Vardagens återkomst!

Det var länge sen. Jag har varken haft behov eller tid att skriva här på bloggen. Det är som att NU har den vanliga vardagen kommit tillbaka, den är här! Som jag har längtat! Tankarna har ibland gått tillbaka på behandlingen. Hur jag mådde, då, för ett år sen. Behandlingen avslutades den 22 november. För ett år sen var mamma här och jag började sakta vara uppe mer och mer. Jag har svårt att nu föreställa mig den orkeslösheten och tröttheten som jag befann mig i.

När jag duschade ikväll gick tankarna till hur det kändes många gånger när jag duschade när det var som värst. Att stå i duschen var så befriande och renande - jag hoppades på att få bort cellgiftslukten eller vad det var. Kroppen var konstig. Jättekonstig. Och det är väl det som är lurigt och som jag läste om idag om tjejen som startade Ung Cancer - att känna sig sviken av sin egen kropp. Och det värsta; att inte ha kontroll över den.

Men det börjar bli länge sen, den där hösten då allt ställdes på sin spets. Nu börjar den nästan kännas overkligt. Men man blir ständigt påmind om eländet. I förra veckan fick jag veta att det var en till som inte klarade kampen mot skit och eländet.

Ibland orkar jag inte riktigt engagera mig och ta till mig. Litegrann som att jag vill vara i min-vanliga-vardag-puppa utan tråkigheter. Lite naivt och egoistiskt men välbehövligt just nu.

Den lille hundvalpen växer och är helt galen. Busig. Lekfull. Och nyfiken. Och så skulle det ju vara bra med hundblöja :)

Och inredningen av köket pågår. Det ska målas lite till dvs möbler. Och så letar vi lite fåtöljer. Och vi hoppas på att valpen snart är rumsren eftersom han intagit burspråket till sitt sovrum.

Inte minst så pågår förberedelser inför advent och julen. Jag bakade lussekatter igår och känner mig stolt. Blir liksom lite imponerad av mig själv :)

Nu är det läggdags. Imorgon är det dags för en Stockholmresa, klockan ringer 04.45.

Gonatt och ta väl hand om er!
Helena

År 2017

Igår fíck jag brev. Sonen hämtade posten och ropade redan i dörren: Mamma, du har fått post från länssjukhuset. Min första reaktion var: Vad är det nu då? Men sen kom jag ju på - kallelsen för var-tredje-månads-kontroll. Men tydligen har det bleknat en del att jag t o m har glömt bort kontrollen. Den 12 december ska jag dit igen, till Dr A.

Vår lilla hundvalp, som för övrigt växer fort, är det full rulle på. Puh! Max är ju den som får ta nattskiftet. Det är lättare med en bebis som har blöja. Och det är ett elände på morgonen att passa katten som tigger leverpastej när vi gör frukost och valpen lurpassar på katten som mest är irriterad över den ivriga, nyfikna hundvalpen. Men det är mest roligt med våra djur! Nästan som ett litet Kolmården :) Försökte ta foto på valpen idag för att lägga ut på bloggen men han far ju omkring hela tiden så bilderna blir mest suddiga.

Nojan inför besöket den 12:e känns inte så stor just nu och jag hoppas att det kan vara så. Jag har räknat ut att år 2017, när jag är 52 år, ska jag vara friskförklarad! Jag kanske ska kontrolleras cirka 12-15 gånger till.

Nu ska jag skriva ett brev till en som behöver all kraft för att komma tillbaka till livet - en av de goa människor som peppade mig som bäst när jag behövde det mest!

En god natt till alla!
Helena

Tiden

Det går inte att undvika. Tankarna går ganska ofta nu till det som jag var mitt uppe i förra året. Årstiden gör att jag blir starkt påmind om förra hösten. Den 9 november förra året började jag fjärde behandlngsveckan. Det som känns så märkligt är att tiden förra året vid den här tiden gick så OTROLIGT sakta. Förra hösten känns så låååååång. Och även om det kan tyckas att jag tjatar så är det den offentliga terapin som gör att jag bearbetar det där som hände. För ibland har jag så svårt att fatta att det har hänt. Bloggen är ju ett sätt att hantera det, att förstå vad det var som hände. Och jag hoppas framförallt att jag kan ge någon hopp om livet och goda tips! Bilden på bloggen idag är från en glädjedag, den 5 oktober förra året utanför onkologen i Linköping efter beskedet att cancern inte var spridd. Och på bilden var mappen med där jag hade alla kallelser och informationer från sjukvården. Den blev ganska tjock.

Många gånger förra hösten halkade jag in på andras bloggar, cancersjukas bloggar, som benämns som offentlig terapi. Jag mådde dåligt när det var bloggar där någon anhörig skrivit om att hon klarade inte kampen. Det gjorde mig nojig och deppig. Kuratorn sa till mig att sluta läsa. Det kändes bra att hon sa till mig, det blev konkret och bra och jag gjorde som hon sa och jag slapp en del av nojan eller ganska mycket.

Nu går det så mycket fortare. Konstigt. Och det känns konstigt att det har hänt. Det känns främmande men ändå är det något som har skakat om mig och min familj, ordentligt. Och återigen blir jag tacksam. Tacksam för så mycket!

