Det nionde besöket

För ca fyra veckor sedan fick jag kallelsen till den nionde kontrollen. Välkommen till gyn den 11 december kl 09.45. Du träffar Dr A. Yes! Min vanliga doktor, skönt.
Men oron inför besöket har jag försökt hålla ifrån. Med jobb, familjen ich vardagen i centrum har det gått ganska bra!
Men det som är märkligt och som jag har upplevt varje höst är hur kroppen och minnena minns. Dofter har känts tydliga som påmint mig om hösten då behandlingen genomfördes. Känslor som jag hade då har dykt upp ibland. Höstfärgerna påminner mig mycket om då, för tre år sedan. Känslan när jag stod ute inför att åka till onkologen, och försökte njuta av färgerna, vinden och den blåa himlen. Något som kan tyckas vara vardagligt var oerhört starkt då. Och det har jag även känt i höst, samma känslor! Starka upplevelser! Och med det någon slags lyckokänsla att få uppleva det, igen!
Nåväl. I torsdags innan besöket är det oroligt. Jag tog fel på tiden så vi var lite sena. Och som vanligt var Max med! Och som vanligt är det ett väldigt springande på toaletten innan besöket eftersom jag är så orolig. Jag skulle betala besöket men kom ihåg mitt frikort som gick ut dagen efter. Tack välfärdssamhället!
Dr A frågade hur jag mår och hur jag jobbar och så lite snack om struman. Sen undersökning. Allt är bra!!!!  Kollade även lymfkörtlarna som också var bra!
När jag klädde på mig sa Dr att det är tre år sedan. Ja, sa jag, det känns ibland som overkligt - har det verkligen hänt? Dr förstod mina tankar om det.
Med min vanliga Dr går undersökningen snabbt vilket gör att jag inte hinner formulera så många orostankar under besöket.
När jag kom ut till Max sa jag bara, samtidigt som jag höll hårt i honom: nu vill jag bara gråta, lättnaden är så stor för allt såg bra ut!
Men jag grät aldrig. Däremot är jag så trött efteråt av all anspänning. Tar ett tag innan jag återhämtar mig.
Dr och jag önskade varandra God Jul och jag blir kallad i juni igen.
Jag är lycklig! Har läst senaste tiden att alltfler blir botade från skit och eländet. Det ger hopp som vi aldrig ska ge upp!
Önskar alla en God Jul!
Helena

Datum som biter sig fast

Vissa datum biter sig fast - oavsett om minnet av dagen var bra eller dålig. Som dagen den 31 augusti 2011 när jag fick beskedet om skit och eländet.


Jag hade tänkte blogga för en vecka sedan men av någon anledning blev det inte så. Det är som andra saker har blivit väsentliga och tagit över. Behovet av min offentliga bloggterapi börjar minska, betydligt. Och det känns bra!


Sonen frågade för ca en månad sedan: Mamma, hur länge sen var det som du hade cancer? Snart tre år sedan, svarade jag.
-Såå länge sen, jag trodde det var typ två år sen eller mindre.


För mig känns det längesen och ibland är det nästan som jag snuddar vid om det verkligen har hänt. Har inga synliga ärr. Bara invärtes strålningsskador men inget som är störande. Tack och lov! Och några ärr i själen.


Ja, dagen då för tre år sen var verkligen overklig. Det där som inte får hända och inte händer men plötsligt hände det där overkliga. Och nu, när jag sitter här och bloggar, åker jag tillbaka till den där septembermånaden, då jag försökte få dagarna att gå, proppade i mig tabletter och morfin för smärtan i väntan på alla provsvar från undersökningarna för att få besked om skiten hade spridit sig eller inte.


Nu undrar jag hur jag fixade det. Hur tusan gick det till? Minns att jag ville vara så mycket i vardagen och tyckte om att åka till Ikea och äta lunch, fika, handla. Vara mitt bland folk. Och sen få vara hemma hos barnen och Max, mitt i vardagen. Men vi tog bara en dag i taget, vågade inte planera framåt. Det var jobbigt.


Nu önskar jag att forskningen fortsätter att gå framåt för att finna så många fler lyckade behandlingar av skit och eländessjukdomen.


Nu börjar väntan på kallelse till nionde kontrollen på gynekologen. Och det är så jobbigt med nojan. Men som jag försöker lära mig att hantera om och om igen....


