Steg för steg

På väg till tunnelbanan från huvudkontoret såg jag våren!

Kom hem idag från Stockholm vid kl 15.00. Det blev bra med lite arbetsträning i Stockholm. Kändes bra att träffa fackliga kollegor. Det var sig rätt likt. Samma diskussionsämnen som innan jag blev sjuk, och några nya och även några nya ansikten. Och jag blev engagerad med en gång och la mig i diskussionerna. Kan inte låta bli, glömmer bort mig liksom, blir så engagerad. Och efter fyra timmar var jag jättetrött och gick till hotellet och vilade innan det var dags för den trevliga middagen. Hotellet var sig likt och jag hade glömt hur gott det är med hotellfrukost!

På ersättningsbussen från Nässjö och hem till Husvkarna idag!

Det känns bra att första resan till Stockholm nu är gjord. Det är bra och nu är jag trött. Jättetrött.
Imorgon ska jag vara med på ett möte i Jönköping med facket. Men jag tror inte det blir så många timmar arbetsträning imorgon.

Snart har april gått och sköna maj kommer. Det är snart dags för en tripp till Nyköping igen och träffa brudarna. Steg för steg så börjar den vanliga vardagen återkomma. Snart är det nästan som vanligt igen. I maj ska jag börja jobba på halvtid. Nästan som förut, innan det där eländet.

Gonatt!
Helena

Att fatta!

Nu har jag packat. Imorgon bär det av till Stockholm, till huvudkontoret, där det pågår en konferens med fackliga företrädare. Jag ska arbetsträna där en stund. Och träffa alla. Jag hoppas det blir bra. På torsdag åker jag hem igen.

Sist jag var i Stockholm var den 30 augusti förra året. Det började bli höst. Vi hade en arbetsgrupp som diskuterade organisation och samverkan. En barnmorska ringde från kvinnokliniken precis när vi hade satt oss ner för att äta lunch. Hon sa att jag hade en tid med läkaren nästa dag och att jag skulle ta med mig en anhörig med tanke på informationen. Sen kunde inte jag äta någon lunch. Och så bytte jag till ett tidigare tåg hem...

Nu är nu. Och jag äter som "sjutton". Ju mer ork jag har fått desto mer har jag lagat mat och bakat. Nåt måste jag ju göra! Maken har gått upp en massa kilon. Dottern klagar på att hon hinner inte bli hungrig förrän jag börjar prata om mat igen. Det var då jag ringde försäkringskassan och tyckte det var dags för en rehabplan.

Ni som har följt mig på bloggen vet att jag har skrivit om att jag har varit svullen i ansiktet. Med tanke på att jag proppade i mig ca 200 kortisontabletter så var det inte konstigt. Jag undrade hur länge svullnaden skulle sitta i.

Tyvärr har svullnaden gått över, nu är jag bara fet :-) Hoppas det blir lite bättre vanor när jag börjar jobba!

Det går bra att arbetsträna. Jag har varit på jobbet mellan 3½ till 4 timmar de senaste dagarna. Men jag blir trött. Det tar på att prata med folk, jag är ju inte van. Jag försöker också läsa in mig på information och ta del av olika dokument med det är svårt. Jag har ingen koncentrationsförmåga. Jag fattar helt enkelt inte vad jag läser. Så störande. Det går inte in. Och efter flera försök ger jag upp. Men jag tror det är en träningssak. Det kommer men det tar lite tid och tålamod. Men det är frustrerande och obehagligt att det inte går in i hjärnkontoret.

Jag vet inte om det är ovanan eller. Jag har läst om andra som har haft svårt att koncentrera sig vilket kan bero på cellgifterna men även den omtumlande resan man har gjort. Jag har iallafall läst en bok alldeles nyligen - Leif GW Perssons bok "Gustavs grabb". Det gick bra. Så det kommer nog, att kunna koncentrera sig och att förstå och ta in det jag läser - även på jobbet.

