Det går ju...

Ja, det går rätt bra! I torsdags fick jag narkos för att få inre strålning. Jag får en jättehög dos strålning direkt på Alien när jag får den inre strålningen. Inga biverkningar. Kristina förklarar och visar hur röret ser ut som de har sytt fast där det ska strålas. Narkossköterskan Kerstin är så snäll. Jag var uppe på avdelningen igen vid 11-tiden och Max fanns där! Tack och lov för min tålmodige make!

Efter lite mackor och pannkakor till lunch kände jag att pulsen ökade. Försökte sova och slappna av men.....till slut ringde jag på sköterskan. Hon kom in och kollade. Jo, den låg på ca 100 slag men det kan bli så när allt sömnmedel och medicin går ur kroppen. Jag kommer in om en stund igen, säger hon och går helt lugnt. När dörren stängdes kände jag hur pulsen blev som vanligt igen....Men oj vad trött jag var. Det tar på med hög puls några timmar.

Efter yttre strålningen på eftermiddagen åkte vi hem och klev in genom dörren vid 17.30. Sonen var själv och dottern var på torsdagsklubben. Åå, jag får så dåligt samvete, orkar liksom inte engagera mig. Tack och lov för mobiltelefonerna och goda grannar!!!

I fredags for vi kl 8 och den yttre strålningen tog 12 minuter. Nu har vi lärt oss, Max parkerar inte utan åker runt en stund. Vi tog vägen hem längs Vättern från Ödeshög och det är så otroligt vackert med alla höstfärgerna. Vi stannade några gånger och insöp alla hösten dofter!! Naturen är så skön!

Fredagen var rätt okej, sov inte så mycket. I lördags var ingen bra dag, sov och mådde illa. Det är så jobbigt med illamåendet. Och på nätterna svettas jag som en tok. Jag tycker jag utsöndrar cytostatika och ansiktet är helt flottigt, urk!

Blomsterbudet kom i fredags, tack Malmö för vackra blommor! Och tack Göteborg för brev! Det känns så skönt med alla hälsningar och jag uppskattar det verkligen! Jag känner mig helt lost, vet knappt vad som händer, men vill så gärna hänga med i vad som händer på jobbet. Kul när ni hör av er! Men just nu orkar jag inte med att prata i telefonen....

Söndagen har snart gått och jag har mest legat i soffan. Tog en runda i trädgården, skönt när det blåser i ansiktet. Max och barnen är i stan och shoppar och äter. Jag har fått i mig lite mat och det känns rätt ok. Imorgon hoppas jag att det blir en bättre dag! Det går ju! Ska klippa måttbandet när Max och barnen kommer hem!

Andra veckan påbörjad!

Visste ni att extrasaltade snabbmakaroner med ketchup och tre glas mjölk är en riktig höjdare?? Det visste inte jag heller men igår var det just det som smakade som bäst! Och nu sitter jag och väntar på samma rätt. Varför byta ut ett säkert kort?

Den senaste veckan har verkligen varit i ett töcken. Visste inte att tröttheten skulle bli så förlamande, så...tröttsam.... Men idag har jag nästan varit som vanligt. Max och jag kom upp vid 9.00, till strålet. Därefter till behandlingsavdelningen för att få cytostatika. Det tar nästan sex timmar att få den behandlingen. Pratade med sjuksköterskan om min vecka och vi utvärderade. Kändes jättebra och de är så fokuserade på varje patient, jag syns. Nu har jag fått ett dunderpiller som är så dyyyrt att hon påpekade att jag måste anteckna extra noga i min "Illamåendedagbok" hur jag mår! Självklart! Jag fick ytterligare ett piller som jag ska ta imorrn. Totalt så är det 10 illamåendepiller som jag ska ta imorgonbitti. Jag säger: Tack för piller!!

Min nya vän, bloggkompisen Tuttan, skrev så bra i en kommentar på min blogg igår, bl a "behandlingssjuk". Det var ett bra ord! Jag ringde både min mor och min far idag när vi for hem idag. Båda blir så glada att jag låter som vanligt. Förklarade för dem att passa på för nu blir jag behandlingssjuk igen. Tack, Tuttan!

Nästa vecka är det höstlov för barnen. Det har gnagt i mig - hur får barnen ett bra lov när det är som det är? Jag ska vara tre heldagar i Linköping...Lösningen är på gång och det känns så bra. Ska ringa lite samtal och prata med barnen.

Nästa vecka blir också tuff, narkos tisdag och torsdag och cytostatika på onsdag. Jag funderar starkt på att bo hos min systerdotter Elin. Har checkat och det går bra. Samtidigt slipper barnen se mig ligga i soffan, Max slipper köra minst en dag och jag slippper fara fram och tillbaka. Och viktigast; Max blir hemma hos barnen. Ja, så får det nog bli.

På onsdag när jag får cytostatikan kommer nog min barndomsvän till Linköping från Nyköping!! Men jag måste varna henne att jag ser sjuk ut - minst sagt - lite hängig eller vissen, som nån på strålet sa. Ska kanske ringa en annan klasskompis också....så rik jag är med såna fantastiska människor runtomkring mig. Ni alla fungerar som mina kryckor som gör att jag håller mig uppe och snart ska jag gå själv, men stödet behövs ett tag till och ni finns där! Senaste veckan har blomsterbudet varit här en gång, syster hade med sig vackra blommor, vykort, brev, paket från Australien (godiset var till barnen), en massa sms och gulliga M som kom i lördagsmorse med nybakade bullar, grannarna som hör av sig. Helt, otroligt fantastiskt!!!!

En annan bra sak idag: Alla värden med blod, plättar och kroppar var jättebra!! Så skönt! Jag behöver inte vara så stressad över att jag inte kunnat äta. Men jag har gått ner 2-3 kilo men förhoppningen är att inte tappa mer nu.

Imorgon far vi senast kl 7 för inskrivning på vårdavdelningen inför narkos. Då ska första inre strålningen göras, direkt på Alien. Till strålet efter sex timmar. Sen kväll.

Nu längtar jag efter min dotter som är iväg med "fiol-grannen" på konsert! Åh, vad glad jag blev att hon frågade Alice. Och Alice blev lika glad! Vilka underbara människor!

Moderaternas nya historiaskrivning upprörde mig idag annars känner jag mig ganska tillfreds idag....

Nu ska jag öppna posten, ett brev till mig, och jag lär säkert börja gråta så jag måste hämta lite näsdukar. Tårar befriar! Post är roligt att få! Och skit och eländet ska bort, bort, bort - ut ur min kropp, kropp, kropp! Så är det!

Trötta dagar

Oj, oj oj, inte trodde jag att jag skulle bli så trött. Dagarna är som i töcken. I lördagsmorse kommer min goa vän M med färska, nybakade bullar!!! Där stod hon och bankade på dörren. Är det inte otroligt! Åh, vilka bullar sen!! Så fort hon visade sig började jag gråta, så himla känslig är
jag nu....Min fina syster kom lite senare på eftermiddagen och det var så skönt både för Max och mig att prata med någon annan om lite annat. Barnen sov över hos kompisar. Känns bra att de ändå känner att det är lite som vanligt.

På söndagen åkte vi och hämtade min systerdotter vid bussen nära Gränna. Syrran åkte framemot eftermiddagen. Jag sov mest. Stackars Carolina...Men det var så skönt att få träffa henne!

I måndags åkte vi upp till Linköping kl 7.30 för jag hade tid för strålning kl 09.10. Carolina åkte med för att sen fara vidare hemåt. Jag kräktes på vägen upp. Efter strålningen gick vi upp till behandlingsmottagningen och fick piller mot illamåendet. Därefter gick vi vidare till provtagningen. De måste kolla mina värden inför nästa cytostatika behandling, dvs imorgon.

Jag är trött, trött och trött. Jag mår illa. Jag ser ut som ett grått täcke. Jag gråter. Känner konstiga dofter. Och jag tycker jag är en mespropp som bara klagar. Så tröttsamt!!
Jag är tacksam för behandlingen men trodde inte jag skulle känna mig så liten vissa dar.......

Idag har jag varit vaken i flera timmar och Max tyckter jag ser något piggare ut, hmmm...Hursomhelst så har jag kraft och lust att kolla datorn. Min chattkompis L skickade en dikt som hon tyckte passade mig och hon vet inte hur rätt hon har! Det var just den beskrivningen jag behövde! Tack, fina L med det stora hjärtat!!!

Imorgon är det heldag i Linköping, först strålet sen cytostatika. Jag för dagbok som vi ska gå igenom imorgon och troligt är att jag får mer piller mot illamåendet. Det är ju så viktigt att jag äter!!! Det stressar mig att jag inte äter...

På torsdag är det den första inre strålningen på morgonen med narkos.

Nu ska jag äta en yoghurt!

En tuff dag!

Det var en tuff dag igår...orkade inte ens göra nåt inlägg här på bloggen. Jag vaknade vid 6-tiden, kände mig trött, olustig och jättetörstig. Jag skulle vara på fastande mage eftersom jag skulle operera in röret i livmodern för att de ska stråla direkt på Alien (tumören). I onsdags fick jag den första dosen cytostatika. Sviterna av den kom igår på torsdagsmorgonen. Mådde lite konstigt och så trött. Ringde vårdavdelningen och frågade om jag inte kunde få dricka lite. "Ok, lite men bara vatten" svarade hon. Duschade och sen satt vi i bilen vid 8-tiden. Jag sov mest hela vägen upp och grät när jag fick fina sms av min chattkompis L.

Väl framme blev jag inskriven på vårdavdelningen. Ner till "strålet" för att få en dos yttre strålning. Jag talade om för alla att det var en lessendag och alla var så snälla så då grät jag ju ännu mer....Strålningen tog ca 10 minuter och sen upp igen.

Pratade med doktor Sofie. Föreslog att jag kanske kunde få lite dropp med lite energi. Det fixades på en gång och jag kände mig lite bättre till mods. De talade också om att jag skulle till MR-röntgen kl 14.30 för att kolla om röret i livmoderns sitter rätt. Å,nej utbrast jag, den är ju så jobbig. Men tydligen skulle den bara ta 10 minuter, förra gången låg jag där i 40 minuter och den bånkar och slår sådant. Men då grät jag för att jag skulle dit också. Tuff dag. Max fanns med hela tiden som mitt stora stöd!

Ner till brachyterapin (namnet på den enhet på strålningen som menas att de jobbar nära tumören). Där fick jag träffa doktor Gabriel för att prata om min smärta. Öka dosen, sa han. Ok. Och sen pratade vi om lessna dagar och bra dagar. Och ibland är det såna här dar, säger snälla dr Gabriel så förstående.

Dags att åka in till narkosen på brachyn. Där träffade jag Kristina, Inger, Maud, näej jag kommer inte ihåg alla, men alla var så snälla! Jag var spänd och orolig men de hjälpte mig att andas lugnare och sen blev de nöjda och sövde mig. Gonatt!

Efter drygt en timme var jag uppe på avdelningen. Kändes bra att ha det gjort. Trodde jag var hungrig. Sköterskan kom in med pannkakor (mmm, jag älskar pannkakor och helst med gurka!) och en soppa. Jag åt några tuggor på pannkakorna sen tog det stopp. Väntade och åt lite av soppan och det gick lite bättre.

Nu dags ner till MR-röntgen. Vi hade tänkt att Max skulle vara hemma hos barnen till kl 15.30 men jag ville ha kvar honom till efter röntgen och så blev det. Han väntade i rummet (jag hade eget rum, tack och lov!). Där var ju killen lika snäll som alla andra. Han talade om i hörlurarna att "nu är det sex minuter kvar". Visst är det snällt? Och snygg var han också :).Jag var tillbaka vid 15.15. Resan i kulvertarna var så guppig att jag blev illamående i hissen. Väl inne på rummet var det dags att kräkas. Max åkt efter nån timme och jag somnade.

Vid 18 kom sköterskan och frågade hur det var och jag kände mig inte hungrig. Vi kom överens om att jag skulle ta ett piller. Efter 10 minuter åkte det också upp. Sköterskan gav mig något starkare intravenöst. Senare fick jag i mig yoghurt och en macka samt alla piller. En tuff dag! Började jättetufft men framåt kvällen kändes det rätt ok. Det lessna hade försvunnit och olustkänslan likaså.

Vaknade imorse på avdelningen och kände mig lite mer som vanligt. Duschade och hämtade frukost. Tog alla mina piller. Nu är jag uppe i 14 piller på morgonen. Fick ett extra illamåendepiller av sköterskan. Fick i mig mannagrynsgröt, gott!

Ner till strålet igen. Tog en kvart. Alla frågar så deltagande hur jag mår. När jag la mig ner på britsen sa Magdalena att idag får du lyssna på en riktig smörsångare....hm. Första gången blev jag så glad när ni spelade Pink Floyd, de är mina favoriter, sa jag. Magdalena skulle skriva upp det så ska de försöka spela mina favoriter när de strålar mig! De är för gulliga!!

Max kom vid kl 10. Doktor Sofie kom 10.30 och vi pratade lite om gårdagen och kommande vecka. Sen åkte vi hem!

Skickar med några kloka ord som jag fått av min chattkompis L som har fått det av en kollega: den sorg som inga har några tårar får andra organ att gråta.

Imorgon kommer min syster!! Jag är så glad och tacksam för det! På söndag kommer systerdotter C vilket gör mig lika glad!! Det blir en bra helg!

Idag kunde jag inte komma på vilket foto som skulle symbolisera den tuffa dagen. Jag bestämde mig för att ta ett foto på dottern när vi var på semester. De tuffa dagarna behöver inte vara med på bild...

Startskottet har gått med Pink Floyd!

Nu är jag igång. Natten var bra! Klockan 9.00 klev vi in i Onkologens hus i Linköping på behandlingsmottagningen. Jag träffade sjuksköterskan Bitte. Innan hon började informera satte hon in koksaltlösning. Det är bra för njurarna för de tar lite stryk när man får cytostatika. Nu kom PICC-linen till nytta som sitter i överarmen. De behövde alltså inte sticka mig utan kanylen var klar!

Bitte informerade en hel del om vad det innebär med cytostatika. Allt som jag kan känna av som synförsämringar, hörselförsämringar, konstig känsla i huvet, som kuddar under fötterna, domningar i fingrar och fötter, blåsor i munnen m m m m. Och nu minns jag inte vilket som är ok och vad som inte är det för då ska jag ringa till avdelningen. Men oavsett vad jag känner så kommer jag nog ringa....När koksaltlösningen hade droppat klart fick jag cytostatikan som tog 2 timmar och därefter var det dags för en ny omgång koksaltlösning.

Idag var också startskottet för första yttre strålning. Klockan 14.30 åkte vi till strålningen tillsammans med droppställningen. Max fick vara med i "kontrollrummet". De ställde in maskinen och under tiden fick jag lyssna på PINK FLOYD! Det var kanon, de är ju mina favoriter! När allt var klart, tog ca 10 minuter, ville de ta foto på kryssen med tatueringarna och sen en bild på mitt ansikte. Av säkerhetsskäl eller kvalitetssäkring. Det tycker jag är fantastiskt. Vården imponerar!

Innan jag åkte hem fick jag med mig ett papper hem där jag ska anteckna hur jag mår varje dag fram till nästa onsdag då jag ska få en ny omgång cytostatika. Jag har fått medicin som jag ska ta mot illamående.

PÅ strålningen träffade jag Magdalena, Manne, Ingrid och Stefan som ska ha hand om mig varje dag jag ska strålas. Nu är det bara 24 gånger kvar med den yttre strålningen!

Klockan 16.00 satt vi i bilen på väg hem igen efter att ha hämtat ut massa medicin. Jag kände mig lite illamående efter en stund i bilen. Det släppte vid 19-tiden och jag hoppas slippa känna av det igen.

Imorgon åker Max och jag upp så jag är där till kl 9.30 för att skrivas in på vårdavdelningen. Klockan 10 ska jag få yttre strålning. Klockan 11 ska jag opererar in det där vaginala intrumentet som ska användas när jag får inre strålning. Jag kommer att sova kvar på vårdavdelningen till fredagen och Max åker hem till barnen. Det blir bra.

Ja, det är var en ovanlig onsdag som kommer bli en vanlig onsdag fyra veckor framåt. Det stod nåt helt annat i min jobbalmanacka....så det kan bli.

Nu ska jag äta och dricka. Imorgon fasta eftersom jag ska få narkos. Första centimentern klipps av idag från måttbandet! Nu är det 34 dagar kvar, yes!

