Det var dags att fira 5 år! Den 26 januari är som min andra födelsedag. Det var datumet som jag fick beskedet om att skit och eländet var borta efter behandlingen som bestod av cellgifter, inre strålning och yttre strålning! Den dagen, med det beskedet gav en känsla som nästan är obeskrivbar. En sån lättnad, sån eufori, sån lycka, sån överväldigande glädje av orden som Dr Gabriel sa: Tumören är borta!
Vi brukar gå ut och äta för att fira min andra födelsedag. Jag är så lycklig över att åren går och jag fortfarande är med. Minnet av mina tankar om att jag skulle vara 51 år när jag gör sista kontrollen och min intensiva önskan och hopp om att få uppleva det, har varit så stark. Och nu är jag här! Yes! Tack!
Jag har tidigare skrivit om att kroppen minns. Varje höst efter 2011 har min kropp återupplevt hösten från 2011. När löven börjar gulna, luften blir högre och det börjar bli mörkare sände det signaler till mitt kroppsminne. Det gjorde så att jag kunde känna matleda, ett lätt illamående, minnen från känslan av orkeslöshet. Allt som jag upplevde under behandlingen mellan 19 oktober till 22 november. Och minnet av de veckorna, framförallt matledan och orkeslöshet får mig bara att tänka: Bläää! Hittar inget bättre ord. Blä!
Hösten 2016 var det första hösten som kroppen inte mindes. Kroppen har glömt! Känns bra! Flera datum glömde jag också som jag alltid har uppmärksammat tidigare som 31 augusti när jag fick beskedet, eller 19 oktober när jag började behandlingen. Eller 5 oktober när jag fick besked efter alla undersökningar att det inte fanns någon spridning av skiten.
Det är ett gott tecken att jag inte tänker så mycket på "det där" längre. Känns fint!
Men det som jag tycker om att tänka på är den 26 januari 2012. Den där glädjen är som ett lyckorus som är så stark att det bubblar över. Jag minns att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen för jag var så otroligt lycklig och glad. Glad över att få leva den grå vardagen! Den grå vardagen var det som räknades - den var ljuset i min längtan fast den oftast kunde kännas så grå innan. Innan beskedet. Känslan gav mig så mycket livsglädje att jag plötsligt ville göra allt. Och jag satte igång med olika saker. Så här med en backspegel så förstår jag att det blev lite för mycket. Men det var som att inget kunde hejda mig och jag ville komma ikapp. På något sätt.
Det känns bra idag. Nojan finns där men den kanske finns hos många, mer eller mindre. Jag har lite strålningsskador i tarm och blåsa men det kunde ha varit värre.
Vid middagen, i förra veckan på restaurangen, frågade jag barnen vad det kom ihåg. Det verkade inte komma ihåg så mycket. Jag vet att vi försökte göra vardagen så vanlig som möjligt. Max och jag pratade med barnen så fort jag skulle iväg på undersökningar eller så fort jag hade fått besked om något. Rådet från läkarna var att inte berätta för mycket och inte för lite.
Nåväl. Vi lämnade pratet om "det där" och fortsatte att prata om resor och var i så fall vi vill åka. Och så pratade vi om resan till Gotland i somras och som vi alla vill åka tillbaka till.
Allt gott!
Helena
Vi brukar gå ut och äta för att fira min andra födelsedag. Jag är så lycklig över att åren går och jag fortfarande är med. Minnet av mina tankar om att jag skulle vara 51 år när jag gör sista kontrollen och min intensiva önskan och hopp om att få uppleva det, har varit så stark. Och nu är jag här! Yes! Tack!
Jag har tidigare skrivit om att kroppen minns. Varje höst efter 2011 har min kropp återupplevt hösten från 2011. När löven börjar gulna, luften blir högre och det börjar bli mörkare sände det signaler till mitt kroppsminne. Det gjorde så att jag kunde känna matleda, ett lätt illamående, minnen från känslan av orkeslöshet. Allt som jag upplevde under behandlingen mellan 19 oktober till 22 november. Och minnet av de veckorna, framförallt matledan och orkeslöshet får mig bara att tänka: Bläää! Hittar inget bättre ord. Blä!
Hösten 2016 var det första hösten som kroppen inte mindes. Kroppen har glömt! Känns bra! Flera datum glömde jag också som jag alltid har uppmärksammat tidigare som 31 augusti när jag fick beskedet, eller 19 oktober när jag började behandlingen. Eller 5 oktober när jag fick besked efter alla undersökningar att det inte fanns någon spridning av skiten.
Det är ett gott tecken att jag inte tänker så mycket på "det där" längre. Känns fint!
Men det som jag tycker om att tänka på är den 26 januari 2012. Den där glädjen är som ett lyckorus som är så stark att det bubblar över. Jag minns att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen för jag var så otroligt lycklig och glad. Glad över att få leva den grå vardagen! Den grå vardagen var det som räknades - den var ljuset i min längtan fast den oftast kunde kännas så grå innan. Innan beskedet. Känslan gav mig så mycket livsglädje att jag plötsligt ville göra allt. Och jag satte igång med olika saker. Så här med en backspegel så förstår jag att det blev lite för mycket. Men det var som att inget kunde hejda mig och jag ville komma ikapp. På något sätt.
Det känns bra idag. Nojan finns där men den kanske finns hos många, mer eller mindre. Jag har lite strålningsskador i tarm och blåsa men det kunde ha varit värre.
Vid middagen, i förra veckan på restaurangen, frågade jag barnen vad det kom ihåg. Det verkade inte komma ihåg så mycket. Jag vet att vi försökte göra vardagen så vanlig som möjligt. Max och jag pratade med barnen så fort jag skulle iväg på undersökningar eller så fort jag hade fått besked om något. Rådet från läkarna var att inte berätta för mycket och inte för lite.
Nåväl. Vi lämnade pratet om "det där" och fortsatte att prata om resor och var i så fall vi vill åka. Och så pratade vi om resan till Gotland i somras och som vi alla vill åka tillbaka till.
Allt gott!
Helena
