Strålande sol och en skön dag i trädgården! Vi har tur, förstår jag, efter att ha hört på nyheterna att det är snö lite varstans, mycket snö. April, underbara luriga april!
Igår kom kallelsen till kvinnokliniken Ryhov. Och det blev till överläkaren A, han som meddelande mig eländesbeskedet den 31 augusti förra året. Det känns bra att det blir han. Jag fick stort förtroende för honom. Han är bäst på cellförändringar. Men tiden är i slutet av maj...denna väntan. Dessutom kan jag inte då så jag måste ringa och ändra. Jag ska försöka att få en tidigare tid.
Jaha, då inträder en ny väntan. Inför besök för kontroll att inget skit och elände har dykt upp. Sen väntan för att få veta resultatet. Och så ska det vara var tredje månad i flera år framöver, om jag har förstått det rätt. Samtidigt, om inte jag skulle bli kallad, så skulle jag gå och inbilla mig och ringa vården iallafall. Det är bra det här med kontroller OCH nödvändigt. Det är ju så att risken är större att få eländet efter att man nyss har haft det. Tunga tanke. Men så är det. Det är ingen tröst när jag tänker på hur många andra har det. Väntan. Ovissheten. Frustration. Oron. Denna oro. Desperation. Tårar. Ilska. Jag känner mig ändå tacksam över att jag är här idag. Att jag ska börja arbetsträna. Att jag inte gråter varje dag. Att jag kan laga mat till barnen. Att jag orkar vara och göra efter behandlingen. Ja, jag är tacksam. Och jag vet, det kunde ha varit värre, trots det så kommer oron alltid att finnas där som en liten, liten rosentagg som är svår att se och svår att få ut. Så kommer det att vara. Men det går att hantera genom att vara i nuet! Det kräver också sin träning och det får ingå i mitt träningsprogram som nu består av både promenader, arbete och nuet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar