Vissa datum biter sig fast - oavsett om minnet av dagen var bra eller dålig. Som dagen den 31 augusti 2011 när jag fick beskedet om skit och eländet.
Jag hade tänkte blogga för en vecka sedan men av någon anledning blev det inte så. Det är som andra saker har blivit väsentliga och tagit över. Behovet av min offentliga bloggterapi börjar minska, betydligt. Och det känns bra!
Sonen frågade för ca en månad sedan: Mamma, hur länge sen var det som du hade cancer? Snart tre år sedan, svarade jag.
-Såå länge sen, jag trodde det var typ två år sen eller mindre.
För mig känns det längesen och ibland är det nästan som jag snuddar vid om det verkligen har hänt. Har inga synliga ärr. Bara invärtes strålningsskador men inget som är störande. Tack och lov! Och några ärr i själen.
Ja, dagen då för tre år sen var verkligen overklig. Det där som inte får hända och inte händer men plötsligt hände det där overkliga. Och nu, när jag sitter här och bloggar, åker jag tillbaka till den där septembermånaden, då jag försökte få dagarna att gå, proppade i mig tabletter och morfin för smärtan i väntan på alla provsvar från undersökningarna för att få besked om skiten hade spridit sig eller inte.
Nu undrar jag hur jag fixade det. Hur tusan gick det till? Minns att jag ville vara så mycket i vardagen och tyckte om att åka till Ikea och äta lunch, fika, handla. Vara mitt bland folk. Och sen få vara hemma hos barnen och Max, mitt i vardagen. Men vi tog bara en dag i taget, vågade inte planera framåt. Det var jobbigt.
Nu önskar jag att forskningen fortsätter att gå framåt för att finna så många fler lyckade behandlingar av skit och eländessjukdomen.
Nu börjar väntan på kallelse till nionde kontrollen på gynekologen. Och det är så jobbigt med nojan. Men som jag försöker lära mig att hantera om och om igen....
Önskar alla en härlig höst!
Helena
Jag hade tänkte blogga för en vecka sedan men av någon anledning blev det inte så. Det är som andra saker har blivit väsentliga och tagit över. Behovet av min offentliga bloggterapi börjar minska, betydligt. Och det känns bra!
Sonen frågade för ca en månad sedan: Mamma, hur länge sen var det som du hade cancer? Snart tre år sedan, svarade jag.
-Såå länge sen, jag trodde det var typ två år sen eller mindre.
För mig känns det längesen och ibland är det nästan som jag snuddar vid om det verkligen har hänt. Har inga synliga ärr. Bara invärtes strålningsskador men inget som är störande. Tack och lov! Och några ärr i själen.
Ja, dagen då för tre år sen var verkligen overklig. Det där som inte får hända och inte händer men plötsligt hände det där overkliga. Och nu, när jag sitter här och bloggar, åker jag tillbaka till den där septembermånaden, då jag försökte få dagarna att gå, proppade i mig tabletter och morfin för smärtan i väntan på alla provsvar från undersökningarna för att få besked om skiten hade spridit sig eller inte.
Nu undrar jag hur jag fixade det. Hur tusan gick det till? Minns att jag ville vara så mycket i vardagen och tyckte om att åka till Ikea och äta lunch, fika, handla. Vara mitt bland folk. Och sen få vara hemma hos barnen och Max, mitt i vardagen. Men vi tog bara en dag i taget, vågade inte planera framåt. Det var jobbigt.
Nu önskar jag att forskningen fortsätter att gå framåt för att finna så många fler lyckade behandlingar av skit och eländessjukdomen.
Nu börjar väntan på kallelse till nionde kontrollen på gynekologen. Och det är så jobbigt med nojan. Men som jag försöker lära mig att hantera om och om igen....
Önskar alla en härlig höst!
Helena