Och tiden går undan nu - snart börjar julförberedelserna! Jag har köpt på mig ännu fler adventsljusstakar - kan liksom inte låta bli. Kanske dags att börja tänka på lite julklappar. Jag har skrivit om dem tidigare - änglarna - och nu kan det vara dags att ge bort några i julklapp. Nyheten är vänskapsänglarna - och det bästa är att det är insamling till cancerfonden och för det får du en unik ängel. Klicka här så kommer du till Helenas blogg och kan kika mer och kan även beställa via hennes mail. Eller prata med mig!

Önskar alla en trevlig helg och grattis till alla fäder!
Helena

Som i en Ask!

Han är så söt vår lille valp som är ganska stor. Han väger 4,2 kilo och är ungefär som katten Kattja fast mycket bredare över ryggen och mycket större tassar.

Kattja är väldigt tillbakadragen. Idag krockade de två i köket och valpen är jättenyfiken och ville fram och nosa men Kattja fräste så det ekade. Senare under dagen har de pussats genom gallret. Det går framåt!

När Max och jag fick vår dotter kunde vi inte enas om vad hon skulle heta. Båda är vi ganska envisa. Förslagen var Alice eller Hedda. I fyra veckor var hon namnlös. Det som avgjorde var Max´s dotter som var åtta år och frågade mig om vi hade bestämt namn än. Nej, sa jag. Då säger hon att om hon nu ska heta det där namnet som hon ens inte kommer ihåg vad det är så tänker hon inte komma till oss nåt mer. Gå ut och säg det till pappa, sa jag. Efter en stund kommer hon in igen och säger att hon kan heta Alice.
Ja, så gick det till och jag blev glad för det!

När sonen föddes ville jag att han skulle heta Nils. Men det var ingen Nils när han kom till världen. Max tjatade om Ask men jag totalvägrade. Men eftersom jag hade fått min vilja fram vad gällde dottern så fick Max sista ordet vad gällde namnet på sonen. Förutom Ask då, förstås. Det blev Theodor och vi är båda nöjda med det.

Och nu är det hunden. Vi har pratat om Zorro, Zlatan, Korven, Sigge, Komet, Putte, Sture och många andra namn. Max såg nu sin chans och har "tjatat" om Ask. Grannarna var här en sväng och spanade in underverket och tyckte att nu måste vi bestämma oss och Ask är väl inte så dumt. Ja, och så blev det när hunden fick sitt namn. Max är nöjd och jag tror jag vänjer mig och barnen verkar nöjda.

Ask....ja, Ask verkar också nöjd!

Enligt den nordiska mytologin var den första mannen Ask och första kvinnan Embla. Skulptur av dessa kan skådas i Sölvesborg. Det spekuleras i hur den nordiska kosmogonin kan ha inrymt en holistisk naturtro - människan och det stora hela är ett! Jag googlade om ovanstående och det slår mig att känslan jag hade för ett år sen var en stor tröst för den var precis så; att vi alla är ett, hela universum. Jag kan inte förklara men jag vet att känslan var väldigt stark - vi är ett!

Trevlig kväll önskar jag alla!
Helena

Som en liten bebis!

Nu har han anlänt, vår lilla hund! Max obh barnen hämtade honom igår.Vi har inget namn än - måste ju spana in vad det är för en hund. Han är en blandras mellan boarder collie och troligen schäfer till pappa. Det verkar som att han mest har drag av schäfer.

Det är som en bebis; äta, kissa, sova. Han är så söt. Kattja är mycket konfunderad och fräser ibland. Vi får väl hoppas att de blir kompisar men lär nog ta ett tag.

Idag är jag ledig! Skönt. Känner att jag behöver det. Det har varit ganska mycket resor senaste veckorna och det blir skönt att vara hemma. Nästa vecka blir det långvecka i Stockholm.

Jag gick upp 06.15 eftersom lille valpen pep och gnydde. Vi gick ut. Men han kissade inte. Vi gick in igen. Sen kissade han :).

Idag ska jag iväg med Alice till tandläkaren. Jag trodde det var 08.40 men såg på sms:et idag att det var 09.40. Sen blir det bakdag med barnen. Vi ska ge oss på att baka fasters goda gifflar!

Igårkväll sydde jag fodral till tio kuddar. Eftersom mina sykunskaper inte är så stora är jag nöjd. Jag kom på att vi skulle sy ett fodral och stoppa i två kuddar. Max blev imponerad och jag blev själv förvånad över min kreativitet! Kuddar blir fint på den nya köksbänken längs burspåket.

Och nu till hälsan - jag har fått tillbaka ögoninflammationen i ena ögat. Det är besvärande men jag får ta ögonmedicinen igen.

Nu sover den lille valpen och Kattja har också gått och lagt sig igen. Och jag kan inte låta bli och tänka att det var sån tur att vi inte skaffade hund förra året - det hade blivit besvärligt när jag skulle genomgå behandlingen i Linköping i fem veckor. Min man var ju tvungen att skjutsa mig eftersom jag åt ganska mycket mrofin.

Nu ska jag hoppa in i ducschen och sen väcka Alice för vidare färd till tandläkaren.

Ha en skön helg!!
Helena