Jag nämner också min struma som blev påverkad. Hösten 2003 fick jag diagnosen Graves sjukdom, överproduktion i sköldkörteln, kallas även giftstruma. Drabbar ofta kvinnor i åldern kring 40 år, mycket ärftlig. Jag fick dricka radioaktivt jod och därefter ställa in medicinen Levaxin under ca två år som jag alltid måste äta. Du kan läsa mer på länken om struma när du klickar här
Innan beskedet den 31 augusti
Jag började få ont i magen eller underlivet den 16 maj. Vet inte varför jag har lagt datumet på minnet men jag har också lätt för att komma ihåg datum. Det onda var lite diffust och tänkte att jag kanske börjar komma i klimakteriet. Det diffusa fortsatte mer eller mindre varje dag. Jag fick en kallelse i slutet av maj för att ta cellprov i livmoderhalsen. Bra, tänkte jag. Jag började även få små, små blödningar på morgonen.
En barnmorska tog provet i juni och jag nämnde blödningarna. Det kan bli så. Nästa dag ringde jag för jag trodde att det är gynekologer som svarar på frågor som dessa. Men det var en barnmorska igen och det skulle gå bra att prata med henne. Jag nämnde mina blödningar och det onda. Det kan bli så - är du gravid-nehej, du är ju i Den åldern. Hon menade klimakteriet och jag skulle inte oroa mig, nu var det bara att avvakta beskedet från cellprovstagningen.
Natten till midsommardagen kunde jag knappt inte sova. Jag hade så ONT, riktigt ONT. Då började det bli värre men blödningarna hade nästan upphört.
Den 8 juli fick jag besked per brev om att de hade upptäckt cellförändringar och jag hade en ny tid den 18 augusti. Jag ringde igen. Återigen en barnmorska. Hon förklarade lugnt och sansat. Jag skulle inte vara orolig och ont kan man ha. Sa hon.
Den 23 juli bokade jag ett besök till doktorn på vårdcentralen. Jag hade så ont. Jag kunde inte fortsätta såhär. Hon klämde på mage, rygg och lyssnade på hjärta och lungor. Hon tog sig tid. Jag berättade om cellprovet. Några blodprover togs också. Jag fick en tid hos sjukgymnasten eftersom det onda även satt i nedre rygg.
Hursomhelst så började jag då att äta tre ipren och sex alvedon om dagen enligt rekommendation från doktorn. Man ska inte ha ont, sa dom.
Tankarna virvlade ofta kring mitt onda och min mamma frågade vad det kunde vara. Ja, det är väl cancer, vet jag att jag sa. Och jag menade det. Det var nåt som var fel.
Den 18 augusti kom jag till gynekologen som skulle ta ett större prov från livmoderhalsen. Jag berättade om mitt onda. Hon försökte göra undersökningen, frågade saker, såg bekymrad ut. Gick ut. Hon förklarade att hon inte kunde ta något prov för jag började blöda så lätt. Hon hade ringt till sjukhuset Ryhov för att boka en tid för skrapning. Det började dras igång, hela apparaten. Naturligtvis försökte jag inte att oroa mig alltför mycket, att inte ta ut det värsta i förskott.
Jag pratade med en sjuksköterska som tog blodtrycket och fyllde i formuläret inför skrapningen med narkos. Doktorn sa lite försiktigt att "Du kanske förstår att vi misstänker någonting". Ja, sa jag, något fel är det eftersom jag har så ont. Och jag kunde fortsätta äta mina piller.
Jag var orolig, lessen och skakig när jag åkte hem.
Nästa dag ringde de och meddelade tiden för skrapning, den 26 augusti kl 08.00. Jag ringde till mor och far. Jag pratade med 1 och 2 vice ordförande i facket, där jag var ordförande, om hur vi skulle hantera informationen för att slippa spekulationer.
Den 26 augusti skjutsade Max in mig för skrapning. De frågade om jag ville ha lugnande men jag avstod - var inte orolig på det sättet. Var mer angelägen om att jag fick tillräckligt med piller för att slippa det onda.