Önskar alla en härlig höst!
Helena

8-kollen!

Den åttonde kontrollen är nu gjord. Jag fick vänta en längre stund för att betala innan besöket p g a en patient före mig men också för att jag själv fick förklara min förlust av frikortet när min plånboken blev stulen i vintras.

Max var med och vi satte oss i det Gröna väntrummet. Det var två till som satt där så det var fullt i det lilla väntrummet. Till slut så ropades mitt namn upp. Dr V hälsade på mig och presenterade även en AT-läkare som var med.

Hon började med att förklara att hon gått igenom och läst min journal och uppfattat att jag var opererad. Jag rättade och beskrev behandlingen med strålning och cytostatika. Hon frågade om hur det var med tarm och blåsa. Hon frågade om jag håller vikten. Ja, tyvärr, sa jag. Ja, hon ställde en hel del frågor.

Hon beskrev därefter att hon skulle lyssna på hjärta och lungor, sen alla lymfkörtlar vid hals, armhålor och ljumskar. Därefter gynundersökning med ultraljud. Japp, kör igång, sa jag.

Det lät bra både hjärta och lungor. Lymfkörtlarna godkända. Dags att klä av sig bakom skynket. Vi pratade vidare och jag berättade att jag har "blöjor" för eventuellt urinläckage. Hon frågade lite om det var stora besvär. Nej, det tycker jag inte, och det har blivit bättre. Hon tyckte ändå att jag ska kontakta en uroterapeut! Va, finns det såna också? Jag vet inte riktigt vad en sådan gör men ska nog ringa henne för båda doktorerna tyckte att jag i alla fall skulle kontakta henne. Okej.

Och som är ganska vanligt när jag är på kontroll - tårarna som börjar rinna okontrollerat nerför kinderna. De höll om mig, doktorerna. Vi pratade. De var förstående. De tycker att jag ska ringa kuratorn.

Dr  V sa efter undersökningen att inget såg konstigt ut men att hon ändå ville prata med en överläkare. Hon sa också att om överläkaren vill undersöka så behöver det heller inte betyda något. Tack, Dr, för att du sa så, det är viktigt. Jag är tillräckligt orolig som det är.

I väntan så pratade jag med AT-läkaren. Och tårarna rann ibland. När Dr V kom tillbaka kunde jag klä på mig igen. Det hade inte varit något konstigt, enligt överläkaren.

Dr V sa att det är viktigt att jag hör av mig om något förändras, blödningar, känns konstigt, att jag kollar lymfkörtlarna själv ibland.

- Varför säger du så? frågade jag oroligt. Ska jag vara orolig, har ni sett något konstigt? Du är så tydlig, sa jag och tittade säkert lite konstigt och frågande på henne.

Dr V tittade konstigt på mig. - Nej, jag vill bara göra det tydligt att du hör av dig om det är några konstigheter. Ju snabbare vi kollar upp desto bättre kan vi hjälpa, menade doktorn.

-Jo, jag vet, jag ringde ju i höstas när det var problem med blåsan, sa jag. Jag blir bara så orolig.

Minsta lilla avvikelse från något man är van vid ifrågasätter jag. Men jag vet ju att doktorer är ganska raka och tydliga. Det ingår. Men det är alltid jobbigt med ny doktor och nytt sätt att prata. Och om hon bara visste - ibland är det sådana dagar att man vill ringa vården flera gånger om dagen. Men många gånger är man mer nojig än sjuk.

Doktorn ska nu kolla när jag ska bli kallad nästa gång. Ja, gör det, jag kan gärna komma om tre månader igen, sa jag. Tack och hej och samtidigt fick jag telefonnummer till uroterapeuten och kuratorn.

Max satt i Gröna väntrummet när han såg mig komma ut helt rödgråten en lång stund senare. Jag sa: Allt är okej!

Sen blev det mat på Ikea, en sen lunch eftersom jag inte kan äta innan kontrollen beroende på att jag är så nervös. Det var som att åka tillbaka några år när jag kände kanelbulledoften inne på IKEA. Jobbigt. Doften förde mig tillbaka till kontroller, sjukskrivning och kroppen minns utifrån påminnelsen av doften. Det hörde ofta till då; undersökningar och sen Ikea.

Nu är jag trött men nöjd. Det kändes som så otroligt länge sedan som jag var på kontroll att jag nästan förträngt hela proceduren.
Jag är jättenöjd med Dr!