Tatuerad!

Andra dagen med förberedelser är avklarad! Känns bra! Vaknade inatt redan 1.30 och hade ont. Stod ut till kl 3.30, då tog jag piller. Somnade sen så skönt, så skönt. Klockan ringde 6.25. Barnen iväg till skolan, frukost, sov en stund. En av grannarna hade ställt en present utanför dörren med krya på mig hälsningar! Dags att fälla tårar igen - jag blir så rörd och glad!

Idag åkte vi i god tid. Vi hann med en fika på Onkologens café. Klockan 13.30 åkte vi till våning 11 och där var Ellinor. Hon tvättade och la ett nytt förband på min PICC-line kateter (den där slangen som är i ett blodkärl istoppat från överarmen). Hon tyckte att det såg så fint ut och det var bara ett litet blåmärke. Jag talade om för henne att jag är inte den typen som vill titta utan litar helt och fullt på henne!

Därefter åkte vi till våning 9, Strålningsavdelningen. Det var dags att simulera strålningen. Jag låg under nån maskin och de grejade och fixade under ca 20 minuter. Det är för att precisera in var de ska stråla mig. Och när det visste var så TATUERADE de mig, en på var höft och en på magen. Coolt, tycker jag. Men det är ju bara som en liten sån . och de stora krysset som du ser på fotot är ritat med penna. Men ändå, den lilla pricken i mitten är tatuering, på tre ställen!

Därefter vidare till kontaktsjuksköterskan Stefan som informerade om strålningstider för den här veckan. Vi lämnade några önskemål om tider framöver. Stefan informerade om möjliga biverkningar, att jag ska äta lite men ofta, äta fett, att jag inte får gå ner i vikt (tjoho!) för jag behöver energi så att kroppen orkar producera nya celler. Ungefär den tredje strålningsveckan kommer jag känna av möjliga biverkningar och jag kommer att bli trött. Detta kan hålla i sig ett tag efter avslutad behandling som är den 22 november.

Max frågade en massa om celler hit och dit och Stefan blev engagerad och förklarade så gärna. Då gick jag in i min egen bubbla och fundera ut nya frågor. Jag pratade om alla piller jag äter och att det gör ont på nätterna. Han förklarade en del men sa också att de kan boka en tid med dr Gabriel så kan vi reda ut det med honom. Så bra! Jag känner mig lugnare. Det är jobbigt att ha ont och jag känner att jag vill ha kraft till behandlingarna inte att det går åt till smärtan.

När vi var på väg hem ringde jag min dotter. Fick inget svar. Blev orolig. Ringde grannen. Jo, hon hade pratat med Alice som hade låst sig ute. Men nu var hon hos grannen som spelar fiol som Alice så gärna själv vill börja spela. Åhh, vad skönt med hjälpsamma grannar!! Det känns så skönt och tryggt!
Och när vi kommer hem finns där tre vykort/brev som peppar mig och ger mig fortsatt styrka! Tack Reserven, Malin och Iris!

Nu är förberedelserna klara. Imorgon är det första behandlingen för cytostatikan kl 9.15, som lär ta sex timmar. Imorgon är också första yttre strålningen. 35 dagars behandling - imorgon börjar nedräkningen!

Förberedelser

Idag var jag i Linköping för att sätta in en PICC-line kateter. I kallelsen som jag fick för två veckor sen bifogade de en tvättsvamp som jag skulle
tvätta mig med kvällen före, vilket jag gjorde igårkväll. Armar och armhålor skulle tvättas noga.

På morgonen åkte barnen med oss samtidigt som vi åkte och lämnade lilla bilen till verkstan för lagning. Vi släppte av barnen vid skolan. Väl hemma åt vi frukost och sov en liten stund. Förberedelse inför besöket idag var att jag skulle äta och dricka ordentligt. Klockan ett klev vi in på vårdavdelningen på Onkologen i Linköping. Jag träffade sjuksköterskorna Carolin, Ellinor och Gunilla, tror jag att de heter. Så vänliga människor som beskriver och förklarar och lugnar. De frågade vilken arm som jag ville ha "slangen" i. Det är ju inte lämpligt att göra upprepade rörelse som e x putsa fönster, förklarade en av sköterskorna. Hm, tänkte jag och såg min chans. "Men ta den i högerarmen då så slipper jag putsa fönster", svarade jag. Smart vá? Ni ser på fotot att jag har ett förband på överarmen och oj, vad jag ser ut som jag ska slå till nån...och jag ser trött ut. Det tar på den här skit och eländessjukdomen.....suck.

Det tvättade och kollade vilket kärl som var bäst att trä in den där "slangen" i kärlet. Jag fick en liten bedövningsspruta. De tog hjälp av ultraljud för att hitta rätt och bra kärl. "Vill du se", sa en av sköterskorna. Nej, för sjutton, utbrast jag. Det ligger inte inom mitt intresseområde, iallafall inte just nu...Efter ca 45 minuter var de klara. Då skulle jag vidare till lungröntgen. De skulle ta en bild för att se att den där "slangen" låg rätt. Nästan 38 cm har de kört in i ett kärl. Vitsen är att alla blodprover ska tas från kanylen och att jag även ska få cellgifterna i kanylen, om jag fattat allt rätt.

Vi var hemma igen efter att ha hämtat bilen vid ca 17.30. Då var jag trött och började få ont igen. Men nöjd att det har börjat nu. Förberedelser inför behandlingen. Det känns bra! Det var pirrigt igår men känns skönt nu. Jag är igång!

Imorgon ska jag vara där igen kl 13.30 för att kolla "slangen" och lägga om eller ta bort nåt. Minns inte. Men sköterskan vet nog vad hon ska göra. Jag ska till våning 11 och fråga efter Ellinor iallafall. Kl 14.20 ska jag till strålningen. Det jag vet är att vi kommer snacka strålningstider för första veckan. Max tror att jag även kommer få första yttre strålningen som tar en kvart. Men jag vet inte. Återigen har jag fullt förtroende att de vet vad de ska göra när jag kommer.

Jag ringde både mamma och pappa idag efter att jag var klar. Har fått för mig att de vill höra att det är ok. Jag har bestämt att jag ska försöka ringa båda varje dag den här veckan.

Just nu känns det bra, förberedelserna är snart färdiga. På onsdag sätter vi igång! Jag är laddad!

Tips och guldklimpar!

Jag har läst andras bloggar de senaste dagarna. Av "tuttanscancerblogg" fick jag tipset om Svetlanas blogg. Hon är doktor i onkologi och drabbades själv av bröstcancer för ett år sen. Jag har nu suttit och läst igenom hennes blogg och känner igen mig i flera avseenden. Jag beundrar henne hur hon som ensamstående fyrabarnsmamma också hanterar skit och eländessjudomen. Jag skickar kraft till henne!

Hon beskriver också att cellgifterna gör att koncentrationsförmågan inte är som den ska och simultankapacitet saknar hon, nu när hon börjat jobba. Men hon kommer att bli bra men det tar längre tid än vad Försäkringskassan har information om, antar jag.....

I en annan blogg läste jag om ointresset att inte vilja handla kläder. Oj, vad jag känner igen det. Det är faktiskt riktigt nyttigt att få läsa om andras elände och få konstatera att vi reagerar och tänker ungefär lika. Det är ju inte så konstigt, vi människor är ju väldigt lika varann! Det finns en hel del råd och tips som jag har tagit till mig inför kommande behandlingar, det känns bra!

Tankarna börjar fara nu....nästa vecka när allt sätts igång. Måste komma ihåg att ställa lite frågor till cytostatikasköterskan...och till strålningssköterskan. Måste skriva ner det, jag glömmer så lätt nuförtiden...

Jag är tacksam att jag kan sova. Har förstått, efter att ha läst flera bloggar, att många har svårt att sova....Det gäller att hitta guldkornen i eländet och att vara tacksam för de guldkorn som jag har..

Hmm, funderar en del och det känns bra att det ska sätta igång. Jag ska ordna med ett måttband på 35 centimeter som symboliserar min behandlingstid och för varje dag klipper jag av en centimeter. Sen kommer återhämtning och nya undersökningar med det blir nästa steg.

Funderar på det där med jobbet....måste fråga om det hur det blir med koncentrationen och minnet. Klimakteriet också, hur kommer det att bli? Kommer jag bli sådär sjöblöt på nätterna som en del beskriver det och isåfall när? Fast, det får jag nog inget svar på.