Och så måste jag skriva lite om våren! Alla dessa vackra, färgrika vårblommor! Glöm inte att gå ut och titta till blommorna - rätt var det är så har de blommat över. Det är möjligt att jag har svårt att fatta det jag läser men jag fattar att våren är här och är så tacksam att få uppleva den igen!

Imorgon ringer klockan 05.30!

Gonatt!
Helena

Du är viktigast!

Jag fick kallelsen för kontroll till kvinnokliniken på Ryhov i fredags. Idag ringde jag för att ändra tiden. Jag hade bestämt med ordförande i facket att jag skulle till Stockholm i ett fackligt uppdrag den 30 maj. Men det krockade med kallelsen till Dr Anders,  "vartredjemånadskollen".

En sjuksköterska ringde mig kl 09.30 efter att jag ringt och lyssnat på en elektronisk röst och knappat lite.Sjuksköterskan letade förtvivlat efter en annan tid till Dr Anders. Det fanns ingen tid förrän efter sommaren. Ja, men då får jag väl behålla tiden i maj då, sa jag.
"Ja, du är viktigast nu" sa sjuksköterskan. I det här läget är det inte svårt att prioritera. Jag önskar jag hade prioriterat detsamma i maj 2010 när jag blev kallad till cellprovtagning men sköt upp det hela tiden för det krockade med massa jobbgrejer. Gör aldrig så! Och så ska jag aldrig göra igen.

Men vet inte vad de hade upptäckt då - kanske att det inte hade gått så långt eller också att det hade det men att tumören inte var så stor. Jag tog cellprov både 2004 och 2007 men inga cellförändringar upptäcktes då. Livmoderhalscancer växer långsamt, kanske 10-20 år. Därför är det så bra att gå på cellprovtagningarna, när cellförändringar upptäcks behövs inga större ingrepp göras. Oftast är det så.

Varför det var en så stor tumör och utvecklad cancer på mig vet jag inte. Har frågat doktorerna och de säger att cellprover är ju inte hundraprocentiga - ingen regel utan undantag. Hursomhelst så har de inte kunnat svara och vill nog inte svara för det blir bara spekulationer. De vet helt enkelt inte med säkerhet och då säger de inget. Jag har haft flera teorier som jag nämnt för Dr Gabriel och han säger bara  "Ja, så kanske det kan vara men man vet inte" eller " Näej, det tror jag inte". Ja, ja, nu är det som det är.

Att jag sköt upp tiden 2010 har jag pratat med kuratorn om. Som sagt - det är som det är och jag tänker inte på det längre, det stör mig inte. Men det är en lärdom som jag vill dela med mig av. Lärdomen är att prioritera annorlunda en annan gång. Jag kan bara råda alla andra att prioritera rätt: Du är viktigast!

Imorgon ska jag arbetsträna i nästan fyra timmar! Hej å hå! Jag är så trött när jag kommer hem - jag är ju inte van med folk och ljud omkring mig. Men jag kommer att bli. Träningen går bra! Jag börjar närma mig den vanliga vardagen och med den alla rutiner som exempelvis det där med sminkningen varje morgon :), Men det där med klimakterivallningar och svettningar och störd nattsömn det är ett kapitel för sig och lär bli ett inlägg om det snart i min blogg.

Gonatt!
Helena

Tystnaden

Ett sätt att ta ett foto på tystnaden......


Nu har jag arbetstränat i tre dagar! Igår var jag helt slut. Idag när jag åkte in upptäckte jag att jag glömt nyckeln och datakortet till jobbet. Och då var jag nästan framme. Vända och börja om. Det blev nästan fem mil extra...Surt...Och Blev därmed försenad, det blev ju nästan en timmes försening. Störande... Efter arbetet var det tid för utvecklingssamtal med Alice och hennes lärare. Allt går åt rätt håll och det är en gladare Alice! Det värmer så!

När jag kom hem idag la jag mig på soffan och njuter av tystnaden. Sorlet runtomkring är jag inte van vid. Jag orkar inte ringa, orkar inte prata. Skönt när det är tyst. Jag bara vilar och slumrar en stund. Men snart hoppas jag att jag blivit van att sortera ljuden omkring mig.

