kom till världen. Max tjatade om Ask men jag totalvägrade. Men eftersom jag hade fått min vilja fram vad gällde dottern så fick Max sista ordet vad gällde namnet på sonen. Förutom Ask då, förstås. Det blev Theodor och vi är båda nöjda med det.

Och nu är det hunden. Vi har pratat om Zorro, Zlatan, Korven, Sigge, Komet, Putte, Sture och många andra namn. Max såg nu sin chans och har "tjatat" om Ask. Grannarna var här en sväng och spanade in underverket och tyckte att nu måste vi bestämma oss och Ask är väl inte så dumt. Ja, och så blev det när hunden fick sitt namn. Max är nöjd och jag tror jag vänjer mig och barnen verkar nöjda.

Ask....ja, Ask verkar också nöjd!

Enligt den nordiska mytologin var den första mannen Ask och första kvinnan Embla. Skulptur av dessa kan skådas i Sölvesborg. Det spekuleras i hur den nordiska kosmogonin kan ha inrymt en holistisk naturtro - människan och det stora hela är ett! Jag googlade om ovanstående och det slår mig att känslan jag hade för ett år sen var en stor tröst för den var precis så; att vi alla är ett, hela universum. Jag kan inte förklara men jag vet att känslan var väldigt stark - vi är ett!

Trevlig kväll önskar jag alla!
Helena

Som en liten bebis!

Nu har han anlänt, vår lilla hund! Max obh barnen hämtade honom igår.Vi har inget namn än - måste ju spana in vad det är för en hund. Han är en blandras mellan boarder collie och troligen schäfer till pappa. Det verkar som att han mest har drag av schäfer.

Det är som en bebis; äta, kissa, sova. Han är så söt. Kattja är mycket konfunderad och fräser ibland. Vi får väl hoppas att de blir kompisar men lär nog ta ett tag.

Idag är jag ledig! Skönt. Känner att jag behöver det. Det har varit ganska mycket resor senaste veckorna och det blir skönt att vara hemma. Nästa vecka blir det långvecka i Stockholm.

Jag gick upp 06.15 eftersom lille valpen pep och gnydde. Vi gick ut. Men han kissade inte. Vi gick in igen. Sen kissade han :).

Idag ska jag iväg med Alice till tandläkaren. Jag trodde det var 08.40 men såg på sms:et idag att det var 09.40. Sen blir det bakdag med barnen. Vi ska ge oss på att baka fasters goda gifflar!

Igårkväll sydde jag fodral till tio kuddar. Eftersom mina sykunskaper inte är så stora är jag nöjd. Jag kom på att vi skulle sy ett fodral och stoppa i två kuddar. Max blev imponerad och jag blev själv förvånad över min kreativitet! Kuddar blir fint på den nya köksbänken längs burspåket.

Och nu till hälsan - jag har fått tillbaka ögoninflammationen i ena ögat. Det är besvärande men jag får ta ögonmedicinen igen.

Nu sover den lille valpen och Kattja har också gått och lagt sig igen. Och jag kan inte låta bli och tänka att det var sån tur att vi inte skaffade hund förra året - det hade blivit besvärligt när jag skulle genomgå behandlingen i Linköping i fem veckor. Min man var ju tvungen att skjutsa mig eftersom jag åt ganska mycket mrofin.

Nu ska jag hoppa in i ducschen och sen väcka Alice för vidare färd till tandläkaren.

Ha en skön helg!!
Helena

Ny familjemedlem!

Nu förbereder vi för den nya familjemedlemmen som flyttar in i veckan! Vi är alla lika spända och längtar samtidigt som Max och jag ibland undrar vad vi har gett oss in på.

Vi har, säkert under fem år, pratat om att skaffa hund. Alice är särskilt förtjust i djur och har pratat om det länge. Vi bestämde att när Max hade fyllt 65 år skulle vi skaffa en hund.

Förra sommaren bestämde vi att till hösten skulle det ske. Vi pratade hit och dit om vilken ras, men hade svårt att enas. I augusti, på min födelsedag, ringde jag till en hunduppfödare som hade några valpar. Hon ville att vi skulle berätta lite om oss själva i ett mail.

Jag sa till Max att vi väntar eftersom jag skulle till gynekologen en vecka senare för att ta nya cellprover eftersom jag hade cellförändringar. Och så hade jag så ont.

Vilken tur att vi inte skaffade en hundvalp då. Barnen blev förstås besvikna när vi sa att vi skulle vänta lite. När jag hade fått beskedet om livmodershalscancer pratade vi med barnen om att det inte var någon bra tid att skaffa hund eftersom vi inte visste vilken behandling jag skulle få. Det var ju tur att vi inte hade hunnit skaffa någon hund efersom Max skjutsade mig varje dag i fem veckor till Linköping för min strålningbehandling.

