fredag 13 december 2013

Nr 7



Idag kl 8.00 satte vi oss i väntrummet på kvinnokliniken. Max och jag småpratade lite. Efter en stund ropade läkaren in mig. Han sa att jag börjar bli välutredd, med tanke på både MR, datortomografi och undersökning av urinblåsan (cystoskopi) sen vi sågs sist i september.

Doktorn och jag pratade om att det känns bra men väntan på svar från undersökningarna har varit jobbig. Ja, vi hade inte så mycket att prata om innan det var dags för undersökningen.  Allt såg bra ut. Sen pratade vi en stund till. Nu glesar vi ut besöken, sa doktorn, så vi tar det en gång i halvåret! Ah, härligt att höra de orden! Ett steg till mot friskförklaringen 2017. Det skulle ha känts bra om jag hade kunna ringt och berättat det för min käre pappa - men jag får prata med honom på annat sätt. Men jag har min mamma som jag har ringt och berättat för som naturligtvis blir glad!

Vi bestämde att jag blir kallad i april.

Jag är lättad och tacksam för all sjukvård och alla vänliga människor inom sjukvården! Och påminns återigen hur härligt det är med vardagen! Och jag har prioriterat läkarbesöken, förutom en gång då jag ändrade tiden, även om det ibland har blivit krångligt - men det kan inte hjälpas.

Ikväll blir det en lugn kväll - känns att det har varit intensivt i flera månader på olika sätt. Ikväll har vi ätit Tacos. Jag berättade för barnen att allt gick bra hos doktorn. Sonen berättade att nu har tjejerna i hans klass blivit vaccinerade mot livmodershalscancer. Till de tjejer som var rädda för sprutan hade han sagt att det är bättre att ta en spruta än att få cancer. Därefter berättade han att hans mamma hade haft livmodershalscancer.

Nu kommer maken med kaffe, mmm!
Trevlig helg!
Helena

torsdag 12 december 2013

Svar och kontroll sju

Jag har väntat på svaret från urologen på undersökningen, datortomografi. Ofta i veckorna reser jag till Stockholm i jobbet. I tisdagskväll ringde jag maken och vi pratade en stund. Sen säger han:
- Javisstja, du har fått brev från sjukhuset.
Och efter jag har skällt lite så läser han upp det och mitt hjärta börjar dunka.

"Bästa Helena!"

Sammanfattningsvis så var det inget konstigt med njurar eller urinvägar eller något annat som de kan se av undersökningen. De konstaterar trolig strålningsskada. Och inget finns att göra som "vi tidigare diskuterade".

Så skönt! Jippi! Nu måste vi fira igen, sa jag till maken, samtidigt som jag skällde igen att han inte hade ringt på eftermiddagen men han hade inte hunnit för det var hundkurs och sen kören. Ja, ja ingen skada skedd men det är viktigt för mig. Har du varit orolig? frågade han. Ja, det är klart, det maler där i bakhuvet.

Vi pratar inte så mycket om det. Det finns liksom inget att säga. Och jag tycker inte om att älta saker. Det är bara att hantera och vänta på svaret och försöka att inte fantisera för mycket.

I måndags fick jag brev från kvinnokliniken. Doktorn är frisk och jag har en tid imorgon för den vanliga tremånaderskontrollen. Jag har knappt inte hunnit varit orolig. Men det är pirrigt.

I veckan har jag också ringt till vårdcentralen eftersom jag behöver ha nytt recept på min medicin Levaxin som jag äter för struman, Graves sjukdom, som jag fick dricka radioaktivt jod  mot som gjorde att det blev underproduktion och då behöver medicinen. Det var för 10 år sedan som jag fick den sjukdomen.

Hursomhelst så sa sköterskan att de för strumapatienter räcker med att man tar prover var tredje år. Jag förklarade att jag blev cancerbehandlad för två år sen och då blev värden mycket konstiga och vill bara kolla att de fortfarande är bra som de var i maj. Jag fick som jag ville så på måndag ska jag till labbet på vårdcentralen. Tack vården!

Och snart är det jul....
Helena





 

fredag 6 december 2013

Datortomografi

I tisdags var jag på sjukhuset för att göra datortomografi av njurarna. Dricka en massa vatten innan i väntrummet. Sen blev jag uppropad och in i maskinrummet. Klä av mig allt som är av metall.

Sköterskan satte kanylen i ena armen men det sprack, som hon sa och fick byta arm. Hon testade med koksaltlösning och det satt rätt. In med kontrastvätska och jag var förberedd på att jag blev varm och det kändes precis som att jag kissade på mig fast man inte gör det.