I måndags var det Gyncancerdagen som jag skrev här i ett inlägg. Jag fick en kommentar på bloggen från ordförande i Nätverket mot gynekologisk cancer som är initiativtagare till dagen. Hon förstår min inställning, att jag just nu inte vill engagera mig i just DE frågorna men att jag kan hjälpa till lite vid sidan om. Dagen verkar ha varit lyckad. Den tysta cancern - läs mer här! Det finns en film om den tysta cancern som du kan se om du klickar här.

Det är på gott och ont med tystnaden. Man brukar säga "Hör vi inget så är allt bra" - men det stämmer ju inte alltid. Inte med den där eländessjukdomen. Jag läste i nån blogg eller i en artikel för bara några veckor sedan att cancern är iallafall rättvis - ingen går säker. Jobbiga sanning, tunga tanke, förbaskade sjukdom.

Imorgon är det dags att baka en tårtbotten inför Alice födelsedag. Jag hoppas att jag inte är så trött! Och sonen har fullt upp med att sälja majblommor! Köp en!

Helena

Första träningsdagen!

På väg in till jobbet idag åkte jag förbi denna vy över Vättern!

Det gick ju bra idag - att arbetsträna! Jag åkte iväg med bilen och var på jobbet strax innan kl 09.00. Nästan på en gång gick jag till fikarummet och träffade flera kollegor. Det kändes så roligt att få vara med i den vanliga vardagen, igen.

Jag pratade och tjatade. När en av kollegorna kom började jag plötsligt gråta. Vet inte varför men jag har tänkt mycket på henne och det kändes bra att träffa henne. Jag grät också när jag pratade lite om barnen. Det trodde jag inte, att jag skulle gråta idag, men jag förstod att det kanske kunde ske. Flera kollegor hälsade mig välkommen och det värmde!

Jag blev trött efter att ha varit fokuserad en timme. Gick till mitt rum, satte igång datorn, kollade mail och ringde runt till mina fackliga kompisar som är utspridda lite varstans i landet.

Klockan 11.30 packade jag ihop och mötte pelargonLena för lunch. Vi åt gott på en lunchrestaurang som ganska snabbt fylldes av folk. Och det var nåt nytt med allt sorl runtomkring. Då blev jag jättetrött. Jag är så ovan vid ljud runtomkring nuförtiden. Hemma har jag bara sagt åt Max att vara tyst :). Jag fick två fina pelargoner av Lena! Hon är för snäll och vi hade så trevligt!

Väl hemma vilade jag en stund. Sen åkte vi till Alice fotbollsträning och gick elljusspåret medans hon tränade. Kändes bra att jag fick röra på mina stela ben och fötter.

I bilen på väg till jobbet!

Dagen idag blev en bra dag! Jag hoppas att även Gyncancerdagen blev bra där de anordnades seminiarier eller aktiviteter. Det är 2 900 kvinnor som drabbas av gyncancer varje år och av dem är det ca 450 som drabbas av livmoderhalscancer. Förra året var jag en av dem.

Nu är jag trött. Ska försöka läsa några sidor ur min favoritman Leif GW Perssons bok "Gustavs grabb" som jag varmt rekommenderar.

Imorgon är en ny dag med arbetsträning!

Gyncancerdagen

I helgen har jag varit i trädgården. Det märks att vi inte gjorde det som brukar göras på hösten. Vi gjorde det allra nödvändigaste sen fanns varken orken eller lusten till resten. Och därför är det lite extra mycket att ta reda på nu men vädret har ju varit ganska så bra.

Imorgon ska jag träna på att vara på jobbet! Jag har tagit fram almanackan, datorväskan och telefonen. Börjar så smått göra mig redo. Efter jobbet ska jag luncha med pelaronLena. Det blir bra. Hon har köpt några pellisar åt mig när hon varit iväg på pelargonresa!

Imorgon, den 16 april, är det Gyncancerdagen, klicka här för att läsa mer. Dagen har utsetts till att uppmärksamma gyncancer och det anordnas lite olika seminarier runt om i landet. Det tycker jag är bra men jag har inte orken att engagera mig i det. Jag vill inte engagera mig i eländet. Inte nu iallafall. Det känns som jag fick nog i höstas. Det kanske är egoistiskt men just nu har jag mest fokus på mig själv. Jag vill helt enkelt inte engagera mig i detta, inte just nu. Det känns deprimerande och ligger mig alltför nära. Kanske sen. Men jag tycker det är OTROLIGT bra att andra vill för det är viktigt. Och jag kan vara med lite vid sidan om. Och tjata till folk runtomkring om vaccinationen, att gå på kontrollerna, att kontakta gyn när det inte känns som vanligt. Att man kan lämna bidrag till cancerfonden så att forskningen fortlöper! Att tala om att du kan bidra till insamlingen via Helenas änglar och få en unik ängel, läs mer här.

Till alla er som engagerar er i eländet skickar jag en tacksamhetens tanke och beundran! Och styrketankar till alla som kämpar på olika sätt!

Nu är nu. Dags att sova. Känner förväntan inför min morgondag och hoppas att dagen blir en bra dag för de som anordnar Gyncancerdagen!

Som en liten rosentagg som gör lite ont...

Utsikten från balkongen!

Strålande sol och en skön dag i trädgården! Vi har tur, förstår jag, efter att ha hört på nyheterna att det är snö lite varstans, mycket snö. April, underbara luriga april!

Igår kom kallelsen till kvinnokliniken Ryhov. Och det blev till överläkaren A, han som meddelande mig eländesbeskedet den 31 augusti förra året. Det känns bra att det blir han. Jag fick stort förtroende för honom. Han är bäst på cellförändringar. Men tiden är i slutet av maj...denna väntan. Dessutom kan jag inte då så jag måste ringa och ändra. Jag ska försöka att få en tidigare tid.

Jaha, då inträder en ny väntan. Inför besök för kontroll att inget skit och elände har dykt upp. Sen väntan för att få veta resultatet. Och så ska det vara var tredje månad i flera år framöver, om jag har förstått det rätt. Samtidigt, om inte jag skulle bli kallad, så skulle jag gå och inbilla mig och ringa vården iallafall. Det är bra det här med kontroller OCH nödvändigt. Det är ju så att risken är större att få eländet efter att man nyss har haft det. Tunga tanke. Men så är det. Det är ingen tröst när jag tänker på hur många andra har det. Väntan. Ovissheten. Frustration. Oron. Denna oro. Desperation. Tårar. Ilska. Jag känner mig ändå tacksam över att jag är här idag. Att jag ska börja arbetsträna. Att jag inte gråter varje dag. Att jag kan laga mat till barnen. Att jag orkar vara och göra efter behandlingen. Ja, jag är tacksam. Och jag vet, det kunde ha varit värre, trots det så kommer oron alltid att finnas där som en liten, liten rosentagg som är svår att se och svår att få ut. Så kommer det att vara. Men det går att hantera genom att vara i nuet! Det kräver också sin träning och det får ingå i mitt träningsprogram som nu består av både promenader, arbete och nuet!

Hipp hurra och träning!

Vårblommor och ängel som jag fick i påskpresent av söstra mi!


I veckan fick jag brev från handläggaren på Försäkringskassan som skickade planen för min rehabilitering. Hon skickade också beslut om rehabiliteringspenning och jag ska fylla i närvarorapport under min arbetsträning. Närvarorapporter - nu får jag egen erfarenhet av närvarorapporter! Rehabplanen ser bra ut och bekräftar bara det som vi pratade om på mötet.

