Ny familjemedlem!

Nu förbereder vi för den nya familjemedlemmen som flyttar in i veckan! Vi är alla lika spända och längtar samtidigt som Max och jag ibland undrar vad vi har gett oss in på.

Vi har, säkert under fem år, pratat om att skaffa hund. Alice är särskilt förtjust i djur och har pratat om det länge. Vi bestämde att när Max hade fyllt 65 år skulle vi skaffa en hund.

Förra sommaren bestämde vi att till hösten skulle det ske. Vi pratade hit och dit om vilken ras, men hade svårt att enas. I augusti, på min födelsedag, ringde jag till en hunduppfödare som hade några valpar. Hon ville att vi skulle berätta lite om oss själva i ett mail.

Jag sa till Max att vi väntar eftersom jag skulle till gynekologen en vecka senare för att ta nya cellprover eftersom jag hade cellförändringar. Och så hade jag så ont.

Vilken tur att vi inte skaffade en hundvalp då. Barnen blev förstås besvikna när vi sa att vi skulle vänta lite. När jag hade fått beskedet om livmodershalscancer pratade vi med barnen om att det inte var någon bra tid att skaffa hund eftersom vi inte visste vilken behandling jag skulle få. Det var ju tur att vi inte hade hunnit skaffa någon hund efersom Max skjutsade mig varje dag i fem veckor till Linköping för min strålningbehandling.

Vi skaffade vår lilla katt Kattja mitt i eländet som var som ett solsken mitt i det jobbiga.

Nu ska jag fortsätta att läsa på inför att vi ska bli hundägare!

Gonatt!
Helena

"Jag är gud"

sjöng Eva Dahlgen när vännen Malin och jag såg hennes konsert i Jönköping. Jag rös i kroppen flera gånger och jag fick lite lyckorus ibland för att musik får en att känna att man lever. Lite extra, sådär!

I onsdags kände jag också att jag levde och blev grymt påmind om biverkningar som jag fått efter strålningen. Jag tog 6-tåget till Stockholm. I väntan på tåget från Huskvarna till Nässjö där jag byter till Stockholm blev jag plötsligt i stort behov av en toalett, vilket jag alltid är flera gånger varje morgon. Hoppades tåget skulle komma, snabbt. Väl på tåget upptäckte jag att toaletten var upptagen. Jag höll på att få panik. Jag tror att toaletten var sönder för toan blev aldrig ledig under tågfärden. Efter mycket vånda och svettningar och övervägande om jag skulle kliva av tåget tidigare kom jag fram till Nässjöstationen som har en toalett. Men jag hade bara fem enkronor. Snabbt in och växla till en femkrona på Pressbyrån. En kund såg lite sur ut när jag desperat trängde mig fram. Jag kunde ju liksom inte säga: Jag har haft cancer och biverkningar är att jag snabbt måste på toa, hoppas du har överseende med att jag tränger mig.

Jag mådde inte väl på hela resan, magen blev lite konstig och jag kunde inte dricka kaffe men fick i mig frukostmackan jag hade gjort hemma. Funderade på hur jag bättre kan förbereda mig så att det inte ska hända igen. Men jag kan ju inte gärna gå upp kl 04.30 bara för att magen ska "komma igång". Eller det kanske jag måste.

Hursomhelst så ska jag iallfall ha många femkronor. På det sättet kan jag iallafall vara beredd.

Jag känner mig pigg och den vanliga vardagen är här igen. Vilket jag är tacksam för! Men allt är inte riktigt som min tidigare vardag. Främst är det tarmen som inte är som den ska och jag har alltid koll på var det finns toalett, oftast fungerar dom! . Hälsenorna är fortfarande inflammerade. Men jag smörjer med sköna krämer som lindrar från Forever Aloe vera,

För ett år sedan hade jag fått min andra cellgiftsbehandling och sju yttre strålningar samt en inre strålning. Då . rödgråten, orkeslös, illamående, tröööött-Helena. Skönt att det bleknar och börjar kännas långt borta. Nu - pigg och glad och har upptäckt att en femkrona är guld värd!

"Jag är, jag är gud, jag är, jag är gud, jag är gud . vem är du?"

Gonatt!
Helena

I-landsproblem

Fotot taget för en vecka sen!


Köket börjar ta form! Nu har vi barstolar, lampor och igår fann vi tyg till de 14 kuddarna som ska vara i kökssoffan som är runt fönstren i burspråket. Nu ska de bara sys också :)

Max tapetserade köket i september!

Igår for vi också runt på second hand för att kolla efter lampor och något skåp. Vi hittade ett skåp av äldre modell som var så välbehållet att vi inte kunde låta bli att köpa det. Inredning sker nu också i vardagsrummet. Många bollar just nu! Men det är egentligen bara "i-landsbollar" - hur ska vi inreda vårt hem? Jag skäms inte över dessa i-landsproblem men önskar att världens resurser blir rättvist fördelade. Att fler kan få glädjen att ha ett hem, arbete, sjukvård!