Vi skaffade vår lilla katt Kattja mitt i eländet som var som ett solsken mitt i det jobbiga.

Nu ska jag fortsätta att läsa på inför att vi ska bli hundägare!

Gonatt!
Helena

"Jag är gud"

sjöng Eva Dahlgen när vännen Malin och jag såg hennes konsert i Jönköping. Jag rös i kroppen flera gånger och jag fick lite lyckorus ibland för att musik får en att känna att man lever. Lite extra, sådär!

I onsdags kände jag också att jag levde och blev grymt påmind om biverkningar som jag fått efter strålningen. Jag tog 6-tåget till Stockholm. I väntan på tåget från Huskvarna till Nässjö där jag byter till Stockholm blev jag plötsligt i stort behov av en toalett, vilket jag alltid är flera gånger varje morgon. Hoppades tåget skulle komma, snabbt. Väl på tåget upptäckte jag att toaletten var upptagen. Jag höll på att få panik. Jag tror att toaletten var sönder för toan blev aldrig ledig under tågfärden. Efter mycket vånda och svettningar och övervägande om jag skulle kliva av tåget tidigare kom jag fram till Nässjöstationen som har en toalett. Men jag hade bara fem enkronor. Snabbt in och växla till en femkrona på Pressbyrån. En kund såg lite sur ut när jag desperat trängde mig fram. Jag kunde ju liksom inte säga: Jag har haft cancer och biverkningar är att jag snabbt måste på toa, hoppas du har överseende med att jag tränger mig.

Jag mådde inte väl på hela resan, magen blev lite konstig och jag kunde inte dricka kaffe men fick i mig frukostmackan jag hade gjort hemma. Funderade på hur jag bättre kan förbereda mig så att det inte ska hända igen. Men jag kan ju inte gärna gå upp kl 04.30 bara för att magen ska "komma igång". Eller det kanske jag måste.

Hursomhelst så ska jag iallfall ha många femkronor. På det sättet kan jag iallafall vara beredd.

Jag känner mig pigg och den vanliga vardagen är här igen. Vilket jag är tacksam för! Men allt är inte riktigt som min tidigare vardag. Främst är det tarmen som inte är som den ska och jag har alltid koll på var det finns toalett, oftast fungerar dom! . Hälsenorna är fortfarande inflammerade. Men jag smörjer med sköna krämer som lindrar från Forever Aloe vera,

För ett år sedan hade jag fått min andra cellgiftsbehandling och sju yttre strålningar samt en inre strålning. Då . rödgråten, orkeslös, illamående, tröööött-Helena. Skönt att det bleknar och börjar kännas långt borta. Nu - pigg och glad och har upptäckt att en femkrona är guld värd!

"Jag är, jag är gud, jag är, jag är gud, jag är gud . vem är du?"

Gonatt!
Helena

I-landsproblem

Fotot taget för en vecka sen!


Köket börjar ta form! Nu har vi barstolar, lampor och igår fann vi tyg till de 14 kuddarna som ska vara i kökssoffan som är runt fönstren i burspråket. Nu ska de bara sys också :)

Max tapetserade köket i september!

Igår for vi också runt på second hand för att kolla efter lampor och något skåp. Vi hittade ett skåp av äldre modell som var så välbehållet att vi inte kunde låta bli att köpa det. Inredning sker nu också i vardagsrummet. Många bollar just nu! Men det är egentligen bara "i-landsbollar" - hur ska vi inreda vårt hem? Jag skäms inte över dessa i-landsproblem men önskar att världens resurser blir rättvist fördelade. Att fler kan få glädjen att ha ett hem, arbete, sjukvård!

Helgen har bestått i shopping, lite höststädning i trädgården, fixat båten och bjudit goa vänner på köttfärslimpa med äppelpaj!

Nu är det dags att sova och vila hälsenorna som just nu är lite besvärliga men innan det ska jag prata med sonen om hans onda hals. Han blir nog hemma imorgon.

Önskar alla en god natt!
Helena

Om cellförändringar

På undersökningen för några veckor sen av ändtarmen, sigmoideoskopin som just den undersökningen heter, tog doktorn även prover. Jag ville inte tänka så mycket på det. Han sa ju lite sådär "jag tar ett prov från slemhinnorna också". Och på nåt sätt så har jag lyckats med att inte vara orolig. Jag har faktiskt glömt bort det.

Jag har varit i Stockholm i två dar, i mitt fackliga uppdrag. Imorse ringde jag hem. Max berättade då att jag hade fått brev från Ryhov (sjukhuset). Det isar till lite då, ett sånt där orospirr far igenom min kroppen. Jaha, säger jag, och? Det verkade bra, sa Max och läste upp det;

"Bästa Helena Perlerot!