Jag får nog ta det lite lugnt, fokusera på en vecka i taget. Inte fara iväg och fundera för mycket.

Jag ska försöka vara i naturen varje dag. Svetlana skriver om naturen som är så läkande. Jag kan iallafall gå runt i trädgården och njuta en liten stund om jag nu skulle vara jättetrött. Jag kommer också att gå bort till söta, snälla grannen en stund, men inte varje dag, måste ju tänka på henne :)

Men några delmål har jag satt upp som känns bra: Andra advent ska jag dricka glögg. På nyårsafton ska jag skåla i champagne med Max. Den 1 februari ska jag börja jobba, kanske inte heltid. Till påsklovet ska vi hitta på något kul, kanske en resa, med barnen! Och mitt huvudmål är att bli frisk!

Och alla ni som tröstar, skickar blommor, vykort, sms, chattar, mailar, ger presenter, alla dessa skyddsänglar som har kommit till mig som många har skickat eller lämnat, ringer, hälsar på, alla ni hjälper mig att nå mitt mål och mina delmål! Mina nära och kära är natuligtvis jätteviktiga! Och all denna uppmärksamhet som jag får med kramar och tankar gör att jag känner mig stark!

Kom på ett annat inlägg jag har läst - hur viktigt det är för barnen med närhet vid eländessituationer. Ja, det stämmer så väl för oss också - barnen ligger fortfarande på en stor madrass nedanför vår säng. Och det ska de få göra så länge de vill! Åh, vad jag älskar mina guldklimpar!

Och nu kom maken upp från källaren med ren tvätt. Han är också en guldklimp som jag älskar!

Imorgon åker vi till Linköping kl 11.30 för att sätta in nåt i armen (PICC-line) som ska vara där inför cellgiftsbehandlingen. Den första cellgiftsbehandlingen får jag på onsdag. Imorgon tar det högst två timmar i Linköping. Och jag ska dricka och äta mycket innan...ovanligt - annars brukar det vara tvärtom...ett guldkorn till! Nu har jag ont och kan snart ta kvällens dos av piller. Det måste jag också fråga om, hur jag ska göra med alla piller för smärtan måste väl försvinna? Då skulle jag vara så tacksam!

Rosa dagen!

Idag blir det ett kort inlägg. Jag vill uppmärksamma Rosa bandet kampanjens Rosa dag idag! Klä dig i rosa idag!
Stöd forskningen även om det riktar sig till bröstcancer så kan det gynna annan typ av cancer! Köp Rosa bandet! Gör som jag, jag köpte rosa bandet till två vänner och uppmanade dem att köpa nya för att ge vidare i sin tur med samma uppmaning. Rosa dagen är idag, lördagen den 15 oktober, Breast Health Day. Det uppmärksammas genom att klä Sverige i rosa!

För er som hörde att vår lilla Kattja haltade igår är idag på strålande humör och tassen verkar vara helt återställd. Tack för det! Jag blev så orolig.

Igårkväll såg jag framemot en myskväll med barnen och mannen med lite gott och teven. Men nehej, barnen skulle på skoldisco! Där satt jag och Max med lille missen. Men så kul för barnen! Och jag förstår att det är roligare med disco än att vara med mamma och pappa...men det tog ett tag att förstå.....barnen börjar bli stora!

Idag är det en strålande höstdag! Tackar för alla tips jag fått om att handla vinterjackan på nätet. Jag har redan kollat, kanonbra! Nu finns tid till annat än att tillbringa minst 3 timmar på A6, shoppingcentrat i Jönköping.

Stress, press, kramar och tankar och änglar

Häromkvällen innan vi skulle somna pratade barnen och jag om hur mycket jag har rest till Stockholm som fackordförande. Jag talade om att jag kommer inte vara ordförande när jag ska börja jobba igen vilket innebär att jag inte är borta tre nätter i veckan, minst. Jag kanske bara kommer vara borta tre nätter i månaden om det blir aktuellt att vara förtroendevald. Varför ska du inte vara ordförande då, frågade Theo, om det nu är så att du vill och många gillar dig, fortsatte han. Jag förklarade att jag tycker det är jätteroligt att vara ordförande men det är mycket jobb och just nu vill jag bli frisk och vara hemma mer med er och inte stressa omkring så mycket. Det kanske var därför du blev sjuk, för att du stressade omkring, säger min lille son....Min fina dotter tycker att det låter bra det där med tre nätter i månaden...

Ja, en del menar att både bröstcancer och livsmodershalscancer utvecklas på grund av det samhälle vi lever i med all stress och press, här i västvärlden. Sjukdomarna är typiska i i-länderna. Man kan ju börja fundera....Hur lever vi egentligen? Jag har börjat fundera en hel del på det.....

Idag var jag och Max till mitt jobb i Jönköping för att lämna in läkarintyget. Träffade flera kollegor och det känns så bra! Många är så deltagande och engagerade - och tänker på mig! Det känns så otroligt trösterikt och stärkande. Jag var sminkad idag och nån sa att du ser ju inte sjuk ut. Nej, det går att piffa till sig lite. Men vad trött jag blev, jag märker att jag behöver vila en stund på dan också. Vi åkte och handlade och det gick fort.

Väl hemma rann mascaran när jag läste vykortet från min gamla klasskompis. Så rörande och så deltagande och generös! Tack C, jag kommer säkert att höra av mig!! Du har också kämpat och kämpar, här kommer kraft till dig!
I posten idag fanns också ett paket; nu har jag ytterligare en skyddsängel. Tack söta B! Ni förstår att tårarna sprutar och min man kommer alltid skrattande och kramar om mig. Han har lärt sig att jag brukar gråta när jag läser posten, och att det är glädjetårar över alla snälla människor som jag möts av. Och han säger " Men lilla gumman", lite sådär gulligt. Jag blir så stärkt av alla som tänker på mig!!

Ett annat glädjebesked idag - min bror och mamma kommer på söndag, brorsan fick semester! Det ska bli så kul att träffa dem! Min systerdotter C är återigen lite snuvig så vi väntar med att ses. Vi chattar på facebook.

Nu är det fredagskväll och det känns bra! Imorgon måste vi köpa vinterjacka till dottern men det tar emot att åka in till Jönköping igen, jag blir ju så trött...men barnet ska ju såklart ha en jacka. Jag behöver nog också en....

Tunga riff och hackor

Sovit gott inatt, vaknade en gång men kunde somna om! Max och jag har varit ute i det vackra vädret och jag har rensat på alla krukor. Max har lyft in lite trädgårdsmöbler i lekstugan. Det känns skönt att rensa upp och göra lite höstfint. Jag har staplat in krukor och sålådor i rätt ordning - i februari behöver vi ta fram sålådorna när de första fröerna ska sås.

Postbilen kom i vanlig tid. Två vykort idag! Ett från "tänker-på-dig" som troget skickar varje vecka och jag blir lika glad varje gång. Men jag fick också från två kollegor på jobbet i Jönköping vilket värmde mig mycket!! Imorgon ska jag in till jobbet och lämna läkarintyg och förhoppningsvis "tugga" lite med några av kollegorna!

Igårkväll ringde telefon och det var A-G! En vän från Nyköping, vi kanske har sett varann var tredje år sen jag flyttade hit och så skickar vi julkort till varann. Hon ringde igår. Det är en sån vän som inte många ord behövs, man tar vid där man senast var eller bara pratar på där man är nu. Så fantastiskt att hon hörde av sig! Hon delade med sig av sin erfarenhet från sin skit och eländessjukdom som hon nu är bra ifrån, tack och lov! Det kändes så bra att höra hennes röst! När hon presenterade sig sa jag bara "Ånej nu börjar jag gråta" men sen gick det bra. Vi pratade i 40 minuter. Söta, bästa A-G!

I posten kom läkarintyget men också ett besked om att jag är uppsatt på väntetid inför en röntgen på remiss från doktor Gabriel....åh det måste ju vara röntgen efter behandlingarna. Nu blev det tunga riff.....det är väl då de kollar om den där Alien är försvunnen.....ja, ja det måste ju göras - men först behandlingen. På läkarintyget stod "Patienten kommer att genomgå en omfattande och bitvis påfrestande behandling med risk för biverkningar från mage/tarm, blåsa och underliv. Risk för infektionskänslighet under pågående behandling." Hepp... den skrivningen går inte av för hackor....men jag förbereder mig! Måste vara stark och tänka positivt. Jag tror jag ska ta ett måttband med 35 centimeter och klippa av en centimeter för varje dag...det kanske är bra?

Jag hoppas att jag inte har så ont på lördag. Behöver åka in till stan för att handla lite kläder med min dotter inför vintern. Det blir lättare och roligare när det onda lyser med sin frånvaro. Idag har det känts riktigt bra! Det går lite upp och ner, tunga riff, smärtfri, vackert väder, oro men det är väl så det är har jag förstått från de vänner som har erfarenheten av skit och eländet. Imorgon ska jag köpa blommor till min man!

Utflykt med Alien

Idag blev det en utflykt till Max syster och man som bor utanför Borås. Vi gjorde också ett besök hos deras dotter som i sin tur har en nästan nyfödd dotter. Himlen har varit klarblå hela dan, vi har fikat, ätit god soppa och äppelpaj. Vi har också tittat på nyrenoverat hus och kök och fått inspiration! Vid lunchtid fick jag ont och blev trött. Tog lite piller och blev dåsig av morfinet, men alla är förstående. En bra och trevlig utflykt. Tack J för korven!!

Under dagen ringde jag till vårdkoordinatorn i Linköping för att kolla av alla tider nästa vecka samt avboka patienthotellet. Ja, på måndag ska jag vara där för att operera in cellgiftsslangen i vänster arm sen kan jag åka hem. Jippi! Tisdag ska jag till strålningen vid kl 14.20 och sen kan jag nog åka hem. Jippi! Onsdag kl 9.15 får jag första cellgiftsdosen och troligt att jag får den första yttre strålningen kl 16.00. Sen vill jag nog åka hem..... På torsdag ska jag skrivas in kl 9.30 för att sen operera (med narkos) in röret i livmodern som de ska använda vid den inre strålningen som strålar direkt på tumören. Jag sover kvar på vårdavdelningen till fredagen och ska ha yttre strålning igen. Sen åker jag hem, eller Max hämtar nog mig, och så är det helg! De resterande veckorna kommer inte bli lika intensiva men jag ska ändå besöka Linköping varje dag måndag-fredag för den yttre strålningen. Det tar 1 timme och 20 minuter att åka bil, från dörr till dörr. Min ambition är att sova hemma så mycket som möjligt och jag hoppas Max har ork och lust att skjutsa mig.

Det blir en tuff vecka...men snart är det igång. Jag läste i någons blogg att hon kallade tumören för Alien...den tycker jag är bra. Jag snor uttrycket.

Jag känner mig inte lika skör längre, har inte lika lätt till tårarna och jag ser framåt. Jag hoppas och ber att det håller i sig och att jag är igång och jobbar, gärna i januari!

Idag hade styrelsen sista styrelsemötet innan ombudsmötet då ny styrelse ska väljas. Det var mitt sista styrelsemöte som ordföranden, en sjukskriven sådan. Hade velat tacka alla i styrelsen och gärna ätit en middag ihop och skrattat lite! Det får väl bli på något annat sätt, en annan gång.

Nu ser jag framemot att min bror och mamma kommer på söndag!

Tar det lugnt!

Jag har förstått att det har varit svårt att skicka kommentarer på min blogg. Nu har jag ändrat och trixat lite så nu ska du kunna på ett enkelt sätt skicka kommentar om andan faller på!

Natten var lite bättre, gick upp 4.30 och tog lite piller för att sen somna om. Den här veckan puffar skolan lite extra att föräldrarna ska komma och besöka sina barn. Max var iväg idag och besökte först Alice och sen Theo. Jag har idag tagit det lugnt. Och jag var själv i sju timmar vilket inte har hänt sen 30 augusti. Har kastat en del pelargoner som inte är läge att låta övervintra, eller rättare sagt, det blir för trångt. Jag ställer ner dem i källaren under vintern där det är ljust. Vattnar ca 2 gg/mån. Vecka 8 tar jag upp dem för att plantera om. Då är det vår!

Men nu är det höst! Såg idag på Malou på fyran på förmiddagen som diskuterade botox, utseende och åldrande. Lustigt, precis det jag skrev om igår i bloggen....Nu finns det till och med en konsumenthandbok för vad man ska tänka på innan man gör några ingrepp. Det är ju ....bra, kanske!

Postbilen kom idag också och stannade hos oss. En kallelse till tandhygienisten, mitt i alla andra behandlingar. Jag ska ringa och ändra tiden till januari, tror jag. Jag fick också ett "tänker-på-dig-vykort" idag från min systers kompis, så gulligt, tack M!!! Tårarna rann förstås...

Jag tog piller efter lunch och sen gick jag och la mig. Lilla Kattja spinner och ska nästan ligga i ansiktet. Men vi sov gott. En lugn dag, en " ta-det-lugnt-dag". Så skönt.

Imorgon blir det en rolighetsutflykt för att hälsa på svägerska och svåger. Till helgen kanske bror, mor och systerdotter kommer! Jag håller tummarna, annars sa vi att de kan komma till Linköping nån dag när jag får strålning, då kan vi ju äta lunch ihop. Det ordnar sig. Skönt med en lugn dag och en dag då jag kunde och ville vara själv...Och för att det var så skönt i söndags när vi grillade korv kommer här ett foto till!

Livet sätter sina spår...

Ingen bra natt. Jag vaknade och vid kl 3 gav jag upp och tog tabletter. Somnade sen om smärtfri, så skönt! Eft er att ungarna gått iväg (eller rättare sagt, vi skjutsat dom för de är lite sena) till skolbussen åt vi frukost och spanade in Godmorgonteven.

Idag var det dags för Alice att besöka ortopedtekniska. Hon fick hålfotsinlägg och vi hoppas på att det blir bättre. Nu väntar vi på en tid till ortoped medicin som ska undersöka om hon har skolios och isåfall hur illa. Alltid är det nåt...

Lilla Kattja ska idag få sin vaccinationsspruta, mot kattpest tror jag att det är. Idag har vi inhandlat en ny kattlåda, den andra började bli för liten. Hon har haft en benägenhet att gå till ena hörnet i vardagsrummet....men nu så blir det nog bra!

Det rullar på....men har haft ont idag. Fotot idag visar hur jag känner mig - ont och osminkad och äldre. Livet sätter sina spår....vilket det ska göra. Men om alla inte tyckte det skulle ju en del platskirurger vara arbetslösa...Jag tycker högra ögonlocket hänger en del, verkar som att alla tårar har gjort att det liksom.....hänger ner. Undra hur mycket morfin jag kan proppa i mig...får nog ringa min käre doktor Gabriel och fråga. Jag fick ett mail i förra veckan från en av kompisarna i fackstyrelsen. Han påminde om att det är smart att trappa ner morfinet, stor risk är annars att man får abstinens. Hade inte en tanke på det och ingen har sagt något om det heller. Tack S!

I lördags innan HPO-gästerna kom ringde det på min mobil. Det var min arbetskamrat som numera är politiskt engagerad. Han ringde och beklagade och sa att han tänker på mig. Jag blev jätteglad! Vi har pratat om att äta lunch en dag ända sen januari. Jag ska ringa honom när jag har återhämtat mig från behandlingarna, ja, det ska jag verkligen, nu ska det bli av.

Försäkringskassan ringde idag. Ville kolla av mina uppgifter om inkomsten. Varför fattar jag inte eftersom jag slagit i "taket"....Ja, ja, jag får nog ta och ringa och fråga vad de ska ha uppgifterna till. Han undrade också om jag är fortsatt sjukskriven. Jag förklarade att ett nytt läkarintyg är på gång och att jag är sjukskriven till 31 januari. Hmm, undra om vi ska ha sånt där samtal med FK och chefen. Näej, tror inte det. Min chef ringde i förra veckan. Jag har lite funderingar men vi bestämde att vi pratar om det efter mina behandlingar. Knepigt med att vara fackligt förtroendevald på heltid, man hänger liksom lite i luften i såna här lägen. Vem som har ansvaret är inte alltid lätt. Det där med facket, ordförande och val tar vi en annan gång.

Imorgon ska jag ringa vårdkoordinatorn i Linköping för att snacka om nästa vecka, patienthotellet m m. Himla fiffigt det där med koordinator, jag är så imponerad. Det där måste jag forska mer i och se om myndigheterna kan lära sig nåt. Stor eloge till vården!

Nu ett citat som jag vill skicka med tanke på åldrande, utseende och krav; "Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag börja gå barfota tidigare på våren
och hålla på med det
längre in på hösten
Jag skulle dansa oftare.
Jag skulle åka mer karusell.
Jag skulle plocka fler tusenskönor." Nadine Star

Det är nog ingen som skulle komma på att färga håret oftare eller spruta i mer botox i läpparna eller lyfta ögonlocken....eller hur? Var stolt över livets spår!

En liten hemlis.....

Fin dag idag! Men kallare. Vi åkte till skogen idag för att grilla korv. Skönt med frisk luft, korven smakar så mycket godare när den har grillats över öppen eld. Härligt att vara ute!

Mamma, bror och systerdotter kom aldrig idag. Min bror är så förkyld så vi väntar, jag törs inte ta några risker nu. Men jag håller nu tummen att han kryar på sig och att de snart kommer ner från Nyköping.

Däremot var vännerna i HPO här igår med sin karlar. Det var så kul att träffa dem. De kom med glädje och skratt. Oj, vad de hade presenter med sig; kex, böcker, modellera (för att jag är så kreativ :)) kortlek, marmelad, godis, tidningar, vårlökar och jättelyxig hudlotion och mycket mera! Känner mig priviligerad med sådana vänner! Efter middagen fick jag lägga mig en stund i soffan tills pillrena skulle börja verka, men de hade full förståelse. Jag var t o m sminkad och grät inte på hela kvällen för vi hade så kul! Jag hade tänkt ha håret uppsatt men jag tappar ju hår. De kala fläckarna syntes för väl så jag släppte ner håret igen. Men det gick ju bra det med!

Många av presenterna riktar sig på framtiden. Det är bra! Nu ska jag berätta en liten hemlis. I början, efter att jag fick beskedet om eländet, kändes allt svart, nästan allt, tankarna for upp och ner. Jag fick ett mail från jobbet att det var dags att beställa almanacka för nästa år. Jag klickade bort mailet eftersom det inte var aktuellt för mig att vara med 2012. Jo, det var så det kändes för ca 3-4 veckor sedan.... Imorgon ska jag till jobbet och se om de kan beställa en till mig. Jag har en framtid, så känns det nu. De förbjudna tankarna kommer inte lika ofta, nästan inte alls. Nu är det framåt som gäller!!

Veckan som kommer ska Max och jag till hans syster, min svägerska, för att spana in deras nya kök. Vi måste göra om köket och hoppas få lite inspiriation.

Skönt att ibland få berätta om hemlisar. Kuratorn och min kompis, som har erfarenhet av skit och eländet och lite till, vet några fler hemlisar som inte är nödvändiga att yppa för de är inte relevanta. De tillhör liksom chocken, bearbetning, process eller vad det nu är när besked om eländet drabbar en.

En hyllning!

Inatt sov jag jättebra, vilket är så nödvändigt! Magen har ännu inte kommit igång men snart så...fick ju medicin av doktorn som snart kommer börja verka. Igår hade jag ganska ont vilket störde mig mycket. Proppade i mig 12 piller men var inte så smärtfri som jag tycker att jag borde ha varit. Men idag känns det bättre och det är jag glad för!

Jag hörde häromdagen att den här veckan är det Anhörigveckan! Det finns en förening, Anhörigas Riksförbund, som tagit initiativ till Nationella anhörigdagen den 6 oktober som ingår i Anhörigveckan, 3-7 oktober. Tänk vad mycket det finns!

Jag vill uppmärksamma min käre make som sköter det mesta nuförtiden. Han är min chaufför, han tvättar, han har gjort äppelmos (men det brukar han få göra!), viker tvätten, fixar disken, oftast lagar han maten, brygger morgonkaffet och är mitt STORA stöd!! Bilden tog jag i onsdags när vi sattt i väntrummet innan vi träffade doktorn och fick det "braiga" beskedet. Jag kan i och för sig ta hand om mig själv i många lägen men jag vill verkligen hylla alla mina anhöriga som är ovärderliga!!! Och speciellt vill jag hylla min man, Max! Och mina barn som gör att det känns som vanligt när de är omkring mig!

Idag var jag hos kuratorn. Känns så lyxigt och bra att få prata av sig och få prata med nån som känner till behandlingarna, vet vilka läkarna är och kommer med så goda råd. Nu ska jag koncentrera mig på behandlingen och vi bestämde att jag ringer och bokar ny tid när och om behovet uppstår.

Imorgon ska vi ha middag för medlemmarna i HPO, Hemliga Pelargonorden. Vi ska ha ett extra årsmöte och då får även de äkta männen följa med. Vi kommer att behandla Ordens policy om etik och moral samt besluta om lämpliga utflyktsmål inför nästa år när vi ska shoppa pelargoner! ( En del av er kanske har förstått att Orden inte är så hemlig...)Jag ser framemot det!

På söndag kommer min mor, bror och systerdotter C!! Det blir en bra helg! Jag är lättad och njuter och vill ta hela världen i famn! Och jag är tacksam och lyckligt lottad eftersom mina anhöriga är så fantastiska!

Att få njuta lite...

Jag vaknade vid 5-tiden imorse för att besöka toaletten. Katten var också vaken och ville leka.....helt galen. Jag satte på kaffet och börja leka med henne, hon är så söt! Det var ingen idé att lägga sig igen.

Det känns lättare idag! Tänk, så mycket man oroar sig fast man inte riktigt vet. Vi ska faktiskt njuta lite av glädjen i beskedet från igår. Max kunde tänka sig att skåla lite med vin igårkväll. Det hade varit trevligt men morfintabletterna är INTE lämpliga att ta i samband med alkohol så vinet får vänta ett tag till.

När jag kom hem låg ett paket på köksbordet som barnen tagit in från brevlådan. Det var från min vän som flyttat till Australien! Hon har skickat paket ända från Australien, åhh va´omtänksam hon är! Så var det dags att gråta igen medans jag öppnade paketet som innehöll godis, ett doftljus och ett jättefint halsband!!! Nu kunde vi fira med godis, både barn och vuxna. Tack Ac!!

Idag går jag också och njuter av de vackra rosenbuketterna som jag fått av grannarna och min bror. Visst är de vackra! Idag har vi bara varit hemma, slöat och slappat. Känns bra. Har pratat med barnen om behandlingarna och att det blir tufft. Men också att de ska få besöka strålnngsavdelningen en dag på höstlovet. Det blir nog bra.

Jag börjar mer och mer fundera på kommande behandlingar....alla säger att det kommer bli jättetufft...hur trött kommer jag att bli? hur många biverkningar får jag? är jag så trött att Max kommer att få mata mig....Och min kära Max, hur mycket orkar han? Det vore fint med en kock eller någon som städar här under de fem veckorna. Iallafall nån dag....får se hur jag gör med det.

Men den här veckan ska vi fortsätta njuta lite! Till alla er som är förkylda eller har nån annan åkomma: Var och en har rätt till sitt eget lidanden! Även om någon har det värre så ska vi alla sträva efter att må bra. Du med förkylning, bruten handled, fotproblem eller nåt skit och eländigt - krya på dig!!! Och njut för varje framsteg! Om vi inte får lida lite så vet vi ju inte när vi kan njuta och vara lyckliga!!

Imorgon har jag en hel timme med kuratorn, lyx!

Bra med besked

Idag var dagen då jag skulle träffa doktorn och få besked. Jag visste inte om det skulle vara doktor Gabriel eller om det skulle vara någon doktor från strålningen. Jag visste att jag skulle till strålningsavdelningen i Linköping kl 10.30.

Jag sov rätt okej inatt. Jag brukar vakna sådär vid 4-tiden och sen sover jag inte så bra eftersom det börjar göra ont. Vi gick upp vid vanlig tid och barnen gjorde sig iordning och for iväg till skolan. Max och jag blev färdiga och åkte iväg vid 9.

I väntrummet på Strålningsavdelningen satt vi och glodde. Du ser på bilden att jag sitter med läppsylet i brist på annat. De satt fler där och väntade, nån med sjal runt huvudet. Jag var nog yngst. Jag "roade" mig med att fantisera om vad som hade hänt de olika personerna. Jag kände mig inte så orolig, men spänd. Jag orkade nog inte tänka färdigt tanken om det värsta beskedet skulle komma. Till slut såg jag doktor Gabriel och blev glad att det var han jag skulle träffa.

Vi gick in i ett rum med dator och stolar. Han verkade bekymrad. Jag tänkte många tankar " Hur reagerar jag när han säger: Tyvärr det är kört...." och massa andra förbjudna tankar. Till slut började han prata och sa att han har fått svar. Cancern är inte spridd till lymfkörtlarna..... Fattar ni vad han sa??? Jag höll på att kyssa karl´n men hann sansa mig. Började gråta istället och sökte efter Max´s hand. Lungan då, frågade Max. Förra gången sa han att de hade sett något på ena lunga. Det har vi inte berättat för nån eftersom doktorn tog inte så allvarligt på det men det gjorde ju vi...Nej, de fann inget där heller, svarar min kära, underbara doktor Gabriel.

Därefter fortsatte han att gå igenom alla biverkningar under strålbehandlingen. Jag kommer få yttre strålbehandling 25 gånger, alltså mot underlivet. Men också inre strålbehandling, strålning upp i livmodern, vid fem tillfällen. Om jag vill kan jag få bli sövd vid varje tillfälle vid inre strålningen, helt otroligt!

Han berättade om cellgifterna eller cytostatikan som jag kommer få i armen, jag tror det var fyra eller fem gånger. Han berättade även om de kroniska biverkningarna som man kan få....men vad har man och välja på i detta läge? Han pratade om att det kan bli tarmbesvär, nedsatt hörsel och....minns inte vad det var mer just nu. Innan doktor Gabriel gick igenom allt stoppade jag honom och sa att jag måste anteckna. Allt har jag nedtecknat. Mitt minne är inte som det ska. När jag satt där och antecknade kunde jag fråga lite och kände mig lite som vanligt och lite effektiv. Konstigt... Men det kommer bli tufft. De sätter in alla möjliga medel för att bota - nu gäller det! Starten går den 19 oktober.

Idag har jag också träffat strålningsköterskan Maud som ska stråla det yttre och jag har träffat Kristina som ska stråla det inre. De har informerat massor som jag nu försöker sortera.

Doktorn Gabriel har skrivit ut lite mer smärtstillande och även några droppar för min hårda mage. De skulle röntga mig idag men de fick inga snygga bilder, det blev skitbilder, rent ut sagt:). De gav mig lavemang eftersom tarmen var full. Personalen är så pedagogisk, lugn, omhändertagande och inget känns onaturligt, de är fantastiska! De månade om mig och såg till att jag hade det bra och sen tog de nya bilder som blev kanon!

Doktor Gabriel sa också att jag kommer att komma in i klimakteriet eftersom det strålar hela underlivet. Det är okej. Jag ska nog ta och ringa upp den där barnmorskan jag snackade med i somras och tala om att det handlade inte om att jag var i DEN åldern utan att det handlade om cancer eller skit och elände som jag kallar det för..... Jag börjar bli lite sur....

Förstår ni? En av de tunga stenarna jag bär på har rullat iväg. Det är ett glädjebesked som vi fick idag och vi vet inte hur vi ska fira. På bilden står jag utanför Onkologens ingång och är glad! Vi ska vara i den här känslan några dar....för det känns så bra. Sen fortsätter kampen!

Efter besöket åkte vi hem till min systerdotter och drack kaffe med tårta! Det är bra med besked och ännu bättre med bra besked!!

Barnens dag

Solen har visat sig idag! Vi skulle ha åkt till ortopedmottagningen med dottern får att se om hon ska ha hålfotsinlägg. Men de ringde och avbokade tiden p g a sjukdom, ny tid nästa vecka. Max och jag åkte ändå in till stan för att kolla in en ny toalett, vår nuvarande strular lite. Jag köpte också en födelsedagspresent till min fina systerdotter E som fyller idag. Förhoppningsvis kan vi uppvakta henne imorgon efter att jag har träffat doktorn och gjort lite förberedelser inför strålningen.

Nu börjar jag fundera på hur det kommer bli under strålningstiden. Hur trött kommer jag att bli, vilka biverkningar....Alla nya undersökningar för att kolla om det hjälper.....jag måste mentalt förbereda mig på detta. Det är bra att jag har lite tid innan det sätter igång...samtidigt skulle det kännas bra att sätta igång nu! Upp och ner, fram och tillbaka.....

Är lite orolig inför morgondagen. Jag kommer att få träffa en läkare som då kommer att berätta var skit och eländet finns nånstans i min kropp. Jag vet att det sitter utanför livmodern och i livmodershalsen, sen är frågan om den är på fler ställen....tungt....hua.....och jag kan ju inte blunda eller hålla för öronen som jag skulle vilja. Nä, nu får jag faktiskt skärpa mig lite! Tyvärr så är det många andra som varit, och är, i samma sits och det är min tröst nu, på något konstigt sätt.

Men jag vet att jag har ett STORT stöd hos vänner, grannar, familj, kollegor, bekanta! Och det ger mig så mycket styrka och kraft! Jag har idag pratat med två från styrelsen och surrat om jobbet. Blev glad att de ringer och kändes bra att prata om jobbet, jag blev engagerad!

Igår firade grannen och vi Barnens dag. Jo, det är så, den 3 oktober. Sonen påminde mig och menade att det finns ju mors dag och fars dag. Och det står även i almanackan, Barnens dag, 3 oktober. Klart vi ska fira! Jag köpte tårta och grannen kom med sin dotter framåt kvällningen. Vi firade våra barn med tårta och annat fikabröd. Hurra för våra fantastiska barn, för alla barn!!! Mina fina, glada barn på bilden!

Jag älskar att överraska barnen på olika sätt. Nu har vi även Barnens dag. Till påsken kommer påskharen, då letar de ägg i trädgården. Till midsommar kommer Midsommarkungen, som ofta lägger en skattkarta i flaskan som ligger och guppar i vattnet i sommarstugan. Till nyår kommer nyårsfén som lämnar de julklappar som tomten glömde lämna. Undra vem som har roligast, barnen eller jag?

Eftersom jag inte är någon bullbakande mamma, så har vi köpt bullar på IKEA idag som bara ska gräddas för att fira Kanelbullens dag. Jag bakade bullar när jag var 17 år. Fattade inte att jag kunde dela degen. KanonSTORA kanelbullar, som pannkakor, men goda blev de! Har inte tålamod att vänta på jäsningen. Bakade bullar för andra gången förra året men det är mycket jobb och så försvinner de snabbt....Det enda jag bakar med jäsning är luciabullar!

Och vet ni, idag ringde blomsterbudet igen! Från min kära bror! En jättevacker bukett, rosor som gick i rosa. Bifogat var också Rosa-bandet! Det var fiffigt!! Nu ska jag ge mitt Rosa-band som jag köpte igår till Max och eftersom jag nu fått ett av min bror.

Skickar med ett citat till alla barn: " Framtiden tillhör dem som tror på sina vackra drömmar." Eleanor Roosevelt

Roligheter och tacksamhet

Jag försöker ofta tänka på bra saker, roliga saker, saker som också gör mig glad och det jag är tacksam för. Mammas vännina, som numera är i himlen, sa att cancerns bästa vän är deppigheten. Bort med deppigheten! Ni som inte har träffat mig så kan jag säga att jag är inte speciellt deppig av mig. Skillnaden nu och innan beskedet är väl att jag börjar gråta så fort nån är snäll, skriver nåt fint till mig eller säger nåt vackert.

Jag är tacksam för familjen, de vänner, kollegor, bekanta som ger mig ett så otroligt fint stöd genom tankar, blommor, sms, mail och spontana påhälsningar!! Jag har skrivit det förr men jag kan inte nog upprepa det! Jag är så glad och tacksam!

Jag är så tacksam för min fina familj som inkluderas även av min mor och min far, min syster och min bror!

Jag är så glad att vi skaffade en liten kattunge, Kattja, som du kan se på bilden. Vi ville ha en hund men....och jag som inte är nån kattmänniska. Känns bra med lilla Kattja, en solstråle för oss alla i vardagen! Hon är så rolig och kelig.

Jag är så glad för alla skyddsänglar som kommit till mig! Jag samlar dem på byrån i hallen där jag ofta går förbi. Det känns som att vissa skyddsänglar är med mig överallt...

Fler saker jag är glad för är alla fantastiska människor jag mött i vården och, faktiskt, alla maskiner som imponerar! Att det finns piller som gör att jag har mindre ont! Att jag kan äta och tycker att det är gott! Jag är kanonglad att jag har gått upp nästan två kilo! Det är väl första gången jag är glad för min övervikt....känns bra ändå. Min farmor tyckte att det var bra med lite hull, det visade att man hade pengar, att kunna äta sig mätt och lite till.

Att jag får pengar fast jag inte producerar nåt till samhället! Tack
Fackförbundet ST som har förhandlat fram bra förmåner för sjukskrivna!

Jag tycker om vardagen, att fika, äta frukost på IKEA, laga mat till barnen, packa matsäck till barnens utflykter. Byta gardiner och göra fint i köksfönstret. Äta god middag med ett glas vin med vänner. Greja med mina pelargoner som är nästan är 70 stycken, de ska alla snart flyttas in till verandan....snacka med kollegor om vad som händer på jobbet, planera middagen för HPO-medlemmarna, titta på nyheterna, hetsa upp sig lite över orättvisorna och glädjas över det som är mindre orättvist och vara med Max och barnen.

Jag vill också dela med mig av något som är mysigt; När jag senast var i Linköping skulle jag dricka kontrastvätska under en timmes tid. Jag låg i sängen och Max satt bredvid. Han hade med sig en bok (det brukar han ha, det hade han även när vi åkte in till BB då barnen skulle födas, smart kille, tar vara på tiden :)). Nu läste han högt medans jag småsmuttade på kontrastvätskan. Max har fått boken rekommenderad från sin son Linus. Titeln är " Saker som jag inte förstår och personer jag inte gillar" som är skriven av journalisten och debattören Lena Sundström. Kan rekommenderas (om du är intresserad av samhällsfrågor) och är ni två så läs högt för varann och diskutera mellan kapitlen! Det är både mysigt och roligt! Kontrastvätskan kan man hoppa över, trots att det inte smakar nåt.

Idag har jag ätit lunch med mina goda H I K-vänner i stan. Kändes så bra att träffa dem! Och jag fick en present, ytterligare en skyddsängel! Och när jag kommer hem finns där "Tänker på dig" -kort men det fannas också ett paket med i brevlådan idag. En facklig vän skickar mig en skyddsängel till och en liten bok om Hopp och drömmar. Jag gråter och Max kramar mig och undrar vad som har hänt nu? "Men alla är ju så otroligt snälla!" hulkar jag fram. Idag har jag sminkat mig och mascaran rinner, men det gör inget.

Idag köpte jag en snygg tunika som jag ska ha på mig på lördag. Åh, vad kul att få shoppa nåt, nåt som är lite finare än myspysbyxor. När maken skulle släppa av mig vid lunchstället idag åkte vi förbi min frisör. "Jag borde boka en tid hos frissan", sa jag. Men, säger min käre make, är det verkligen nödvändigt nu....ifall du tappar håret så är det ju lite onödigt, fortsätter han! Vi skrattade gott åt det och jag höll med honom. Roligare kan man ju ha för pengarna, kanske lite manikyr istället...Ja, så går snacket här i Småland....visst var det kul mitt i eländet? Det är faktiskt skönt att kunna ha roligt och skämta om eländet också! Jag tycker om att skratta men det är också skönt att gråta, det lättar på trycket, på nåt sätt.

Jag ska komma ihåg att tänka positivt och det är faktiskt inte svårt!

Klimakteriet och rödstrumpor!

Nu är det helg! Känns skönt! På nåt sätt slappnar jag av när helgen kommer, det är nog inbyggt, vanan.

Dagens inlägg är inspirerat från ett inlägg på facebook från en vän som var irriterad och undrade om det kanske berodde på att hon är i klimakteriet. Det kan ju vara bra att skylla på sen är problemet borta för omgivningen, eller? Jag tänker på min egen historia som kommer här;

Jag fick en kallelse i slutet av maj iår för cellprovtagning. I början av juni besökte jag Gynekologen och tog provet i livmoderhalsen. Efter några dagar kontaktade jag Gyn på telefon och förklarade att jag hade lite småblödningar och ont i magen och nedre ryggen. Barnmorskan (det var inte en gynekolog som jag trodde att det skulle vara) ställde frågor som om jag kunde vara med barn, nä, och nästa fråga var hur gammal jag är. När jag sa att jag blir 46 år så sa hon " Jahadu, då börjar du komma in i DEN ålder", lite sådär hurtigt. Hon menade att det kan vara så, både med blödningar och ont, när DEN åldern börjar närma sig. Jaha, jag tog en ipren ibland när det var riktigt illa, sen gick jag med småvärk mest hela tiden.... Nu käkar jag ipren och alvedon för nästan 500 spänn i månaden. Och jag som tidigare kanske åt två, tre alvedon om året....ja,ja det ändrar sig.

Jag fick brev den 8 juli att de hade upptäckt cellförändringar på provet och jag hade en ny tid den 18 augusti. Om jag hade frågor kunde jag ringa. Den 11 juli ringde jag och pratade med en barnmorska. Hon förklarade att den 18 augusti tar gynekologen ett nytt och större prov. De analyseras och om det så behövs så åtgärdar man det med ett nytt ingrepp. Jaha, sa jag, så jag behöver inte vara orolig då? Nej, det behöver du inte, sa barnmorskan med en trygg stämma. Men jag har ont...Ja det kan man ha....Jaha, så du tycker inte att jag ska komma tidigare då? Nej, du kan vara lugn.

Jag försökte vara lugn. Men jag hade ju ont. I slutet av juli ringde jag vårdcentralen eftersom gyn hade sommarstängt. Jag visste ju inte om det onda hängde ihop med cellförändringarna. Jag kom till läkaren som kollade både det ena och det andra. Hon tog lite prover och skickade mig till sjukgymnasten....Sjukgymnasten ställde frågor om jag hade haft spiral senaste året. Nä, men jag har cellförändringar, det kanske hör ihop? Men jag fick inget svar. Men hon tyckte jag skulle ut och gå mer och röra på mig. Och att jag skulle äta ipren och alvedon, för jag ska inte ha ont, menade sjukgymnasten. Kontakta läkaren på nytt om tre veckor om det inte har gått över. Fint, bra, okej, tack och hej! Och jag började proppa i mig nio tabletter om dagen. Å, vad skönt att slippa ha ont!

När jag väl träffade gynekologen berättade jag om småblödningarna (som i och för sig upphörde i juli nån gång) och det onda och hon såg bekymrad ut....Sen blev det allvar och jag var inte lugn.....Det var ju inte bara att ta bort livmodern med hela underredet, skit och eländet sitter ju så konstigt vilket gör det lite mer komplicerat och allvarligare.

Så kvinnor, systrar, tjejer, käringar!!! Ni känner er kropp, stå på er och bara för att du är i klimakteriet eller i DEN åldern så behöver det inte vara naturligt. ELLER bara för att du är i klimakteriet så kan du bli irriterad utan att man förminskar din reaktion för att du är i klimakteriet, det är liksom naturligt. Jösses, det handlar ju om vad jag tycker här och nu. Ibland kanske man inte känner igen sig i sin reaktion och kan ju då finna förklaringar. Men tillståndet kan ju göra att reaktionen är helt relevant för dig just nu! Man är ju inte mindre irriterad eller har mindre ont för att nån säger att man är i klimakteriet...

När jag var 14 år och gick i åttan hade vi en diskussion på en lektion, jag minns inte riktigt vad ämnet handlade om, något om kvinnor och män, men jag blev engagerad och hade många åsikter. Min manlige lärare sa då "Helena, du är en riktig rödstrumpa, du". Jaha, jag visste knappt vad det var då....Jag tyckte ju bara att det var viktigt med rättvisa. Jag minns att jag frågade mamma om det var nåt bra med rödstrumpa. Och det var det enligt min mamma! Jag fortsatte att ha åsikter.....Jag hoppas att min dotter också kommer uttrycka sina!

Det är inte okej med "ja, ja hon är ju i klimakteriet så det är därför hon är lite hetsig eller hon har lite ont...". Eller att konstatera att en 14-årig tjej är en rödstrumpa så stryper man lätt diskussionen, är heller inte okej.

Glöm inte att köpa rosa bandet, då stödjer du forskningen kring bröstcancer!