Den 30 augusti, när jag var uppe i Stockholm och jobbade, ringde en barnmorska för att meddela att jag hade en tid till dr A den 31 augusti kl 11.00. Och det är bra om du kan ta med dig en anhörig med tanke på informationen, sa barnmorskan. Ja, okej, sa jag och ville inte fråga mer eftersom jag förstod. Jag bokade om tågbiljetten och åkte hem. Jag hade nära till tårarna flera gånger men av nån anledning så kom de aldrig ut. Inte den dan. Min man var lugn och sansad och sa att det är ju bra att få något besked, eller hur. Jo, så var det ju.
Den 31 augusti - beskedet
På väg till doktorn med min man kom det lite tårar. Hade svårt att tänka mig att höra beskedet. Slapp vänta, doktorn kom på en gång. Vi gick in i ett opersonligt rum. Tyvärr hade de funnit cancer i livmoderhalsen, sa doktorn. Tårarna rann sakta. Jag höll i Max hand. Han pratade och Max frågade lite. Jag skulle vidare till Linköping och jag skulle gå igenom en mängd olika röntgenundersökningar för att se om cancern spridit sig. Han pratade om operation, strålning, lymfkörtlar. Jag frågade om det fanns nåt mer piller för jag började få ännu mer ont och svårt att sova. Han skrev ut morfintabletter för cancerpatienter. Efter det gick jag till provtagningen som skulle ha en mängd blod för olika prover.
Innan behandlingen
Nu började väntans tider på alla undersökningar för att kolla om cancern spridit sig. Jag gjorde datortomografi i Jönköping i nedre buk. Blev kallad till Linköping för att göra en MR-undersökning och en gynekologisk undersökning under narkos. MR-röntgen gjordes i övre buk, lungor m m. Det var första gången, den 14 september, jag blev inskriven på onkologen och sov över.
Efter den gynekologiska undersökningen meddelade dr Gabriel att fler undersökningar måste göras.
Ny undersökning gjordes i urinblåsa och därikring. Det var med kontrastvätska och slangar och jag minns inte vad undersökningen hette.
Den 5 oktober hade jag ny tid hos dr Gabriel och till strålningen. Jag fick beskedet att cancern inte hade spridit sig, tack och lov! Doktorn bedömde att bästa behandlingen för just mig och den cancer och tumör som jag hade var inre strålning, direkt på tumören vid fem tillfällen, yttre strålning av nedre buk 25 gånger och cellgifter (cytostatika) fem gånger och allt under en femveckorsperiod. Jag godkände behandlingen, vilket patienten ska göra.
Många frågor från vänner och bekanta om varför jag inte skulle opereras. Det är viktigt att tala om att varje behandling är individuell och bedömd utifrån sjukdomen, tumören och e v spridning av cancer, individens kondition m m. På frågan om varför jag inte skulle opereras var svaret att det är ganska många biverkningar med en operation. Tumören var stor, över 3 cm och fanns till en del utanför livmoderhalsen. Då är inte operation rätt behandling är det svar jag fått. Cancern var dessutom i stadie 2, det finns totalt fyra stadier.
Innan behandlingen gjorde jag ett besök på strålbehandlingen som mätte ut hur den yttre strålningen skulle ställas in. Därför blev jag tatuerad på tre ställen, var sida på höfterna och en prick under naveln. Och de små prickarna är som en liten punkt. De tog också lite röntgenbilder. Och som vanligt var personalen fantastisk.
En liten prick under naveln som de markerat med lite streck med en tuschpenna
Den 17 oktober hade jag tid till Linköping för att få in en PICC-line i armen som skulle användas när jag skulle få cellgifter och vid narkos. Det är en "slang" som matas in i ett centralt kärl från överarmen. "Slangen" är ca 38 cm. Den satt där sen i fem veckor. Detta för att underlätta vid de tillfällen som jag skulle få cellgifter (totalt användes kärlet i 5 timmar per gång som jag fick cellgifter).
Start av behandlingen
Den 19 oktober började den tuffa, påfrestande behandlingen, med cellgifter och strålning av yttre buk. Dessutom inre strålning, direkt på tumören. Det gjordes på brachyterapin, som betyder att man jobbar nära tumören.
Jag fick yttre strålning 25 gånger på strålbehandlingen. Personalen var helt underbar! Efter ett antal gånger såg jag bra hängig ut och då vägde de mig. Jag hade gått ner i vikt. De ordnade så att jag fick träffa dietisten nästa dag. Så smidigt. Men såhär efteråt hade det varit bra om jag hade fått träffa dietisten lite tidigare. Det hade lugnat mig lite. Jag blev stressad av att jag inte kunde få i mig tillräckligt med mat. Det var viktigt för de vita blodkropparna som i sin tur avgjorde om jag skulle få cellgifter eller inte eller extra blod. Som tur var gick det bra för min del.
Cellgifterna var det som jag visste minst om vid starten. Den 19 oktober fick jag första omgången cellgifter. Kl 09.00 var jag där och Max var med mig. Jag fick ligga i ett rum på Mottagningen där ytterligare två kvinnor fick cellgifter. Av de fem tillfällena som jag var där var jag alltid den yngsta. Oftast var kvinnorna mellan 55-71 år.
Först fick jag koksaltlösning i 1 ½ timma. Sen var det dags för cellgifterna (cytostatika) som tog två timmar. Därefter en ny omgång med koksaltlösning. Viktigt för njurarna att kissa ofta, eftersom de tar ganska mycket stryk av gifterna. Varje gång fick jag rabbla mitt personnummer så att det stämde vad som stod på påsen med mina cellgifter i. Det finns ca 60-talet olika cellgifter och med olika grader av illamående. Mina "gifter" var ett illamåendegift men inte av värsta sorten. Det var heller inget "gift" som man tappar håret av. Men det påverkar hela kroppen.
De kommande fem veckorna var jag orkeslös, illamående, trött. Ofta grät jag, som den gången när jag fick fel yoghurt eller för alla fina hälsningar som jag fick. Jag blev väldigt sårbar, om något gick mig emot grät jag. När någon skickade blommor eller hälsningar grät jag. Men tårarna var så befriande. Jag var sängliggande nästan hela tiden. Försökte att vara ute en liten stund varje dag men lyckades inte uppfylla det alla dagar. När jag var ute orkade jag gå en sväng runt trädgården, mer blev det inte. Konditionen försvann ganska snabbt. Jag var inne i en puppa, blev behandlingssjuk och lät mig vara det.
Under dessa veckor hade jag full koncentration på att bli frisk och att tänka och se mig själv i bilder som frisk. Jag orkade inte ha kontakt med vänner, endast några få. Jag var piggast på tisdagar och onsdagar. På onsdagar fick jag cellgifter och blev sämre igen.
Efter några timmar syns det att jag börjar bli svullen och lite grå, troligen av kortisonet.
Vid slutet av min behandlingen var det flera bland vårdpersonalen som förvarnade mig om att det inte var ovanligt att bli lite deppig efter behandlingen. Plötsligt är det inget som händer, ingen kontakt med vården och omgivningen kanske tror att man är frisk och slutar höra av sig. Jag var förberedd men tyckte det skulle bli så skönt att slippa åka 22 mil varje dag till Linköping. Jag längtade efter julen. Jag var trygg med alla telefonnummer till vården i Linköping och min Dr på vårdcentralen i Huskvarna.
Efter behandlingen och ny väntan
Behandlingen avslutades den 22 november! Jag hade klarat det. Det hade verkligen varit tufft och påfrestande. Jag var helt medtagen både fysiskt och psykiskt. Det skulle bli skönt att slippa cellgifterna och kanske att första helgen som var 1a advent kunna äta lite normalt. Och att få dricka kaffe som jag inte hade druckit på fem veckor. Fick svamp i munnen och någon slags järnsmak som är ganska vanligt av cellgifterna. Fick penicillin mot munsvampen.
Ca 3-4 veckor efter avslutad behandling kunde jag fortfarande få diarré men minns att jag bara behövde ta tablett, Immodium, vid ett tillfälle efter behandlingen. Illamåendet fanns kvar och kom och gick upp till fyra veckor efter avslutad behandling. Men ju mer jag fick i mig, desto bättre kände jag mig fysiskt vilket också stärkte mig mentalt. Jag började inte gråta för minsta lilla. Jag slutade gråta varje dag efter nån vecka. Jag grät mest när jag fick post, blommor eller fina sms för att jag blev så rörd av tacksamhet.
Eter en vecka provade jag på att dricka kaffe. Det gick ner, en halv kopp och smakade okej! Lycka!
Det jag skulle göra efter behandlingen var att äta bra, ut och gå och vila när kroppen säger till. Och så gjorde jag fram till den 26 januari då jag blev kallad till ett återbesök till dr Gabriel. Den 16 januari gjorde jag en MR-röntgen i Jönköping av nedre buk. Undersökningen görs ca 8 veckor efter avslutad behandling eftersom strålningen verkar några veckor efter avslutad behandling. Dessutom ska bindväven m m bli bättre inför undersökningen.
Under dessa veckor fanns det lite i bakhuvudet om oron inför besöket. Men försökte släppa det så mycket jag kunde för att vara i nuet. Det är viktigt att vara i nuet, med familjen och göra det som känns bra.
Återbesök efter behandlingen
Dagen var torsdagen den 26 januari kl 15.30 som återbesöket skulle ske. Dr Gabriel informerade nästan direkt om svaret från MR undersökningen som inte hade visat något tecken på cancer. Dr Gabriel gjorde också en gynekologisk undersökning och såg att det var ett ärr efter tumören som strålningen gjort, och det är så det ska se ut efter lyckad behandling.
Eftersom äggstockarna är döda efter strålningen har jag också kommit i klimakteriet. Vi pratade en del om det och doktorn skrev ut östrogentabletter främst för att bidra till att förhindra benskörhet. Klimakteriebesvären kan jag stå ut med. När jag hämtade ut receptet läste jag om alla biverkningar och risker blev jag väldigt tveksam. Längre ner här på sidan återkommer jag om östrogenet.
Doktorn sa att jag kommer bli kallad till efterkontroller var tredje månad. Han återremitterar mig till Jönköping, Ryhov. Vi pratar om sjukskrivningen och jag kan ha fortsatt kontakt med dr Gabriel om jag behöver ha förlängd sjukskrivning.
En stor lättnad infann sig och det var svårt att greppa det lyckliga beskedet.
Återhämtningen
Ut och gå, promenera!! Äta bra! Jag bakar och lagar nya rätter. Gör de där sakerna som jag skulle ha gjort när jag blev sjuk. Jag har gått samma runda flera gånger och kan då märka att jag orkar mer, orkar gå upp för backen utan att stanna flera gånger som jag fick göra de första gångerna. Det är bra för då ser man sina framsteg!
Träffar vänner är viktigt för mig. Ibland blir det känslosamt. Jag funderar på att börja med vattengymnastik, känner mig stel i musklerna, i både armar och ben.
Jag var och klippte mig och tonade håret ca 2-3 månader efter avslutad behandling, vilket också kändes bra!
Orken blir inte bättre dag för dag, det går inte så fort. Däremot känner jag att orken blir bättre vecka för vecka!
Det råd som jag har fått från flera inom vården är att vara ute och promenera, promenera och åter promenera. Promenera är motverkar dessutom benskörhet vilket riskerar att öka när man hamnat i klimakteriet!
Östrogen
Jag fick utskrivet östrogentabletter. När jag läste foldern för tabletterna blev jag tveksam. Flera risker både med bröstcancer, livmodersslemhinnecancer, blodproppar m m. Det har gjort att tveksamheten har blivit väldigt stor. Doktorn nämnde inget av detta. Jag fick tabletterna för att minska risk för benskörhet. Ja, då kanske jag ska finna andra vägar för att stärka benskörheten.
Klimakterikänningar fick jag ungefär 6-8 veckor efter avslutad behandling. Det är ju inte kul med värmevallningar och svettningar. Nattsömnen blev också störd. Jag vaknade 1-2 gånger per natt, svårt att somna om och värmevallningarna stör. Än har jag iallafall inget märkt vad gäller humöret...
Jag har bestämt mig för att inte börja med östrogentabletterna. Vid min första kontroll i maj 2012 pratade jag med Dr A om detta och vi var överens om att det var ok att inte börja. Och jag tycker att jag står ut med de klimakteriebesvär jag har som vallningar, svettningar och ibland lite otålig.
Kontroller
Kontroller gör jag var tredje månad under de första två åren. Om allt ser bra ut kommer man glesa ut kontroller och efter ytterligare tre år är det friskförklaring!
