Det skakade till....

Ett lite galet men glatt foto på mig en vanlig vardag i augusti 2010

Det blev lite skakigt igår när jag fick brevet som talade om att jag har en tid till dr Gabriel om en vecka. Jag blev liksom väckt ur min puppa. Fast jag visste att det skulle komma kändes det som att någon störde mig, mitt i min ovanliga vardag som nästan börjar kännas som vanlig vardag.

Men jag har ju väntat på brevet sen 23 november, då min behandling slutade. Väntat på brevet.... Det är klart att det är en anspänning. Den anspänningen pyste ut igår när brevet kom, ganska mycket men det var skönt och bra.

Jag har pratat med min syster, en vän och chattat med L idag på förmiddagen. Tack för att ni tog er tid! Genom att lufta tankarna så blir det inte lika skrämmande. Men de finns där, förstås. Konstigt vore annars och så är det med eländessjukdomen; man vet inte förrän det har kollats. Det ska göras. Och tills dess så är det ganska naturligt att tänka några olika scenarier. Det krävs för att på något sätt kunna hantera skiten. Men jag tänker det positiva också men ibland är det som att man inte vågar tro! Man känner en så stor ödmjukhet inför livet så att man kan inget ta för givet. Man är försiktig inför sådana önskningar, på något sätt.... En stor känsla av tacksamhet väller över en vid tanken på ett positivt besked!

En vän frågade mig idag om jag skulle kontakta kuratorn. Nej, detta är inget för kuratorn. Det är jobbigt men så är det och jag måste igenom skiten med alla dess känslor och tankerundor som det innebär.

Det är så många som har samma elände och värre, skit är det med eländessjukdomen!! Och så glad jag är för alla som får bra besked. En vet jag fick det igår!!!!

Jag förklarade för min son igår när jag skrev bloggen och satt och grät varför det plötsligt kom så mycket tårar. Han hämtade näsdukar, gulleplutten. Sen åkte han till pingisträningen. När dottern kom hem hade jag lugnat ner mig. Mina ögonlock var ju hur svullna som helst och jag berättade för henne om breven och varför jag gråtit. Hennes kommentar blev: Men HUR ser du ut?????? Kändes som en skön kommentar mitt i eländet!

Igårkväll innan vi skulle somna låg barnen och jag i dubbelsängen. Vi tittade på foton från fotokalendrarna som jag har gjort från åren 2003-2009 med bilder på barnen. Vi ska välja ut några för att rama in och sätta upp på väggen. Jag ville vara dem nära och det var så mysigt att få minnas och skratta och välja ut de finaste bilderna! Men det blev sent....men de orkade. Tack mina fina barn!

Dagen idag har varit bättre men fortfarande är jag lite dämpad och funderar. Kändes jättebra idag på eftermiddagen när jag pratade med några vänner på telefon och vi pratade om något helt annat. Skönt att få vila hjärnan från orostankarna.

Solen tittade fram på eftermiddagen efter en riktigt gråmulen dag. Bara att se lite solstrålar lättade upp min sinnestämning. Imorgon önskar jag sol! Och Max och jag åker och handlar lite gott inför släktmiddag på lördag! Yes!