Den mikroskopiska undersökningen av tarmen visar inte heller några cellförändringar. Vi har därför inte hittat något allvarligt som orsak till blödningen utan det rör sig om en biverkan av strålningen.

Med vänlig hälsning"

Så bra, säger jag till Max och pustar ut och känner mig lättad. Stor lättnad och blir glad, gladare eftersom jag redan var glad!

Det är så viktigt med hur man uttrycker sig. Det kan röra sig om små, små nyanser. Bara det där att han skriver "visar inte heller några cellförändringar" är en bra mening som gör mig glad. Dr Gabriel i Linköping sa när han meddelade efter första undersökningen med narkos om tumören. "Vi ska göra allt för att försöka bota dig". Försöka. Vaddå? Inga löften. Det var tungt. Men vad kunde han ha sagt? Det jag ville att han skulle ha sagt var ju: Vi botar dig!

Små förflugna ord kan ställa till det. Och då är det viktigt att rätta till. Vilket får mig att tänka på vad jag fick av min mormor, en julafton tror jag det var, när jag var i 20 års åldern. Det handlade om ordet "Förlåt" som hon hade skrivit ner på ett blad med sin vackra handstil som jag, som fick lära mig den där fula skrivstilen, knappt kunde läsa. Jag tror att det var en dikt eller ett citat. Det gick ut på att kunna säga förlåt. Det var fint av min mormor att ge oss några ord på livets väg. Jag har kvar det än, hoppas jag. Jag ska nog ta och plocka fram det igen.

Och köket börjar snart bli klart! Snickarna avslutade sitt arbete för två veckor sen. Nu inreder vi! Hoppas jag snart kan lägga ut lite bilder här på bloggen.

Gonatt!
Helena

Att leva är inte nog

Ibland frågar man sig - vad vill jag, egentligen? Vad håller jag på med? De frågorna har blivit lite mer återkommande till mig och viktiga att kunna ge svar på. För min egen skull.

Vissa saker blir mer angelägna beroende på var i livet man befinner sig eller vad man har upplevt eller vad man höll på att mista. Då kan det bli att man ställler sig vissa frågor lite oftare och funderar lite mer över svaren.

Att leva är inte nog; solsken, frihet och en liten blomma måste man ha!
HC Andersen

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt men på något sätt ska livet fyllas med levnad och inte bara levas. Och nu när jag lever så vill jag förstås fylla det med det som ger mig glädje, lycka, ett inre lugn, engagemang, att mina nära och kära har det bra, kärlek och allt annat som jag mår bra av!

Lite filosoferande är bra ibland - tyvärr alltför sällan nuförtiden. För ett år sen, bilden är tagen 9 oktober, låg jag i soffan tillsammans med vår lilla katt som flyttade in hos oss. Smärtan, tankar och ovissheten gjorde att livet just då fylldes mest med att vara här och nu med de som är de käraste man har, familjen. Att göra några planer för framtiden, engagera sig eller som att köpa kläder fanns inte på kartan. Det var liksom inte aktuellt.

Nu när världen öppnar sig för lite mer än frågan om man har någon framtid så funderar man ibland över om man gör det rätta, är lycklig, kan jag göra något mer?

Jag känner mig ändå rätt nöjd även om tankarna far runt ibland. Och jag vill för allt i världen inte byta med tiden som syns på bilden. Nej, mina tankar och min vardag ska fyllas med något helt annat än vad den gjorde då. Jag sänder en tanke till alla som kämpar på olika sätt för att överleva och önskar att alla får uppleva dagar då livet kan fyllas med något mer än att bara överleva!

Imorgon hoppas jag solen skiner, att folket i Syrien får sin frihet och så tänker jag köpa mig en blomma till mig själv och min man!

Gonatt!
Helena

Köket då?

En helg utan oro - känns skönt! Jag har planterat lite höstblommor i utekrukorna. Det är så avslappnande att vara i trädgården och ofta blir det snabbt resultat när man "städar" eller gör fint. Och jag fick skörda lite chili också!

Jag tycker om hösten med alla färger och rensa undan lite"skräp" eller plocka svamp, som jag inte har gjort än iår. Vår tanke är att vi ska ägna vintern till planering av trädgården. Vi får se hur det blir. Det är mycket annat vi behöver göra i vinter fast invändigt - inte göra om men att rensa och röja iordning efter all ombyggnation.

Köket då? Vi väntar på snickarna som är försenade för att en av snickarna har skadat sig i handen vilket lett till lite förseningar. Nu hoppas jag på att de kommer i veckan. Nu har det nästan blivit att vi inte gör någonting för vi vill bara att det ska bli klart för att sen kunna bestämma hur vi ska inreda och möblera.

Max och jag roar oss med att diskutera färg och form på kuddar som vi ska ha på köksbänken som snickarna spikat ihop runt burspråket. Där vill vi sitta och äta frukost och middag och ha en känsla av att vi nästan sitter i trädgården.

Lite gardiner har vi köpt och nu ska jag sy dom...Jag var helt värdelös i syslöjd i skolan. Jag fick alltid ha en mössa att sticka på som jag kunde "ta till" när symaskinen strejkade (bara min) eller när tyget jag skulle ha tog slut och fick vänta på nytt. Alltid var det något som gjorde att jag tappade sugen många gånger. Jag klarar iallafall att sy gardiner! Och den där mössan blev heller aldrig klar :)

Nu dax att fortsätta med "hemmet som hobby" - tvätt, städning, flytta om, flytta ner, rensa och så lite mat emellan. Idag blev det torsk men bara för Alice och mig. Tiderna blev idag hipp som happ eftersom båda barnen hade fotbollsmatcher och fotbollsavslutning.

Allt gott till alla!
Helena

Blodad tarm

Rubriken är väl lite väl makaber, jag vet, men dagens inlägg innehåller en hel del "skitsnack". Balanserar det (förhoppningsvis) med en bild från Cypern på min käre make och mig. Som en liten hyllning till min man som snart även kan kallas Dr Max :)

Idag klev jag in på kirurgmottagningen kl 8.30. Jag hade tagit de två flaskorna lavemang, en igårkväll och en imorse. Jag tänker inte berätta om hur det gick till - jag säger bara att tur att jag har en man som inte är klötmagad!

En mycket trevlig sjuksköterska förklarade för mig vad som skulle hända. Han tänkte visa den långa slangen som skulle köras upp i rumpan men jag sa bara "Nej,jag vill inte se den!" eller kanske att jag sa det ganska högt för han såg lite förskräckt ut. Han visade och förklarade på affischen där hela tjocktarmen var på bild. När vi pratat en stund började jag stilla gråta och förklara att oron för C är ständigt närvarande vilket han förstod.

Dr R kommer in och pratar med tyst och lugn röst. Jag la mig på britsen, brallorna vid knäveckan. Nästan på en gång säger Dr " Inga tumörer". Jag bara gör tummen upp till sjuksköterskan där jag ligger och säger "Yes" och han klappar mig på handen. Så fint. Undersökningen var smärtfri och gick mycket bättre än vad jag hade föreställt mig.

När jag en stund senare pratade med Dr med byxorna uppdragna förklarar han att det är strålningsskador. Det blir ofta så och uppträder ungefär ett halvår till ett år efter avslutad behandling. Det finns inget att göra åt. Och det är inget farligt. Det som kan hända är att jag kan få blodbrist och då söker jag läkare, sa Dr R. Sen var det inget mer med det.

Som ni förstår är jag lättad. Otroligt lättad. När jag kom ut till Max grät jag när jag skulle berätta om vilket fint bemötande jag hade fått och förståelsen de visat. Jag är så tacksam för dessa människor som verkligen gör en fin insats! Hoppas de vet!

Nu är det fredagkväll - soffan,teven och lite choklad med familjen!

Önskar alla en skön hösthelg!
Helena

Nu blir vi rosa igen!

Nu finns rosa bandet att köpa! Kampanjen för att motverka bröstcancer gäller under oktober. 7000 kvinnor drabbas varje år och 40 män. Forskningen går framåt men för det krävs pengar. När det forskas görs upptäckter som också gynnar andra cancerformer.

Jag fick berättat för mig när jag genomgick cellgiftsbehandlingen att man upptäckte, av en slump, att patienter som fick strålning samtidigt med cellgiftsbehandling gjorde att strålningens effekter förstärktes, som i mitt fall.

Tillsammans besegras sjukdomen! Köp två rosa bandet, en till dig själv och den andra ger du bort. Den som du ger rosa bandet till får den med uppmaningen att köpa en som ges till någon annan - om vi gör så blir det många med rosa bandet och mycket pengar till forskningen!

Jag har köpt fyra, en till mig själv, en har jag gett bort och de två andra ska jag också ge bort. Med uppmaningen att köpa en för att ge till någon som inte har! Hjälp till att göra så många som möjligt rosa under oktober och med det räddar vi liv!

Tack vare forskningen är jag här och nu!

Andra ändan :-)

Jag har fått en försenad födelsedag present; en surfplatta som jag nu använder och försöker vänja mig vid. Kul leksak!

Igår var jag till apoteket för att köpa någon vätska som jag ska dricka inför undersökningen hos kirurgen. Jaha, sa jag, det är bara att dricka det här då? frågade jag lite hurtigt eftersom det jag drack en annan gång smakade apa. Nej, säger kvinnan på apoteket, det är andra änden som gäller. Jag såg nog ut som en fågelholk men sken sen upp. Vilken tur!