På måndag börjar jag arbetsträna några timmar. Mer och mer ser jag framemot det. Och mindre pirrigt blir det. Känns bra att få börja testa lite för att se vad jag orkar. Jag har endast sovit några enstaka hela nätter utan att vakna sen i juni förra året. Då berodde det på smärta, nu beror det på klimakteriet och toabesök. Det skulle vara skönt att få sova en hel natt men det är som det är. Enligt en rapport jag läste nyligen är det ingen fara att vakna mitt i natten. Okej, jag står ut men när jag börjar jobba hoppas jag att det inte påverkar mig för då blir det nog jobbigt. Jag mår bra när jag får sova gott vilket gäller för de flesta, antar jag.

Andra "biverkningar" är mina onda fötter. Det slog mig igår att det onda och ömma i mina armar har försvunnit. Efter behandlingen var det som att jag inte kunde tänja armarna så mycket men det försvann nog för några veckor sen. Men fötterna gör fortfarande ont. Jag kan inte promenera så ofta som jag skulle behöva. Om det inte har blivit bra ska jag ta det med min doktor i juni när vi ska snacka värdena på min sköldkörtel. Återigen blir jag så tacksam för vården och att det är så många människor där som gör ett bra jobb!

Alice väntar på att födelsedagsbarnet ska sätta sig så att vi kan äta tårtan!

I onsdags firade vi Max med frukost på sängen och den vanliga sången och några paket. Jag bakade hallontårta och grannen kom och fikade framemot kvällningen. Vi har många aprilbarn; Max dotter, Alice och min syster. Och på min mormors födelsedag får vi tända ett ljus och tänka på henne. Barnens farmor fyllde samma dag som Max har sin födelsedag, 11 april. Max dag bestod mest i att han fick tapetsera i vardagsrummet. Snart är det klart! Sen ska nytt golv läggas.

Jag väntar fortfarande på kallelsen för kontroll till kvinnokliniken på Ryhov. Det är ju lite pirrigt men känns bra att det görs. Ibland känns det som att jag känner efter för mycket och tror att den där Alien har kommit tillbaka. Noja, noja eller inte. Därför ska det bli skönt att bli kollad för att få veta. Då ska jag också prata om östrogentabletter och tabletter för att minska risk för benskörhet.

Framöver blir det fortsatt firande av aprilbarnen och träning i form av promenader och arbete! Trevlig helg!

Jesus! I feel good!

Barnen, maken och jag var och såg Jesus Christ Superstar på Jönköpings teatern av Småstickorna! Man blir uppfylld - bra musik och jätteduktiga ungdomar! Det är vid såna här tillfällen jag undrar hur det hade blivit om jag satsat på min dröm - skådespelare eller regissör. Jag kanske hade blivit världskändis :). Näe, jag är rätt nöjd.

Och jag har lagat en massa mat inför påskaftonen då det kom släkt på besök. Det mesta blev gott och har lagt sig fint runt magen! Mamma stannade och blir kvar några dagar.

Även katten fick lite extra gott och blev proppmätt!

Idag låg det fortfarande lite snö kvar och termometern visad -5,2 grader kl 06.45. Snopet med all snön, NU, i påsktider. Men som nån sa - våren är som en enda låång krystvärk. Nåväl, klockan 11.00 gick jag ut för att gå "rundan", den där rundan som är mitt mål. Jag gick mot kyrkan, tog av för att gå grusvägen till samhället och sen Grännavägen och vidare genom byvägen och sen hemma igen. En timme. Jag stannade två gånger efter den lååånga backen. Nu är det gjort, mitt mål är nått - att gå rundan! Imorgon blir det nog rundan med stavar.

Ett litet orosmoln - väntar på kallelse till första kontrollen som ska ske i april. Men jag försöker att inte vara så orolig. Det går bättre. Nuförtiden kanske jag bara tänker på eländet 20 gånger om dan. Det är framsteg! Det känns bra! Livet är bra and I feel good!

Snart, snart men först Glad Påsk!

I veckan har vi rensat igen. Vi har lämnat solariet, som har tagit upp en stooor plats i källaren, tjock-teven, gammal tevebänk, stolar och bord, bland annat, till Erikshjälpen. Så skönt och befriande!