Nu ska vi njuta av sommaren!
Helena

Det får inte hända

Jag har inte skrivit något inlägg sedan februari. Det har varken funnits behov, tid eller anledning på något sätt. Förrän nu.

När läkaren sa i december att nu börjar vi glesa ut besöken så kändes det bra. En paus i oron. Och det har bara rullat på när jag plötsligt började fundera på om det inte var dags för en kontroll. Tiden gick och jag väntade. Den kommer nog vilken dag som helst. I några veckor har jag tänkt att det stämmer inte. Min läkare pratade om en tid april, som jag fattade det, som kanske kunde bli i maj. Och litegrann har jag stuckit huvudet i sanden. När jag ska på kontroll så vet jag hur nojigt det blir. Det har liksom varit lite semester från det sen i december. Och det har känts så bra!

I måndags ringde jag. Förklarade att jag väntar på en kallelse. Sköterskan läste i min journal. Jo, du skulle ha blivit kallad i april. Det lät lite som sköterskan var upprörd och sa att hon ska se till att jag ska få en besökstid senast inom en månad.

Idag ringde min privata mobil med dolt nummer när jag satt på ett möte. Jag gick ut och svarade. Hej, jag är barnmorska.....(När jag hörde barnmorska hann jag tänka att det stämmer ju inte, jag är ju helt kastrerad, som doktorn sa en gång.) ......och ringer på uppdrag av läkare om en tid för dig, sa en vänlig röst.

Det blev lite jobbigt. Jag har liksom förträngt de där sjukhuskontakterna - oron kom och det bara isande i mig när jag hörde vem det var ifrån. Hon undrade om jag kunde komma den 3 juni. Ja, det kan jag, sa jag lite dröjande. Vad bra! Men vilken läkare ska jag träffa? frågade jag. Hon sa något namn som jag inte alls kände igen. Jag svarade att jag skulle haft fått en kallelse till min andra läkare i april någon gång. Ja, det stämmer och vi ber så mycket om ursäkt och det får inte hända, sa barnmorskan.

Jag tjatade inget mer om det. Blev bara obehagligt påmind om oron, kontroller, läkare, väntan, noja hit och dit. Pust. Men det är bara att bita ihop, ta tjuren vid hornen, tacksam för kontrollerna, kunde ha varit värre, efter regn kommer solsken. Ja, lika bra att få det gjort!

Nu blir det lite ledigt och jag längtar efter trädgårdsarbetet!

Önskar alla en härlig helg!
Helena

2 år och 3 månader senare

Idag för två år och tre månader sedan avslutade jag min behandling. Den 22 november 2011. Den där intensiva och stundtals tuffa behandlingen under fem veckor med både inre strålning, fem gånger, direkt på tumören som var stor eftersom den var över tre centimeter och stadium två, yttre strålning 25 gånger och fem gånger cytostatika eller cellgifter som man oftast säger.


Idag är det som att det nästan aldrig har hänt. Eller jag har svårt att förstå att det hände. Hur orkade jag? Men kraften fanns där, tack och lov! Vilket jag har svårt att föreställa mig idag.


Jag minns behandlingen väldigt väl. Jag kan känna den där totala tröttheten som att man är helt dränerad på kraft, lika mycket på kvällen som när jag vaknade på morgonen. Det var inte trötthet, det var som att kraften i kroppen försvann.


Det jag inte minns lika väl är året 2012. Det är suddigt och jag blandar ihop. Ibland vet jag inte ens om det har hänt. Jag kan minnas fragment att jag har träffat någon god vän och tänker att det kanske inte var då utan innan eländesskiten. Det känns lite frustrerande att jag inte vet riktigt hur det var 2012. Vad gjorde jag när jag var sjukskriven? På sommaren? Under hösten? Fast hösten känns inte lika suddig. Det min bloggkompis berättade är att hjärnan kan bli "trög" efter cellgifterna och det är väl det som är förklaring men också återhämtningen för själen.


Men det kanske inget gör. Jag har bloggen som jag kan gå tillbaka till om jag nu skulle känna behov av det.


Idag är det ungefär som innan. Det är som det har varit ett uppehåll i oro och tankar kring det där eländet. Men snart kommer en kallelse, pust. Kontroll nummer åtta. Vid senaste kontrollen i december tyckte Doktorn att det var dags att glesa ut kontrollen till en gång i halvåret istället för två!


Jag tycker jag mår bra. Klimakteriekänningarna har avtagit. Det är ungefär 2-3 värmeattacker om dagen och på nätterna har svettningarna avtagit betydligt jämfört med precis efter behandlingen. Det blev ju så att hela underlivet "dödades" och jag skulle komma in i klimakteriet. Det skulle jag ju göra ändå men kanske inte så tidigt. Men det går bra.


Sen har jag ju det där med tarmen och blåsan. Men det har också blivit betydligt mycket bättre. Jag är inte lika orolig att inte vara nära toaletten. Men det är tryggt att veta var den är. Dessutom har jag fått från distriktssköterskan vuxenblöjor som gör att jag kan känna mig något tryggare även om jag inte vet var toaletten är.


Ja, återigen måste jag tala om min tacksamhet för vården och alla runtomkring!


Om sådär två år och nio månader ser jag framemot att bli friskförklarad!
Den närmaste veckan ser jag framemot att börja plantera om pelargonerna!


Helena

Kalas och avsked

Idag har vi firat min extra födelsedag! Det är 2-års kalas idag. För två år sen besökte Dr Gabriel i Linköping för att få besked om behandlingen hade hjälpt och eländet var borta. Den dagen minns jag väl och lyckoruset som följde därefter. Oron innan besöket vill jag helst glömma. Läs mer i mitt inlägg från den 26 januari 2012 genom att klicka här! Lyckoruset som jag kände dagen efter den 26e var svårt att beskriva i ord men jag gjorde ett försök, klicka här för inlägg 27 januari 2012.

Därför slog vi idag till med att göra ryska blinier med löjromsröra till middag. Fast vi hoppade löjrommen och ersatte den med stenbitsrom! Och till efterrätt blev det glasstårta som sig bör när det är kalas!

Jag vill också fira för att jag känner mig så tacksam! Det blir en dag för att påminnas om att vara tacksam och vikten av att ha nära och kära omkring sig!  Och att påminnas om att inte lägga för mycket energi på småsaker.

I många av mina inlägg under framförallt hösten 2011 skrev jag om I.K som ofta skickade mig mail. Det var mail som peppade, stöttade, pushade och innehöll tips på bra recept när man fick cellgifter men också alldagliga saker som väder och vind. Många mail blev det, över 100 stycken skickade hon till mig. Många av dessa mail gav mig mycket, mycket styrka! Jag var oerhört tacksam för dessa mail med tänkvärda och tröstade ord. I.K hade själv gått igenom behandlingar för att bota skit och elände vilket också lyckades. Hon visste hur det kunde vara och tipsade och tröstade mig.

Före jul fick jag besked att I.K har lämnat jordelivet. Jag satt på tåget när jag fick veta det och nu förtiden har jag inga problem med att gråta i det offentliga jämfört med för tre år sen. Som jag ibland läser på facebook: Tårar är sällan av ondo. Och som I.K skrev till mig: Gråt!

Innan min sjukdom hade vi bara kontakt ibland som var helt arbetsrelaterat, som vid konferenser eller liknande. Hon började maila mig när hon hörde vad jag hade drabbats av. Alla dessa mail från I.K var ovärderliga för mig. Plötsligt så visste jag inte om hon verkligen förstod hur stort stöd hon var för mig. I fredags tog vi avsked och jag gick på begravningen för att på något sätt tala om för henne att det hon gjorde för mig var så betydelsefullt.

Inger K - Ditt minne är i mitt hjärta bevarat!

Lärdom - att oftare visa sin uppskattning och att livet består både av glädje och sorg

Önskar alla en bra vecka!

Helena

Konsten att stanna ekorrhjulet

Det sägs att det är bra att stanna upp ibland - men gud vad svårt!

Att samla sig lite, reflektera över det som varit, fundera, låta tankarna fara fritt. Vad har jag lärt mig eller vad var det jag missade?

Jag har läst en del av min blogg idag. Framförallt från hösten 2011. Vissa saker har jag glömt, tack och lov, men kunde snabbt känna in känslan och lukter som jag inte tålde under cellgiftsbehandlingen. Tårar rann när jag läste om all omtanke jag fick genom sms, vykort, blommor, änglar m m. Jag säger det igen: Helt fantastiskt!

Det var otroligt viktigt för mitt humör att veta att så många tänkte och skänkte tankar till mig. Jag minns ett sms jag fick från en vän som satt i biltvätten. Hon skrev om lite ditt och datt och det var så skönt att få höra lite om ditt och datt. Det hjälpte att skingra tankarna och även vetskapen om att det finns en annan värld gav hopp. Jag är övertygad om att det gav mig styrka!

Återhämtningen, då efter beskedet om att skiten var borta, var med stor glädje då jag kunde njuta av vardagen i hemmet och med familjen. Jag tror aldrig att jag har upplevt någon större, sprudlande lycka. Jag minns att jag vaknade kl 2 på natten för jag var så ivrig att få uppleva den kommande dagen för att kunna planera för framtiden, vilket jag inte vågat innan. Alla säger att när barnen kom till världen var den största lyckan. Jag måste säga att känslorna var lika starka och sprudlande - att få ett barn är lika starkt som att få tillbaka sitt eget liv!

Återgången till vardagen och jobbet var svårare än vad jag hade trott. Det var som att kliva in i livet igen men med ett helt annat bagage som jag inte visste hur jag skulle kunna bära. Det var lite tungt där ett tag våren/sommaren 2012. Hjärnan funkade heller inte riktigt. Mina strumavärden var heller inte så bra. Men jag var glad trots allt!

Kontrollerna är ett kapitel för sig. En oro som börjar några veckor innan kallelsen kommer. Sen oro när kallelsen kommit. Och helspänd inför besöket för kontroll hos gynekologen. Och då släpper det, tårarna rinner och med de släpper spänningen.

All tacksamhet som jag känt för att bo i Sverige med en vård som är bland den bästa i världen för att inte tala om all vårdpersonal! Kuratorn som var ett stort stöd. Och så alla runtomkring mig förstås!!

Jag skulle ta vara på livet, göra saker som jag verkligen vill, stanna upp, ta hand om mig, bli så mycket bättre på allt! På så sätt skulle jag också visa min tacksamhet. Tänkte jag.

Men på något sätt så ramlar man, jag, in i vardagen igen, i det där ekorrhjulet. Den där vanliga vardagen som inte rymmer någon tid till att reflektera.

Jag skulle ge tillbaka. Jag skulle höra av mig. Jag skulle...Men det har inte alltid blivit så. Några som hörde av sig när jag var sjuk, som jag inte har pratat med på flera år, och vi skulle höras igen när jag var bättre. Men jag har liksom inte orkat eller också blundat. För det är som att åka tillbaka till den där skit och eländestiden och det orkar jag inte riktig. Förlåt mig!
Men jag är glad för alla som hörde av sig!

Jag har heller inte orkat, kunnat, mäktat med att vara en tröstare, ett stöd för de som har varit kring mig. Jag har inte haft kraften, inte förmågan. Jag har den fortfarande inte. Det är som att det är fullt upp att fortfarande smälta det där eländet, att mobilisera krafter inför kontrollerna, och att räcka till i vardagen. Dessutom har den här hösten bestått av många olika undersökningar för att undanröja misstankar vilket har gjort att min oro har blivit en ständig följeslagare. Och inte alltid har jag kunnat hanterat den.

 Det värsta, tror jag, under eländestiden var när jag vaknade varje morgon och tänkte;

Vad har hänt? Ånej, JAG HAR CANCER. Jag har ju för fan cancer, vill inte. VILL INTE!

Jag ville bara somna om.

Trots dessa tankar om livet och döden så är det inget jag maler om varje dag. Det vill man ju inte. Vardagen tar över. Och allt det där som tänktes under sjukdomen - allt som skulle bli så mycket bättre blev inte så. Och till en viss del beror det på att kraften inte finns där. Men jag tror på att den kommer att komma! Bara jag låter mig reflektera, ta lite tid för mig själv en stund, hoppa av ekorrhjulet ibland. Bara.

Vilka inre resor vi gör, vi människor! Men det är Livet! Det kanske är därför som jag inte har varit så sugen på att resa- jag har haft nog med min inre resa.

I år ska jag försöka se till att det ska bli så mycket bättre! Jag fick en dagbok i julklapp som kommer att hjälpa mig med det! Tack Ängel-Helena!

Önskar alla läsare ett Gott Nytt År!
Helena