Idag på eftermiddagen ringde min privata mobil. Det var kirurgen som undrade om jag kan komma på fredagsmorgonen eftersom Dr är tvungen att operera imorgon när jag har tid. Ja så blir det. Jag hade en grej inbokad på jobbet men jag ringde och ändrade. Som jag skrivit om tidigare så kommer jag aldrig mer nonchalera en läkartid. Det känns bra att det blir på morgonen så slipper jag gå och vänta hela dagen.

Jag försöker att inte vara så orolig och det går ganska bra :-)


Nu är det dags att sova. Är lite trött och höstrusket hjälper nog till.
Godnatt!
Helena

Kirurgen kallar

Idag kom kallelsen - snabbt jobbat! Jag ska på sigmoideoskopi undersökning. Har aldrig hört talas om sådan undersökning tidigare. De ska undersöka om det finns sjukliga förändringar - uha, det låter tungt. Jag är inte så orolig, eller också kan jag hantera oron. Det är bra att de kollar och att jag fick tiden så snabbt. Jag är tacksam för det.

Det har iallafall blivit bättre i tarmen och det är ju en tröst. På torsdag den 27:e är det dags. Om en vecka är den gjord. Och inför undersökningen ska jag dricka sånt där äckligt, urk!

Jag var i Göteborg igår i mitt fackliga uppdrag. Det kändes jättebra och kul men jag var jättetrött på kvällen. Imorgon har jag tagit lite kompledigt. Det är dags att fira sonen som snart fyller 11 år! Presenter och mat och så lite höstblommor ska inhandlas.

Det känns skönt med höst men jag kan inte låta bli att tänka på förra hösten. Känslan från förra hösten gör sig påmind. Och det är ingen känsla jag vill ha tillbaka. Det var en fin höst men en konstig höst och en oro över att inte få uppleva en höst igen.

Idag har jag rensat gula kantareller som Max och barnen plockat och det blev lite trumpetsvamp också. Åppleträdet trillar väl snart för alla äpplen och snart är det dags för Max att göra äppelmos. Han gör den såå god!

Gonatt och dröm söta drömmar!
Helena

Våga vägra oron

Nu var andra kontrollen gjord på kvinnokliniken hos Dr A. Det är pirrigt och jobbigt. Igårkväll tänkte jag att imorgon såhär dax är det gjort. Och nu är det det. Max hämtade mig på jobbet vid kl 13.00. Vi tog en liten sväng runt i stan. Jag ville inte åka för att vänta alltför länge i det där väntrummet.

Vi tog en snabbsväng på IKEA. Sen mot Ryhov. När jag klev ur bilen fick jag en sådär flashback. Det börjar kännas höst, lite gula löv och solen sken från en höstblå himmel. Så var det ofta förra året. Då gick jag omkring i mina gympadojor och Maxs grå/svarta fleecejacka. Hela hösten. Vi sprang på IKEA, ganska ofta, och andra köpställen. Höstvädret fick mig att komma ihåg känslan för ett år sen. Jag var orolig idag men inte lika orolig som för ett år sen. Fy sjutton.

Mitt frikort har gått ut nu så jag betalade 300 kronor. Varsegoda att gå till det gröna väntrummet, sa receptionisten. Prick kl 14 satte vi oss. Två minuter senare kommer Dr A. In på rummet och jag tvekade om Max skulle med in eller inte. Jo, följ mig, sa jag till slut. Vi satte oss. Jag tog fram 14 servetter som jag tog med mig från jobbet eftersom jag hade glömt näsdukar. Hur är det? Ja, darrade jag, det är alltid jobbigt att komma hit, oroligt och nojigt och nu börjar jag gråta. MEN förstår ni, det kom kanske bara några tårar.

Jag berättade om mina besvär med tarmen. Det är något som inte är som det ska. Dr frågade om struman. Jag har bestämt mig nu att sänka dosen på Levaxinet och ska ringa min vårdcentralsdoktor B. Okej, då går vi till verket. Max gick ut.

Dr undersöker. Ser bra ut. Jag försöker andas, lugnt och fint. Det ser bra ut. Nu gör jag ultraljud, säger Dr. Sen var det klart. Tog du cellprov? frågade jag. Nej, det gör man inte när man har strålats för man kan inget se, säger Dr efter samtal med Dr Gabriel i Linköping. Jaha. Det var ju snopet. Men det är ok. Dr sa att han skickar en remiss till kirurgen för att kolla det andra, tarmen. Jag börjar bli van att dra ner brallorna för de flesta inom vården :) Pust!

Och hur känns det nu då? Skönt men lite oroligt. Kontrollen gick bra. Men vad är det med tarmen då? Störande, jobbigt och oroligt. Dr sa att han ska skriva i remissen att det vore bra om jag blir kallad snabbt. Så att du slipper gå och vänta, sa snälla Dr. Han vet hur det är. Förstår. Och jag har inte gråtit än.