In i maskinen och en röst som säger andas in och håll andan.............andas ut, ett antal gånger. Därefter åkte jag ut från maskinen och fick vänta ca 10 minuter. Då började jag bli riktigt kissnödig. Men du måste hålla dig, sa sköterskan. Ja, jag vet, men då måste vi prata om något annat. Vi kan prata om att det är jul snart.

Ja, så pratade vi lite om jul och hur snabbt det går och vad som måste handlas.

Efter miljoner minuter så hade det gått 10. Jag for in i maskinen igen och endast en gång andas in och håll andan.........och andas ut.

Hinner jag ta ut kanylen, frågade sköterskan. Ja, det ska nog gå, sa jag. Så fort hon var klar rusade jag till toaletten. Jag fick med mig en lapp där det stod att jag skulle dricka mycket efter undersökningen så att jag skulle få ut kontrastvätskan.

Svaret skickas till urologDoktorn inom en vecka. Väntan.

Idag skulle jag till Dr A på gyn, den vanliga tremånaderskontrollen. De ringde och sa att Dr var sjuk.
Pust och nej. Skönt att jag slapp men jobbigt att ha det kvar.

Försöker inte var så orolig men det kommer och går. Men funkar ganska bra att hantera. Men det är mycket runtomkring så gör att jag inte hinner vara orolig men också att tålamodet tryter ibland när det rinner över för allt runtomkring.

Nu sovdags!
Helena

måndag 25 november 2013

Hos kirurgen

Idag hade jag en tid till kirurgen, urologi, för en undersökning som heter cystoskopi dvs koll av urinblåsan.

Jag ringde kvinnokliniken för tre veckor sedan för jag hade kissat blod två gånger. Den 12 november fick jag en "jourtid" till en Dr jag aldrig träffat tidigare. Hon konsulterade min vanliga Dr och remiss skickades till urolog. Jag trodde inte att jag skulle få tid så snabbt men redan på fredagen fick jag en kallelse med posten om en tid till den 20 november. Redan?  Nej, inte den dagen.... hur ska jag lösa detta??? Bra att jag fick den snabbt men inte just den dagen. Det var helg och jag försökte ringa runt men ingen människa fick jag tag på.

På måndag morgon ringde jag kirurgen. Förklarade att det hade kört ihop sig på flera fronter med just den tiden. Sjuksköterskan sa att det var jättesvårt att ändra dessutom fick hon in den där kommentaren som man helst inte vill höra "Det är ju för din skull". Ja, jag vet, jag vet!!! Såklart! JAG VET: Men efter att jag förstod att det inte gick att ändra tiden hittade hon plötsligt en tid men till en annan läkare. Pust! Men då blev jag orolig och nojig igen: "Tänk om det straffar sig för att jag strular såhär" har det ekat i mitt huvud sen dess.

Idag träffade Dr A.A. Alldeles strålande, underbar Dr. Han förklarade vad han skulle göra, undersökningen skulle ta högst fem minuter och jag skulle säga till om det blev besvärligt. Jag fick någon slags bedövningssalva. Och plötsligt, utan förvarning, började jag gråta och jag känner hur spänningen i min kropp släpper i och med att jag släpper ut tårarna.

Han såg att det var irriterat och att det ser ut som en strålningsskada och tyvärr kan man inget göra. Jag vet, sa jag. Och nu gråter jag igen, men skit i det, sa jag till Dr. Okej, då gör jag det, sa Dr med glimten i ögat. Men jag har lite frågor, sa jag och började fråga på. Han svarade lugnande att det finns en större risk för strålningsskador om man fått både inre strålning (direkt på tumören) och yttre strålning. Han sa också att han ska skicka remiss för röntgen av njurar och urinvägar så vi har koll på allt, som han sa.

Det som kändes riktigt bra var att blodproverna såg riktigt bra ut. Alltid något.

Jag klädde på mig och gick ut till Max och hulkade med tårar rinnande att det var bra. Vi åkte till IKEA - jag har ett stort behov av att komma ut i verkligheten eller den vanliga vardagen som är så oskyldig på något sätt.  Efter en stund började jag bli hungrig och vi åt  lunch på restaurangen. Sen släppte allting och jag kände hur jag slappade av och ville helst bara sova.

Tack återigen samhället i Sverige för en god vård! Det får inte bli sämre - det är en otrolig trygghet med en vård som fungerar.

Nu väntar jag på röntgen och nästa vecka är det den vanliga tre-månaders-kontrollen på gynekologen.

Jag bara funderar på hur min kropp egentligen ser ut efter strålningen. Men behovet att veta är inte så stort. Jag behöver inte veta, inte just nu iallafall. 

Skönt att den här dagen är över. Nu ska jag bara vara och dricka lite extra mycket vatten för att undvika infektion i urinblåsan efter undersökningen.

Helena

 

lördag 23 november 2013

All denna oro

På  måndag ska jag till kirurgen och en urolog ska göra en undersökning av urinvägar, urinblåsa. Det känns skitjobbigt. Min Dr på kvinnokliniken, som jag ringde till när jag hade kissat blod två gånger, har misstanke om strålningsskada.

Men tankarna far naturligtvis. Jag har svårt att vara riktigt närvarande i jobbet, hemma, med familjen, släkt och vänner. Det maler där bak i huvudet. Det känns inte rätt att klaga - och önskan att få vara frisk är så stark. All denna oro tar kraft.

Jag försöker tänka POSITIVT, Jag försöker tänka gott och inte tänka för mycket....Jag har även fått kallelse till nästa kontroll i början av december. Det går fort tre månader.

I kallelsen till urologen står det hur undersökningen går till. Den verkar inte vara så obehaglig. Efter undersökningen ska jag dricka mycket i några dagar.

Nu är det bara att tänka POSITIVT!!!!

Jag njuter av att det snart är advent - ljus i fönstren, lussebullar, kaneldoft och handla en massa blommor! Det känns så härligt när det dessutom är lite vitt på backen men nu börjar det försvinna.

Önskar en skön helg!
Helena

torsdag 14 november 2013

Annars är allt bra!

Nu har jag varit på kvinnokliniken eftersom jag fick en tid för att jag ringt om att jag kissat blod två gånger.

Jag fick träffa Dr S. Hon hade läst lite om mig men sa att jag gärna fick berätta själv. Hon ställde frågor om när behandlingen avslutades vilket är snart två år sedan! Vad tiden går! Hon ställde lite frågor om problemet jag sökte för. En läkarstudent var med och lyssnade också. Jag fick lämna ett kissprov som, efter koll, visade blod i urinen.

Dr S gjorde en gyn-undersökning. Ultraljudet tyckte jag att hon höll på med vääääldigt länge. Hon kollade lymfkörtlarna i ljumskarna. Hon sa att hon skulle konsultera med "min" vanliga Dr A. Klä inte på dig än, sa hon och de gick. Ifall någon annan Dr skulle undersöka mig.

Där stod jag halvnaken och kunde inget annat än att börja gråta.

Efter en evighet kom Dr med läkarstudent in igen. Jag kunde klä på mig. Vi satte oss. Jag sa att jag blir såhär - tårarna brukar komma på dessa läkarbesök för spänningen släpper och sen kommer oro och tankar, på något konstigt vis. Hon var förstående. Hon ville klämma på lymfkörtlarna under armarna också. Tror att hon sa att det var okej.

Hon hade konsulterat med Dr A på telefon och en remiss ska nu skickas till urologen. Det finns misstanke om strålningsskada även i urinvägarna. Hon misstänkte nog urinvägsinfektion eftersom hon ställde frågor om jag hade haft feber eller ont eller känt om det svider. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har känt något, vilket jag sa till henne. Kanske. Jag känner ofta efter och ibland förtränger jag och ibland tror jag det är inbillning. Jag kan inte skilja på det. Och så är det väl med ryggsäcken - hela tiden känner man efter och lär sig leva med det. Och vet inte vad som är vad.

Jag tror hon sa att det såg okej ut det hon såg. Men nu går jag och funderar på vad hon sa eller inte sa. Och blir naturligtvis orolig och nojig.

Nu kommer väntan till någon undersökning som jag inte kommer ihåg namnet på av urinvägarna. Usch! Jag gjorde någon undersökning av urinvägar i Linköping som inte var så behaglig......

Annars är allt bra!

Kram
Helena

 

måndag 4 november 2013

Oro igen



I fredags fick jag kallelse till den vanliga kontrollen, kontroll nummer sju. Jag har bett om att få kallelsen i god tid så jag kan planera bättre. Jag ska dit i början av december.

Men idag var jag tvungen att ringa till Dr på kvinnokliniken. Jag hade våndats lite. För ca en vecka sedan kissade jag blod. Jag hoppades att det liksom inte var något att bry sig om...Och för någon dag sen var det samma igen. Jag kunde inte låtsas längre att det skulle gå över. Därför ringde jag Dr idag. En barnmorska svarar. Jag förklarade kort och förstod att hon läst min journal innan hon ringde. Nuförtiden knappar man ju in sitt personnummer och därefter kommer en röst som talar om "Du blir uppringd omkring kl 13.10". Effektivt och bra.

Hon frågade lite och jag sa att Dr har sagt att jag kan ringa om det är något och det är det nu. Först tänkte jag att jag skulle ringa vårdcentralen men - nä. Barnmorskan sa att hon skulle prata med min Dr och ringa upp mig senare idag. Två timmar senare ringer hon och jag får en tid inom kort. Jag får komma till en annan läkare som har jour men som kommer kunna konsultera min Dr. Barnmorskan sa till mig att Dr kunde misstänka strålningsskada även i urinvägarna. Jag har ju redan i tarmarna...

Jag har tänkt på det, att det kan vara en strålningsskada. Och jag har sökt i mitt minne vad Dr Gabriel i Linköping sa innan jag skulle genomgå behandlingen av strålning och cellgifter. Sa han något om strålningsskador även i urinvägarna? Jag kommer inte ihåg. Men han kan ha sagt det. Han rabblade upp en massa biverkningar som kan uppstå efter behandlingen. Men som sagt, jag kommer inte ihåg allt. Dessutom blandar jag ihop biverkningar som kunde uppstå tillfälligt under behandlingen och kroniska biverkningar efter behandlingen.

Ja,ja. Det känns i alla fall bra att jag ringde och har fått en tid inom kort. Orolig? Ja, men jag försöker hantera det. Och måste hantera det för nojan får inte ta över.  Och jag tycker att det går ganska bra.

Och som kuratorn rådde mig har jag berättat för barnen och att det kan bli så att jag blir lite mer orolig när jag ska iväg till Dr. Sen var det inget mer med det. Vad de visar eller säger i alla fall. Och jag hoppas att det är så.

Jag har också följt kuratorns råd - att inte googla på sjukdomar eller sjukdomsbloggar. Jag fuskade bara ett kort ögonblick i förra veckan men läste inte mer än två meningar.

Lättar upp novembermörkret med en bild från vår semester i New York i somras!
Önskar alla sköna dagar i november!
Helena





 

onsdag 9 oktober 2013

Svaret

Sedan den 12 september har det varit oroligt. Att Dr ville att jag skulle göra en MR visade ju på att han ville kolla, att det fanns någon misstanke om att det inte stod rätt till. När MR-undersökningen var gjord, förra måndagen, räknade jag ut att svaret borde komma från Dr allra tidigast på fredag. Det gjorde det inte. Tack och lov, tänkte jag.

Under helgen har tankarna snurrat runt. Vetskapen om att under kommande vecka får jag svaret gjorde att tankarna for iväg, ofta negativa. Jobbigt. I måndags när jag vaknade visste jag att nu kommer veckan då svaret kommer. Jag var orolig att min privata telefon skulle ringa. Om det är riktigt illa så ringer dom.

Jag ville helst inte komma hem och se något brev från landstinget för jag visste inte hur jag skulle orka att sprätta upp det.

Igår kom inget brev heller. De som ringde på min privata under dagen var min syster och sonen. Jag vågade svara!

Idag hade jag bokat tid hos frisören kl 18.30. Jag gick en stund på stan innan för att handla lite. När jag stod och diskuterade med en expedit om vilken mascara jag skulle ha ringde min man. Vänta, måste bara svara, sa jag till expediten. Hej, du har fått ett brev idag från landstinget, sa han efter att ha frågat om vad jag gjorde. Det isade i mig. Nej, nej, jag vill inte veta nu, hann jag tänka innan han fortsatte: Hej Helena! Undersökningen var helt normal, inga tumörer funna. Således ett glädjande besked, säger min man! Och vad skönt, och vad glad jag blir, snart börjar jag gråta, säger jag. Strax därefter slutade vi och jag fortsatte prata med expediten. Det bubblade i mig och till slut talade jag om för expediten, som jag aldrig träffat, att jag fått besked från en undersökning och det fann inga tumörer och jag har haft livmodershalscancer och nu hade jag gjort en undersökning för att kolla att inget var fel och det var det inte. Herregud, här står jag och berättar men jag måste berätta för nån för jag är så glad, sa jag till henne. Åh, vad glad jag blir! Jag förstår att du är glad, säger expediten och ser väldigt glad ut.

Jag kunde inte låta bli. Jag var tvungen att bara få ur mig min bubblande glädje. Jag handlade och handlade lite till. Och när jag betalade frågade hon om jag hade tid att vänta- Hon ville hämta en present eftersom jag handlat så mycket av ett visst märke! Köp en lott, avslutade hon vårt sprudlande samtal. Vi var nog lika glada båda två, det kändes så i alla fall. Tack, expediten att du var där när jag behövde dig! Det finns så många fina människor!

Jag är jätteglad för så mycket!

Ha en härlig och sprudlande vecka!
Helena

 

måndag 30 september 2013

Ibland är det svårt

Idag kl 7.30 var jag och Max på Ryhov, länssjukhuset, på våning 3, MR-röntgen. Klä av sig, ta på sig någon slags rock som man knyter framifrån, trosor kvar och sen de söta, små plasttosserna på fötterna. Klar. Sen sprang jag på toa minst fem gånger. Vänta. Klockan 8.20 fick jag komma in i röntgenrummet. Röntgensköterskan frågade om jag varit där tidigare. Ja, sa jag väldigt lågt, jag har gjort det två gånger förut.

Jag fick  lägga mig på britsen efter att jag hade tagit på mig en liten grön plastmössa och stoppat in håret. Han började leta efter någon bra ven att sticka i men fick byta arm. Jag sa att mitt hjärta brukar slå ganska mycket av den där sprutan som ska lugna tarmarna så att det blir bra bilder. Men då tar vi inte så stor dos, sa han. På med hörlurarna och den här gången ville jag lyssna på P4. Du vet att det tar nästan en timme och du måste ligga still. Ja, jag vet, sa jag. I min vänstra hand fick jag som en liten pump som jag kunde trycka om det blev något väldigt akut.

In i maskinen och jag blundar alltid innan eftersom jag inte tycker om trånga utrymmet. Hjärtat slog lite extra av det där han hade sprutat in. P4-rösterna ekade i mina öron. Plötsligt hörde sköterskans röst: Är ljudet lagom? Ja, sa jag. Då sätter vi igång, sa han.

En timme med dunk och bånk och skak. Ibland hörde jag hans röst: Går det bra för dig? Efter ungefär halva tiden ville han spruta in lite till av det lugnande joxet. Han kom in i rummet och britsen for ut och in med lite mer jox. Hm, jag kände att det började kurra i magen och då rörde väl sig tarmarna lite för mycket.

Jag försökte räkna hur mycket tid som hade gått utifrån hur många låtar som spelats och en uppskattning av hur länge de surrade på P4. Dåså, nu är det inte så mycket kvar och nu kommer en sekvens på två minuter, sa han. Okej, sa jag. Och då satte det ingång att skaka och låta av bara den. Det var inte alltid som jag hörde radion. Sen kom rösten igen och sa att nu är det bara tio minuter kvar! Yes!

När det var klart sa han att det var bra att dela upp det där joxet (mitt uttryck) på två gånger. Ja, det var det för hjärtat slog inte alls lika mycket.

Han sa att jag skulle resa mig försiktigt, Jag hade varit duktig och legat väldigt stilla så det blev bra bilder. Ja, mina fingrar hade somnat och när jag skulle gå skakade benen.

När klockan var 9.35 var jag ombytt och vi stannade till vid apoteket, Max skulle handla där. Jag satte mig utanför och kände att jag var helt skakig. Vi åkte vidare till IKEA för att äta frukost. Det gav mig tydliga minnen från tiden för två år sen. Och jag kunde känna att jag mådde illa, fick den där matledan som jag hade under behandlingen. Det var på nåt sätt som att kroppen mindes. Märkligt.

Nu är det kväll och nu börjar jag känna mig okej igen. Nu börjar väntan på beskedet. Och tankarna far iväg och jag försöker låta de fara till de positiva tankarna men ibland är det svårt.

Beskedet från röntgen skickas till Dr A inom en vecka. Sen hör Dr A av sig till mig. Det är då som man helst inte vill vara i den verkligheten. Det här tillhör inte min älskade vardag men förstår att det blir så ibland. Fast ibland är det svårt att förstå. Och det är då jag bara vill slå för öronen och ropa bingo-lingo!

I veckan ska jag njuta av alla höstfärger och önskar alla en härlig vecka!
Helena



 

söndag 22 september 2013

Kallelse till röntgen

När jag kom hem i torsdags efter att ha varit bortrest hela veckan, fanns den där. Jag hade fått ett rosa brev och brevet från landstinget. Jag rev upp landstingsbrevet. MR-röntgen är den 30 september. I brevet står det att svaret skickas till Dr A inom en vecka.

Det är jobbigt. Tycker mig känna konstigheter mest hela tiden.

Det andra brevet var desto trevligare, från släktingar i Amerikat!

Önskar alla en fin vecka!
Helena

torsdag 12 september 2013

MR-röntgen

Då var sjätte kontrollen gjord på kvinnokliniken på Ryhov.

Jag har inte varit så orolig under veckan dvs att tankarna har inte malt så mycket inför besöket. Min oro handlade mer om en böld som jag ibland får på insidan av låret. Det har gjort så ont sen i söndags. Det var länge sen jag har haft så ont för en böld. Lite huvudvärk och lite allmänt hängig blir jag.  Därför bestämde jag mig för att Max fick skjutsa mig till vårdcentralen först för att prata med en distriktsköterska för om den eventuellt skulle behöva skäras upp.  Jag väntade ganska länge och till slut frågade jag om möjligheten att hinna med mig innan jag skulle till länssjukhuset. Men det var så många före att jag bestämde mig för att åka dit efter jag hade träffat Dr A på kvinnokliniken.

Dr A frågade lite hur det var. Vi snackade om tarmen. Han frågade om min struma. Jag frågade de där jobbiga frågorna.  Det visar sig att vi har pratat om det tidigare men det kommer jag inte ihåg. Jag grät inte. Jag berättade om bölden. Okej, nu går vi till undersökningen så kollar jag bölden också, sa Dr.

Han undersökte. Jag tyckte det tog lång tid med ultraljudet. Det ser okej ut, sa han. Men sen fortsatte han undersökningen. Han ställde lite frågor. Hm, det får bli en MR-röntgen. Shit, skit, neeeej, tänkte jag. Dr misstänker något som inte är farligt men som han sa "jag vill vara på den säkra sidan". Bra Dr! Det vill jag också!

Därefter kollade han bölden. Han gjorde samma som de antagligen skulle ha gjort hos distriktssköterskan. Sen kollade han med ultraljudsmanicken  på bölden (!) och konstaterade att den inte behöver skäras. Jippi, tänkte jag. Sen kom en sjuksköterskan med lite sårförband.

Dr och jag satte oss och pratade. 

- Jaha, nu blir jag orolig, sa jag.
- Ja, så är det, sa Dr.
- Jaa, så är det med den där ryggsäcken, sa jag.
- Ja, det är ju så, sa Dr. 

Jag gillar Dr. Inget överdrivet snack utan realistiskt. Inga onödiga ord för att dämpa oron eller tystnaden. Det är som det är.

När får jag kallelsen till MR-röntgen? Dr svarade att den lär nog komma ganska snart. Svaret skickas till honom och han meddelar mig. Vi ses om tre månader igen, sa Dr. Tack för idag, sa jag och tog i hand, och tack för hjälpen med bölden!

Magnetisk resonanstomografi. Ligga i en maskin i 50-60  minuter och det dunkar och låter och jag får stora hörlurar för att lyssna på P1 eller nån annan kanal. Och sen väntan på svaret....

Jag fick gå ner till provtagningen efter besöket hos Dr A eftersom röntgen behöver veta min njurstatus innan röntgen. När vi satt där och väntade kom det lite tårar. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka mer än att jag ville inte sitta där nån mer gång, vill inte tillbaka till en icke-vardag. Det blir så stort och skrämmande.

Efteråt var jag helt slut. Och tankarna går runt och mest till mina nära och kära. Jag gjorde ett tappert försök att jobba men tankarna far runt alldeles för mycket. Det blev lite enklare jobbuppgifter. Och jobbet känns så futtigt när det plötsligt börjar handla om hälsan. Det viktiga är alla runtomkring mig! Jag blev påmind om det  idag.

Jag känner igen oron, nojjan och fruktan att mista vardagen och jag vill inte tillbaka dit. Jag sov en stund när Max lagade mat ikväll. Nu känns det lite bättre. Jag ska hantera det och se till att oron inte tar över. Och i mitt huvud påminner jag mig själv: Tänk positivt, tänk positivt, TÄNK POSITIVT, människa!

Nu fick jag ur mig en del i den offentliga bloggterapin, tack!

Och tack till alla er som läser - här kommer ett foto jag tog idag på min fuchsia som blommar så fint!

Helena




 
 



 

söndag 8 september 2013

Redan?

En dag i New York på vår semester!

Det är konstigt att gå omkring, lättklädd för att vara september, bland nedfallna löv och vattna pelargonerna. Men härligt!

Och nu börjar tankarna mala...För snart tre veckor sedan fick jag kallelsen till kontrollen på gyn. Den sjätte kollen. Helt oförberedd. Jag hade inte hunnit tänka att "undra om den kommer idag?". En torsdag när Theo hade hämtat posten så gav han mig brevet. Och jag var nästan inte alls förberedd. Redan? Har det gått så fort? Vilket är ett bra tecken. Jag har inte hunnit mala, oroa mig. I alla fall inte så mycket som jag brukar.

Sommaren har varit en riktig fin sommar! Vi har varit på västkusten, Österlen och resan till USA. Vi har firat vår hund Ask som nu har fyllt ett år och vi firade även vår bröllopsdag alldeles nyligen som nu har blivit nio år, typ keramikbröllopsdag enligt nätet.

Men nu maler det. På torsdag är det dags igen till Dr A. Och jag har frågor jag måste ställa som jag tycker är så jobbiga att ställa för jag tycker det är jobbigt med svaren. Jag känner efter lite extra nu också och tycker nåt känns konstigt. Ibland. Eller inte.

Mamma frågade mig för några veckor sen om jag oroar mig. Ja, men det har jag pratat med Dr om, sa jag. Vad sa han då, då? frågade mamma. Att det får jag leva med. Sa jag. Och det gäller att hantera det, den där ryggsäcken, vilket jag har skrivit om tidigare, se ett av inläggen om ryggsäcken

Det är bara att försöka hantera den, ryggsäcken. Jag försöker att inte tänka så mycket på torsdagen. Ibland tänker jag "Om en vecka är det gjort!".

Önskar alla en bra vecka!
Helena

fredag 2 augusti 2013

Hjälpmedel finns!



Bloggandet blir det mindre och mindre av. Behovet var så stort för mig då när det var som värst, att få skriva av sig, min terapi, den nypåkomna bloggterapin!

Jag vill fortsätta delge hur det går med vardagen efter behandlingen och då främst ur hälso- eller biverkningsperspektivet.

Jag har skrivit i tidigare inlägg om problemen med tarm och blåsa som är en känd biverkan efter strålningen. Och det var ju inte så mycket att säga om det. "Jaha, kan jag få biverkningar, nä då vet jag inte om jag vill få cellgifter och strålning." Man vill ju liksom få leva ett liv men skitsamma om det blir lite biverkningar.

De biverkningar som jag har är just det här med tarm och blåsa. Dessutom så har jag en strålningsskada i tarmen som gör att det kommer blod ibland. Måste snabbt till toaletten. Måste hela tiden ha koll på var det finns toa. Det har blivit mycket bättre med det finns där och ibland tror jag hjärnan förstorar problemet mer än vad det är. Jag har pratat om det här med min Dr som tipsade om att kontakta distriktsköterskan för att få blöjor (eller vad det heter, jag säger vuxenblöjor). Det har jag gjort nu. Och man får prova ut vilka som är bra och lämpliga utifrån behov. Och jag har meddelat vad som är bra för mig. Blöjorna skickas hem till mig och hon sa inget om att det kostar något och jag glömde även att fråga, kändes inte viktigt.

Det som känns viktigt är att jag kan känna mig lite tryggare och säkrare i min vardag och inte vara så orolig för det här med tarm, blåsa och toalett. Jag pratar öppet om det här och märker att det är många som har problem även om man inte fått strålning. Många kvinnor lider efter förlossningar. Och så finns det hjälp! Jag hoppas att med min öppenhet ge andra mod att prata med vården som kan hjälpa till för att underlätta vardagen! Jag är så nöjd nu!

Och jag har hellre på mig en blöja än att inte få leva, om ni fattar vad jag menar!

Ja, det flyter på och jag mår bra och inte sååå mycket nojja om skit och eländet! Det ska jag njuta av!

Önskar alla läsare en trevlig helg!
Helena


 

tisdag 9 juli 2013

Bästa Helena!




På senaste kontrollen tog Dr prover och sa att de hör av sig via brev om det är nåt knas. Jaha, sa jag, då ska jag gå och vänta då och bli orolig om jag får ett brev. Tänk på att det kan dröja, sa Dr, eftersom det är semestertider.

Och jag har försökt att inte tänka för mycket men jag har ju spanat in posten lite extra när den har kommit. Det påminde mig om tiden innan behandlingen. Jag gjorde en massa undersökningar och väntade på olika kallelser hit och dit och behandlingstider hit och dit. Då hade jag full koll på när postbilen kom.

Idag kom brevet från Dr. Jag såg brevet med landstingets symbol. Det bara isade i mig. På en gång, vid brevlådan, slet jag upp kuvertet. Jag hann tänka många tankar och det var som jag frös där mitt i solskenet.

"Bästa Helena! Blablablabla..... Glädjande nog är dina provsvar helt normala." (Det måste ingå i utbildningen att de ska börja patientbreven med Bästa....har fått för mig att när det är dåliga besked så börjar man med Bästa men vet nu att det inte är så!)

Och jag blev så lättad! Gick in till Max i köket och visade brevet. Det var ju bra, säger han. Ja, men fattar du inte, jag trodde jag bara skulle få brev om det var något galet, sa jag till honom. Ja, men det var ju bra att hon skickade även när det var bra för annars går du ju och väntar och väntar. Han känner mig min Max och han vet hur jag funkar.

När jag får bra besked är det som att jag kan släppa nojjan. Tar en paus. Anti-nojja-semester i tanken, typ. Skönt.

Nu tänker jag på min gode vän vars make har fått cancerbesked och ska genomgå behandlingar. Jag tänker på min fd kollega som blev opererad idag för att ta bort Alien och jag tänker på min bloggkompis tuttanscancerblogg som idag får besked från sin Dr om fortsättningen. Jag tänker så på er alla! Det gör mig så ont. Jag vet inte hur jag kan trösta eller stärka. Jag vet ju hur jag reagerade. Jag har förstått att en del vill inte prata alls om eländet. Andra, som jag, berättar historien så hela världen har tillgång till den.

Jag fick med mig några trösterika ord under min ovissa tid: "Håll ut! Det kommer bättre dagar!" från mina kära kollegor.  "Kom ihåg! Oavsett besked finns det alltid en väg framåt!" från min klasskompis Cecilia. "Att få vara egoistisk är okej" - "Att få visa sig svag och gråta lättar på trycket", var andra trösterika ord som hjälpte mig på vägen.

Hundpromenaden togs med mycket lätta steg idag!

Till alla er som kämpar - det finns alltid hopp! Och sen det där - lev i nuet och var tillsammans!

Kramar!
Helena



 

fredag 5 juli 2013

Svart eller vitt



Funderar en del på läkarbesöket i förra veckan. Allt är inte svart eller vitt. Det är en hel regnbåge däremellan.

Orostankar maler. Tycker det känns som det fladdrar till i magen ibland. Kommer ihåg att jag kunde känna nåt sånt ibland, innan eländet upptäcktes. I maj 2011 var jag i Stockholm för jobbet och stod och väntade på bussen som gick till centralen för vidare färd hem med tåget. Plötsligt nös jag och det kändes som hela livmoderna skulle åka ut. Jag höll mig i magen och tänkte att det DÄR kändes inte riktigt rätt. Jag kom också ihåg att det liksom fladdrade till ibland i magen, sådär som man kunde känna första sparken när barnen väntades. Och nu tycker jag det är likadant. Eller inte, jo, litegrann kanske....Denna oro, nojja, inbillning eller verklighet eller vad det nu är.

Jag kanske skulle ha pratat med doktorn men tyckte nog inte att det var aktuellt i förra veckan. Eller också kände jag inget då. Jag kommer liksom inte ihåg.

Nu kommer jag ihåg saker som Dr Gabriel i Linköping sa. Som jag helt har glömt bort och som jag nu blir hypernojjig av. Men jag orkar inte prata om det. Det enklaste är att bara slå för öronen och ropa bingo-lingo så finns det inte! Ha -  om det vore så lätt så skulle vi vara många som gick omkring och ropade.

En annan sak från senaste läkarbesöket som jag blev glad över; Dr frågade lite om det ena och det andra, det kom lite tårar och hon hämtade näsduk. Hon avslutade frågestunden med " Och hur mår själen då?". Inte så ofta jag har fått den frågan. Jag blev lite förvånad men glad och sa bara " Jo, tack det är faktiskt bra!". Och det är det, faktiskt, trots nojjan.
.
Men oron som maler nu vet jag inte om jag orkar ha till nästa kontroll i september. Samtidigt orkar jag inte dra igång något. Telefonsamtal, besökstid, undersökningar, kanske mer undersökningar, kanske Linköping...Ånej, vill inte. VILL INTE. Känner mig som tjuren Ferdinand: Jag vill bara sitta här och lukta på min korkek!

Det är många, många som går med tankar, oro, skit och elände och det är så sorgligt att det ska vara så. Varför då? Tiden att få leva i vardagen förloras och allt fokus lägger sig på att överleva. Det är så snopet och man undrar till vilken nytta?  Men egentligen är det helt fruktlöst att ställa frågan - det är som det är och bättre att hålla fokus på de positiva tankarna, så gott det går.

Jag roar mig med att tänka hur många kontroller till jag ska gå igenom innan jag blir friskförklarad. Jag räknar hur många månader som gått sen jag avslutade behandlingen. Hittar det positiva. Försöker inte tänka det negativa. Är oftast glad och tankarna brukar oftast inte hindra mig i min vardag. Men de finns där. Och allt är inte bara svart eller vitt!

Önskar alla en härlig helg!

Helena





 

torsdag 27 juni 2013

Femte kollen



Idag var jag hos Dr W, var-tredje-månadskollen. Jag åkte till jobbet på morgonen men har så svårt att koncentrera mig. Ju närmare tiden gick mot kl 11.45 då jag skulle träffa Doktorn, ju mer stirrig blev jag. Högröd i ansiktet, kan inte sitta still, vankar omkring och hör knappt inte vad andra säger.
Max hämtade mig utanför jobbet.

Doktorn ställde lite frågor om min blödande tarm. Jag frågade om jag kunde få, typ, blöjor eller vad det heter när vuxna ska ha sånt som bebisar har:). Självklart, sa hon, men det är distriktsköterskan på vårdcentralen som sköter sådant. Hon förstod mitt problem. Det kan tyckas att jag lämnar ut mig nu, det är ju ändå lite pinsamt när det gäller sånt där. Men jag har övervägt noga och skriver om det just för att det kan kännas pinsamt men till största delen så är det en bra hjälp och skapar en trygghet för mig. Och jag hoppas att jag med min öppenhet på nåt sätt kan hjälpa andra i samma sits.

Nästa gång på kontrollen ska jag gå till Dr A som är experten på cellförändringar och cancer på kvinnokliniken. Och så blir jag nojjig igen. Vad är det som de ser egentligen på undersökningarna? