Det blev lite skrämmande igen...

Idag har jag gjort morotssoppa, på recept från en kompis på facebook. Gott blev det, tyckte både Max och grannen. Hon tyckte jag såg pigg ut. Vi pratade lite om behandlingen och hur dåligt jag mådde. Men mesta tiden pratade vi om helt andra saker. Det känns skönt att prata om roliga, alldagliga saker. Och lite allvar ibland.

Jag väntar ju på kallelsen till Linköping. Posten brukar komma vid kl 12.30. Två gånger var jag ute vid brevlådan och kollade. Jag vilade på soffan en stund och kl 16 hörde jag postbilen och rusade ut. Där var det. Brevet från landstinget i Östergötland. Och sen såg jag brevet som såg kul ut. Plötsligt dök ytterligare ett brev fram, från vårdcentralen i Huskvarna.

Jag började med brevet från Linköping. Jag ska träffa dr Gabriel den 26 januari på onkologen i Linköping. Jaha. Då vet vi det. Och det krockar endast med ett möte med skolan. Och vad ska jag göra hos dr Gabriel? Det verkar inte som jag ska undersökas. Det verkar som att han bara ska prata med mig......eller? Jag fattar inget. Har han fått provsvaren från röntgen och ser att det finns inget att göra och ska informera om det? Eller? Han kanske bara ska säga att...att det är bra nu...Nej, jag vet inte och det är jobbigt.

Efter det öppnade jag brevet från vårdcentralen. På tisdag ska en doktor ringa mig och berätta om provsvaren. Och det måste ju handla om resultatet för min sköldkörtel. Och varför kan hon inte bara skriva och tala om? Eller är provsvaren helt uppåt väggarna och jag måste vidare till medicin? Eller vad handlar det om? Jobbigt igen.

Jag blev darrig och orolig och vaknade upp till min overkliga verklighet igen. Påminns om hur det var i höstas, alla frågor och ovissheten.

Jag talade om för Max om tiden till Linköping. Jag öppnade det roliga brevet. Det var från Maisan som skickade en hälsning. Tack, det kändes bra att få den just idag!!

Det blev jobbigt igen. Det blev lite skrämmande igen. Jag önskar och ber om en god hälsa! Jag vill vara med min familj! Det känns bra att ha alla sina nära nära sig. Just när det känns jobbigt känns det extra bra!

Nu kommer tårarna, när jag skriver här på bloggen. Det känns ändå bra, det lättar på "trycket" och det befriar. Jag blir mindre orolig, som att jag gråter ut oron. Det är bra. Jag har känt mig väldigt positiv sen jag avslutat behandingen och har en tro att det är bra nu. Men som jag skrivit tidigare, nu är tiden inne för att få svar. Och naturligtvis är det jobbigt, pirrigt och skrämmande. Jag är "orolessen" och blir lite låg.

Theo ska iväg till sin pingisträning snart. Alice är hos en kompis och hoppar över sin körövning idag. Jag och Max ska ställa undan julkartongerna. Det är skönt med de vanliga sysslorna, vardagslivet, där inget skrämmande finns. Det tycker vi om!! Fotot idag är från vår semester i Norge 2010. Mina nära och kära i en härlig sommarbild! Det är en glad bild som lättar upp det hela idag!