Helgen har bestått i shopping, lite höststädning i trädgården, fixat båten och bjudit goa vänner på köttfärslimpa med äppelpaj!

Nu är det dags att sova och vila hälsenorna som just nu är lite besvärliga men innan det ska jag prata med sonen om hans onda hals. Han blir nog hemma imorgon.

Önskar alla en god natt!
Helena

Om cellförändringar

På undersökningen för några veckor sen av ändtarmen, sigmoideoskopin som just den undersökningen heter, tog doktorn även prover. Jag ville inte tänka så mycket på det. Han sa ju lite sådär "jag tar ett prov från slemhinnorna också". Och på nåt sätt så har jag lyckats med att inte vara orolig. Jag har faktiskt glömt bort det.

Jag har varit i Stockholm i två dar, i mitt fackliga uppdrag. Imorse ringde jag hem. Max berättade då att jag hade fått brev från Ryhov (sjukhuset). Det isar till lite då, ett sånt där orospirr far igenom min kroppen. Jaha, säger jag, och? Det verkade bra, sa Max och läste upp det;

"Bästa Helena Perlerot!

Den mikroskopiska undersökningen av tarmen visar inte heller några cellförändringar. Vi har därför inte hittat något allvarligt som orsak till blödningen utan det rör sig om en biverkan av strålningen.

Med vänlig hälsning"

Så bra, säger jag till Max och pustar ut och känner mig lättad. Stor lättnad och blir glad, gladare eftersom jag redan var glad!

Det är så viktigt med hur man uttrycker sig. Det kan röra sig om små, små nyanser. Bara det där att han skriver "visar inte heller några cellförändringar" är en bra mening som gör mig glad. Dr Gabriel i Linköping sa när han meddelade efter första undersökningen med narkos om tumören. "Vi ska göra allt för att försöka bota dig". Försöka. Vaddå? Inga löften. Det var tungt. Men vad kunde han ha sagt? Det jag ville att han skulle ha sagt var ju: Vi botar dig!

Små förflugna ord kan ställa till det. Och då är det viktigt att rätta till. Vilket får mig att tänka på vad jag fick av min mormor, en julafton tror jag det var, när jag var i 20 års åldern. Det handlade om ordet "Förlåt" som hon hade skrivit ner på ett blad med sin vackra handstil som jag, som fick lära mig den där fula skrivstilen, knappt kunde läsa. Jag tror att det var en dikt eller ett citat. Det gick ut på att kunna säga förlåt. Det var fint av min mormor att ge oss några ord på livets väg. Jag har kvar det än, hoppas jag. Jag ska nog ta och plocka fram det igen.

Och köket börjar snart bli klart! Snickarna avslutade sitt arbete för två veckor sen. Nu inreder vi! Hoppas jag snart kan lägga ut lite bilder här på bloggen.

Gonatt!
Helena

Att leva är inte nog

Ibland frågar man sig - vad vill jag, egentligen? Vad håller jag på med? De frågorna har blivit lite mer återkommande till mig och viktiga att kunna ge svar på. För min egen skull.

Vissa saker blir mer angelägna beroende på var i livet man befinner sig eller vad man har upplevt eller vad man höll på att mista. Då kan det bli att man ställler sig vissa frågor lite oftare och funderar lite mer över svaren.

Att leva är inte nog; solsken, frihet och en liten blomma måste man ha!
HC Andersen

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt men på något sätt ska livet fyllas med levnad och inte bara levas. Och nu när jag lever så vill jag förstås fylla det med det som ger mig glädje, lycka, ett inre lugn, engagemang, att mina nära och kära har det bra, kärlek och allt annat som jag mår bra av!

Lite filosoferande är bra ibland - tyvärr alltför sällan nuförtiden. För ett år sen, bilden är tagen 9 oktober, låg jag i soffan tillsammans med vår lilla katt som flyttade in hos oss. Smärtan, tankar och ovissheten gjorde att livet just då fylldes mest med att vara här och nu med de som är de käraste man har, familjen. Att göra några planer för framtiden, engagera sig eller som att köpa kläder fanns inte på kartan. Det var liksom inte aktuellt.

Nu när världen öppnar sig för lite mer än frågan om man har någon framtid så funderar man ibland över om man gör det rätta, är lycklig, kan jag göra något mer?

Jag känner mig ändå rätt nöjd även om tankarna far runt ibland. Och jag vill för allt i världen inte byta med tiden som syns på bilden. Nej, mina tankar och min vardag ska fyllas med något helt annat än vad den gjorde då. Jag sänder en tanke till alla som kämpar på olika sätt för att överleva och önskar att alla får uppleva dagar då livet kan fyllas med något mer än att bara överleva!

Imorgon hoppas jag solen skiner, att folket i Syrien får sin frihet och så tänker jag köpa mig en blomma till mig själv och min man!

Gonatt!
Helena