I väntan på desserten! Fotograf Alice Perlerot
Igår kändes det ännu bättre! Varje morgon sen den 18 augusti, då jag var hos gynekologen i Huskvarna som förvarnade om misstanken, har jag inte kunnat se framåt, inte vågat, inte kunnat. Det har varit väldigt mycket här och nu vilket ibland har gjort att inget har blivit gjort, på gott och ont!
Just den känslan att kunna, våga se framåt är befriande och lustfylld!
Igår åkte vi in till Jönköping för att äta på restaurang. Vi skulle äta trerätters men det blev tvårätters och det räckte. Gott och mysigt och vi skålade för framtiden! Tycker synd om Theo som har besvärligt med sin tandställning och kunde inte riktigt njuta av maten. Vi får helt enkelt göra om det snart igen! Och ringa tandläkaren imorgon.
Desserten har kommit! Fotograf Theo Perlerot
Jag önskar naturligtvis inte att jag skulle få den här erfarenheten av eländessjukdomen men nu är det som det är och jag kan faktiskt finna något gott i det. Att vissa saker är inte så viktiga som jag trodde innan. Andra saker är jätteviktiga, som att vara tillsammans. Och den viktiga Vardagen, som att stryka barnens kläder, möta barnen vid skolbussen, hålla Max i handen när vi tittar på tv, väcka Alice med en klapp på kinden och tala om hur fin hon är, åka till frisören med Theo, spela Yatzy med Theo i sängen innan vi ska sova - just det och lite till är det allra viktigaste. Det som kändes självklart tidigare är det som är det bästa nu som jag njuter av!
Mmm, mascarponedessert!
Vad glad jag blev och se ett så vackert leende på dig...kram från Kersti
SvaraRadera