Då blir du kallad om tre månader igen, sa Dr A och vi tog i hand och sa hejdå.

FÖr nio år sen när jag blev sjuk i struma fick jag besvär med tarmen. Jag har gjort diverse undersökningar i tarmen. Det är inte roligt. DÅ hittade de inget och min strumadoktor trodde att det hängde ihop med torra slemhinnor som kan uppstå eftersom ämnesomsättningen blir helt överaktiv och därmed blir tarmarna lite skadade vid den struman som jag drabbades av.

Shit! Haha, så kan man ju också säga, shit, shit....Och jag ska inte låta oron ta över. Jag ska jobba, jag ska skratta och jag ringer kuratorn om jag inte kan hantera oron. Och jag gråter om jag känner för det - oron försvinner lite då. Magen och tarmarna är ju faktiskt komplext system - det behöver inte vara det värsta.

Gonatt alla därute och var rädda om varann!
Helena

Piff innan kontrollen

En jobbarvecka har gått med lite resor och två hemmadagar för att kurera mig från förkylningen. Jag har varit trött idag. På morgonen vaknar jag och ögonen är variga. Det började i onsdags. Det hör nog ihop med förkylningen.

Mina hälsenor har blivit mycket bättre! Jättemycket bättre! Det känns som en vinst och nu börjar jag genast tänka hur ofta jag ska ut och gå. Men som nån sa " Ta det lugnt".

Köket då? Det har varit lite segt och lite otur. Max har tapetserat ena delen det s k köksdelen. Den andra delen som har varit Alice gamla rum ska det till en ljust grå tapet och den fanns inte hemma men är nu beställd och vi väntar den till nästa vecka. Nu kan snickarna komma för att spika lister och fixa den där baksidan vid bardisken samt lägga klinkers framöver köksdörren. Det är nära nu!

Idag har jag tvättat alla fönster i burspråket och dekorerat med krukväxter och lite pynt och piff! Och mitt i allt detta tänker jag på kontrollen på måndag. Jag tänker väl 10 gånger i timmen på det. Jag är lite orolig för tarmen - det är nåt som är i oreda. Tungt. Jag tänker " Om 48 timmar har jag varit där!!. Det är väl såhär det kommer att vara. Lite nojigt men ändå okej. Det är ganska hanterbart.

Men idag har jag haft ont i magen, tror jag, för jag vet inte om jag inbillar mig. Knäppt, jag vet. Det är knäppt det där med stora C.

Jaha, imorgon blir fortsatt fix och piff både ute och inne samt skjutsa barnen till fotbollsmatcher. Vi behöver nog också ta en tur till svampskogen! Härliga höst! Förra året var jag aldrig med Max i svampskog, vad jag minns. Konstigt eller också hade jag så ont. Eller så hade jag ingen ro att gå i skogen.

Trevlig helg! Helena

Må bra med en spa-stund!

Vi pratar mycket om hur vi stressar. Att lägga livspusslet. Många gånger hinner vi inte med oss själva. Vi gör saker och kroppen och själen vill helst göra något helt annat. Det är viktigt att stanna upp, tänka, att få vara i tiden med sig själv. Stanna till i parken, som man åker förbi varje dag, kliva ur bilen och vandra omkring i 10 minuter för att titta på allt vackert, vara i nuet, insupa färger och dofter, andas lugnt. Vi behöver det! Men gör det alltför sällan.

I förra veckan bjöd jag in några till en må bra- eller spa-stund. Min syster med kollegan Eva kom till mig för att berätta om Aloe vera produkterna från företaget Forever. Fötterna fick lite insmörjning. Ansiktet fick en skön rengöring. Nacke och axlar masserades av sköna krämer. Jag bjöd på en purjolökssoppa däremellan.

Det var mysigt och det blev uppskattat! Vad skönt att bara få ägna sig åt sig själv och göra gott. Fler såna stunder behövs!

Mina hälsenor har blivit bättre tack vare Aloe veras MSN och Heat lotion. Det lindrar så sköönt och de senaste dagarna har jag glömt att smörja in på kvällen! Jag har också köpt några tabletter som jag precis har börjat med som jag hoppas ska lindra mina klimakteriebesvär.

Man ska var snäll mot själen och ta hand om kroppen. Man ska också ta hand om själen och lyssna på kroppen!

Jag har varit hemma idag och i fredags - en envis förkylning som sitter i hals och huvet.  Jag har tagit hand om kroppen - bl a har jag druckit mycket honungsvatten och vilat. Det börjar  kännas bättre så imorgon blir det tåget till Stockholm.

Det gnager - om en vecka har jag varit på kontroll och tagit cellprov - och hur ska jag få svaret? Brev, mail, sms, nån ringer??? Tungt.

Gonatt!
Helena

Tyvärr måste jag meddela.....

