Bästa Helena!

På senaste kontrollen tog Dr prover och sa att de hör av sig via brev om det är nåt knas. Jaha, sa jag, då ska jag gå och vänta då och bli orolig om jag får ett brev. Tänk på att det kan dröja, sa Dr, eftersom det är semestertider.

Och jag har försökt att inte tänka för mycket men jag har ju spanat in posten lite extra när den har kommit. Det påminde mig om tiden innan behandlingen. Jag gjorde en massa undersökningar och väntade på olika kallelser hit och dit och behandlingstider hit och dit. Då hade jag full koll på när postbilen kom.

Idag kom brevet från Dr. Jag såg brevet med landstingets symbol. Det bara isade i mig. På en gång, vid brevlådan, slet jag upp kuvertet. Jag hann tänka många tankar och det var som jag frös där mitt i solskenet.

"Bästa Helena! Blablablabla..... Glädjande nog är dina provsvar helt normala." (Det måste ingå i utbildningen att de ska börja patientbreven med Bästa....har fått för mig att när det är dåliga besked så börjar man med Bästa men vet nu att det inte är så!)

Och jag blev så lättad! Gick in till Max i köket och visade brevet. Det var ju bra, säger han. Ja, men fattar du inte, jag trodde jag bara skulle få brev om det var något galet, sa jag till honom. Ja, men det var ju bra att hon skickade även när det var bra för annars går du ju och väntar och väntar. Han känner mig min Max och han vet hur jag funkar.

När jag får bra besked är det som att jag kan släppa nojjan. Tar en paus. Anti-nojja-semester i tanken, typ. Skönt.

Nu tänker jag på min gode vän vars make har fått cancerbesked och ska genomgå behandlingar. Jag tänker på min fd kollega som blev opererad idag för att ta bort Alien och jag tänker på min bloggkompis tuttanscancerblogg som idag får besked från sin Dr om fortsättningen. Jag tänker så på er alla! Det gör mig så ont. Jag vet inte hur jag kan trösta eller stärka. Jag vet ju hur jag reagerade. Jag har förstått att en del vill inte prata alls om eländet. Andra, som jag, berättar historien så hela världen har tillgång till den.

Jag fick med mig några trösterika ord under min ovissa tid: "Håll ut! Det kommer bättre dagar!" från mina kära kollegor.  "Kom ihåg! Oavsett besked finns det alltid en väg framåt!" från min klasskompis Cecilia. "Att få vara egoistisk är okej" - "Att få visa sig svag och gråta lättar på trycket", var andra trösterika ord som hjälpte mig på vägen.

Hundpromenaden togs med mycket lätta steg idag!

Till alla er som kämpar - det finns alltid hopp! Och sen det där - lev i nuet och var tillsammans!

Kramar!
Helena



 

Svart eller vitt

Funderar en del på läkarbesöket i förra veckan. Allt är inte svart eller vitt. Det är en hel regnbåge däremellan.

Orostankar maler. Tycker det känns som det fladdrar till i magen ibland. Kommer ihåg att jag kunde känna nåt sånt ibland, innan eländet upptäcktes. I maj 2011 var jag i Stockholm för jobbet och stod och väntade på bussen som gick till centralen för vidare färd hem med tåget. Plötsligt nös jag och det kändes som hela livmoderna skulle åka ut. Jag höll mig i magen och tänkte att det DÄR kändes inte riktigt rätt. Jag kom också ihåg att det liksom fladdrade till ibland i magen, sådär som man kunde känna första sparken när barnen väntades. Och nu tycker jag det är likadant. Eller inte, jo, litegrann kanske....Denna oro, nojja, inbillning eller verklighet eller vad det nu är.

Jag kanske skulle ha pratat med doktorn men tyckte nog inte att det var aktuellt i förra veckan. Eller också kände jag inget då. Jag kommer liksom inte ihåg.

Nu kommer jag ihåg saker som Dr Gabriel i Linköping sa. Som jag helt har glömt bort och som jag nu blir hypernojjig av. Men jag orkar inte prata om det. Det enklaste är att bara slå för öronen och ropa bingo-lingo så finns det inte! Ha -  om det vore så lätt så skulle vi vara många som gick omkring och ropade.

En annan sak från senaste läkarbesöket som jag blev glad över; Dr frågade lite om det ena och det andra, det kom lite tårar och hon hämtade näsduk. Hon avslutade frågestunden med " Och hur mår själen då?". Inte så ofta jag har fått den frågan. Jag blev lite förvånad men glad och sa bara " Jo, tack det är faktiskt bra!". Och det är det, faktiskt, trots nojjan.
.
Men oron som maler nu vet jag inte om jag orkar ha till nästa kontroll i september. Samtidigt orkar jag inte dra igång något. Telefonsamtal, besökstid, undersökningar, kanske mer undersökningar, kanske Linköping...Ånej, vill inte. VILL INTE. Känner mig som tjuren Ferdinand: Jag vill bara sitta här och lukta på min korkek!

Det är många, många som går med tankar, oro, skit och elände och det är så sorgligt att det ska vara så. Varför då? Tiden att få leva i vardagen förloras och allt fokus lägger sig på att överleva. Det är så snopet och man undrar till vilken nytta?  Men egentligen är det helt fruktlöst att ställa frågan - det är som det är och bättre att hålla fokus på de positiva tankarna, så gott det går.

Jag roar mig med att tänka hur många kontroller till jag ska gå igenom innan jag blir friskförklarad. Jag räknar hur många månader som gått sen jag avslutade behandlingen. Hittar det positiva. Försöker inte tänka det negativa. Är oftast glad och tankarna brukar oftast inte hindra mig i min vardag. Men de finns där. Och allt är inte bara svart eller vitt!

Önskar alla en härlig helg!

Helena