Vi tog också en sväng till sortergården och barnen var med. Det är ett bra sätt att lära in och jag tycker att de har stor förståelse för avfall, sortering och återvinning. Jag har förstått att det pratar mycket om det i skolan. Fler vuxna skulle behöva lära sig lite mer om vikten av att sortera och även att slänga i papperskorgarna istället för på trottaren eller diket!

Och nu ska vi leta efter gamla fåtöljer och bokskåp, helst! Det går för runt. Vi, eller Max, tapetserar. Vi ska fixa köket. Vi ska ändra och vi grejar. Det är som om allt ska göras nu efter att det avstannade helt i höstas, av känd anledning. Efter allt bärande i veckan har jag en väldans träningsvärk i mina armmuskler. Känns bra! De finns där :)

Idag träffade jag chefen och handläggaren från försäkringskassan kl 09.00. Jag var pigg och ivrig trots att jag inte somnade förrän efter kl 3 inatt. Det visar väl på att jag var lite spänd och lite ivrig. Mötet gick bra. Jag börjar arbetsträna 16 april, två timmar om dagen. Jag åker även upp nån dag till Stockholm för att träffa fackliga kollegor. Det känns bra för min mentala rehabilitering. Att på nåt sätt göra allt för första gången efter eländet. Åka tåget. Säga hej till många. Bara vara och bara prata lite om nuet och lite om dået. Och lite om eländet. Max har varnat mig att inte prata och älta för mycket. Och jag vet. När man har pratat en gång om det så räcker det och risken blir att några kan tycka "men herregud, gå vidare nån gång". Behovet kommer nog att finnas men jag ska försöka att inte älta för mycket. Och det kanske inte är så konstigt att älta lite när tankarna kretsade kring döden, smärta, oro, begravning, tårar och tankar om nuet. En helt annan vardag som jag aldrig trodde skulle bli min.....

Och när jag snart får en ny vardag så kommer min gamla att blekna. Tack och lov men erfarenheten kommer jag alltid bära med mig som säkerligen även kommer göra avtryck på min, snart, nya vardag. Snart, snart är den nya vardagen här!

Jag kommer troligen att träffa folk som inte vet att jag varit sjuk. Jag kommer träffa de som inte vet vad de ska säga fast de vet. Vad svarar jag på frågan för de som inte vet "Och hur är läget med dig då?".

Äsch, det ger sig. På nåt sätt. Det blir bra, som en kollega sa idag. Och som min faster sa, då, dagen innan, det bästa beskedet den 26 januari!

I helgen kommer släkt för att äta lite eller mycket. Det blir matjesilltårta, lax, sill, äggbåtar, köttbullar, lammstek, potatisgratäng, lite räkor, prinskorv, fetaostsallad, chokladkaka, creme brule. Om jag orkar. Jo, jag får väl köra lite med Max och barnen också.

Glad Påsk och kör försiktigt nu när vintern tydligen vill komma tillbaka en sväng....

Tankar inför den nygamla vardagen

Jag har kommit hem från Nyköping. Jag körde bilen själv och jag kan vara koncentrerad och fokuserad en längre tid! Det känns bra att upptäcka framsteg! Det känns riktigt bra!

I fredags fick jag läkarintyget från dr Gabriel efter att jag ringde i början på veckan. Nu är jag sjukskriven hela april och på halvtid i maj. På torsdag ska jag träffa min chef och handläggaren på försäkringskassan för att göra min plan för återgång till arbetet. Pirrigt. Jag ska "fejsa" verkligheten.....Det närmar sig den vanliga vardagen, eller kanske nygamla. Blir det som innan? Innan eländet eller blir det något annorlunda? Eller har jag blivit annorlunda?

Dottern är hemkommen från fjällen. Barnen börjar nu sitt påsklov. Och vi tapetserar om och rensar. Vi ska åka både till sortergården och Erikshjälpen i veckan. Skönt att rensa. Har också rensat på en massa jobbgrejer, det känns befriande att rensa undan - det renar.

Nu är det dags att sova i sin egen säng! Imorgon hoppas jag på varmare väder!