...att du har drabbats av livmoderhalscancer, sa doktor A för precis ett år sen, den 31 augusti 2011 kl 11.00 i ett undersökningsrum på sjukhuset Ryhov. Vissa dagar biter sig fast och detta är en sån dag som inte kommer blekna i första taget. Att få ett sånt besked som man aldrig trodde skulle bli verkligt... På nåt konstigt sätt så är det svårt att förstå att det har varit ett elände. Mycket känns som vanligt nu och därför känns det otroligt att livet kan tumla runt som det har gjort. Sårbart, skevt, oroligt, sorgligt och jädra tungt. Idag är jag glad! Tacksam för livet! Jag vill helst glömma den jobbiga känslan, ovissheten. Fruktan att kanske behöva skiljas från livet...Allt detta vill man inte veta av - och är glad för att jag slipper det nu. Jag ser framåt men vet att jag har kontrollerna. Det är oroligt men känns bra. När jag är 52 år räknar jag med att jag är friskförklarad.

Jag vet att jag ska leva mycket mer i nuet, inte ta ut så mycket oro i onödan. Njuta av nuet, familjen, nära och kära, vinden i håret och i ansiktet, naturens alla färger, vattnets mjuka smekningar, blommornas dofter, skogens friska skogsluft. Det finns ju så mycket att glädjas åt! Kom ihåg det, det finns så mycket att glädjas åt så ta del av det och gör det till en vardag!

Det bleknar...

Semestern är slut - åtta veckor! Det var bra för mig att få vara ledig, att inte vara sjukskriven. Cypern var fint - sol, varmt, bad i Medelhavet, simning i poolen, nya upplevelser, middag på restaurang. Jag kom på mig själv att jag skrev inget i bloggen om den 18 augusti att det var ett år sen som jag besökte gynekologen eller den 26 augusti då jag gjorde skrapningen. Det är ett bra tecken att jag glömde det, att det inte upptog mina tankar - det verkar blekna litegrann. Men Cypern ska jag minnas!

Igår började jag jobba och tog tåget till Stockholm tidigt på morgonen. Styrelsemöte i tre dagar. Det känns bra! Lite mer som vanligt. Lite mer som innan. Det börjar blekna ganska mycket den där eländiga hösten, alla upplevelser som jag lika gärna kunde ha varit utan. Och det är en sorg för vad mina nära och kära fick behöva utstå när jag blev sjuk. Men det är som det är och jag är glad för att jag är här och nu!

Jag märker att jag blivit starkare än innan sommaren. Den där tröttheten kommer alltmer sällan - jag orkar mer! Mina hälsenor gör fortfarande ont men när jag går ner i vikt kommer det att bli bättre, hoppas jag. Jag har sett en motionscykel som såg smidig ut som jag nog ska köpa. Jag vågar bada nu och ska kolla upp det där med vattengymnastik.

Struman känns också rätt okej. Värdena är bra, möjligen att jag ska ta lite svagare dos av Levaxinet. Jag får se när jag går ner i vikt om jag tar lite nya prover.

C-nojan finns där och kommer väl finnas där mer eller mindre. Alltid. Det måste jag hantera och gör det oftast. Men ibland kan det bli väldigt nojigt. Jag ska på ny kontroll den 17 september och det är så jädra tungt. Men så är det. Jag måste tänka att det skulle vara värre att inte gå på kontroll.

De täta besöken på toaletten är inte lika täta längre. Det går åt rätt håll.

Jag har inte lika mycket tålamod eller tolerans för småsaker längre. De där småsakerna som jag inte brydde mig om tidigare, efter behandlingen, eftersom jag var så tacksam för att jag levde. Jag är fortfarande tacksam men de där småsakerna blir större när jag återgår till ett friskare liv. Jag ser det som ett friskhetstecken!

Men jag är fortfarande tacksam för vänner, bekanta och att jag bor i Sverige som gör det möjligt till en bra vård. Det känns bra att jag kan ringa min kurator om jag har behov - det är en stor trygghet för mig!

Jag önskar att allt och alla i min närhet ska må bra! Det betyder så mycket - det blir liksom lite enklare att leva då!

Nu är det snart gonatt men först lite tevetittande!

Gonatt!
Helena

Det går fort i nuet!

Idag är det 37 grader men på nåt konstigt sätt så känns det inte varmare, vi har nog vant oss en del vid värmen.

Dagarna lunkar på och vissa dar gör vi utflykter. Vi har sett ett kloster från 1100-talet, Bellapais. Jättegullig liten by med mycket grönt som är ovanligt här.

Vi tog en sväng upp till bergen en dag och skådade en fantastisk utsikt. Den dagen hade vi många möten  (till min förskräckelse) på vägen för det var helgdag här och det finns fina utflyktsplatser i pinjeskogen.

Igår for vi till huvudstaden Nicosia. Max körde dit och jag hem. Ön har ju ingått i det brittiska väldet och därför är det vänstertrafik här. Inte lätt i början men nu börjar vi bli riktigt säkra. OM vi är på fel sida så skriker barnen. Nicosia är delad - en överenskommelse efter Turkiets invasion av den norra delen. Därför hade vi med oss passen och gick över till den grekcypriotiska sidan av Nicosia. Där var det dyrare och mer europeiskt.

På den turkiska sidan besökte vi den mäktiga moskén som jag nu glömt namnet på . På den norra delen av Cypern är befolkningen mestadels muslims.

När vi inte gör utflykter hoppar vi i havet bland vågorna, äter gott på kvällarna med färska, fina grönsaker!

Ja, livet lunkar på och Theo tycker tiden går såå fort.

Var i nuet!!
Helena

Cypern!

Det är cirka 34 grader på förmiddagen. Ibland uppåt 40 grader på eftermiddagen, speciellt i stan eller icke-nära-vatten-ställen. Vi har nu vant oss vid temperaturen och har inte AC:n på lika ofta inomhus.

Vi har badat i havet - som att kliva ner i badkaret. Det är så klart och fint. Vi hade tänkt åka över till den grek-cyprotiska delen av ön men skippar det. Vi har hyrt en bil och då måste vi lösa en ny bilförsäkring och som då troligen inte täcker allt. Och förresten så känns det som att vi inte hinner det iallafall.

Den norra delen av Cypern är ockuperad av Turkiet sedan 1975. Det är en stilleståndslinje och där är det gränskontroll. Den cypriotiska historien känns lite komplex och jag tänker inte återge den här. Men Cypern är med i EU - som representeras av den södra delen. Valutan är euro i södra Cypern och i den turkiska delen är det turkiska lira. OCh vi befinner oss i den turkiska delen ca 18 km österut från staden Girne eller Kyrenia.

Vi åt glass igår i Famagusta - 28 kronor för fyra glassar. Att jämföra med när vi var på Gran Canaria då vi betalade 100 kronor för fyra glassar. En middag igår för oss fyra med mycket mat gick på 425 kronor inkl två öl. Vatten kostar ca 8 kronor för en stor flaska.

Vi besökte marknaden i norra Cyperns stora stad Girne (Kyrenia). Helt fantastiska berg med grönsaker!! Det fanns även kläder och skor och mycket annat. Men vi kunde inte gå där så länge. Svetten rinner och barnen mår inte väl. Vi åkte till hamnen och satte oss på restaurang där kyparn såg direkt att vi var utmattade. För övrigt så är det fantastiska berg, Femfingerbergen, som avspeglar sig mot himlen när man tittar söderut och norrut är det blåa, fina Medelhavet.

Nu ligger vi vid poolen. Vet inte riktigt vad vi ska göra idag. Tar det nog lugnt! Igår såg vi Salamis palace, bland annat ett tempel som är cirka 3000 år gammalt. Tanken är svindlande! Och det var lika svindlande varmt. Vi lärde oss att aldrig gå iväg utan vatten! Och när vi åkte hem tog vi svindlande bergsvägar. Jösses, vad jag har blivit höjdrädd. Det var en skräckresa för mig. För övriga i familjen var det en fantastisk resa med en kanonutsikt över hela ön från Kantara castle!

Nu relaxing!
Trevlig helg!
Helena

Nu 47!

Nu är jag inte 46 år längre utan 47 år. Det känns bra. Enligt undersökningar är man som mest olycklig när man är 46 år. Och jag kan instämma att det året jag var 46 år var ingen hit....rentav skit i många avseenden. Nu ser jag framåt! På min födelsedag reste vi till Cypern! Vi har hyrt en lägenhet, som känns mer som ett hus,  av en kompis som Max sjunger i samma kör med. Det är helt fantastiskt skönt och jättefint!

Igår badade vi i Medelhavet - och det var som att kliva ner i badkaret. Lite längre ut var det lite svalare, ca 28 grader. Vi badar i poolen som är i området. Vi har ätit världens godaste vattenmeloner! Vi spelar Uno. Vi läser! Vi är! I ca 35 graders värme!

Jag har haft endast en klimakteriekänning, ni vet de där värmevallningar som jag skrivit om tidigare. Dessa klimakteriebesvär hör ju också ihop med stress, kan man ju anta. Jag kan konstatera att det är otroligt avkopplande att vara här.

Nu sitter jag vid poolen och bloggar. Barnen badar och Max väntar på hyrbilen som ska levereras idag. Annars är allt lugnt!

Vi har pratat lite om vår lilla Kattja och hoppas våra kattvakter inte tycker det är alltför besvärligt!

Hoppas alla får en skön dag!
Helena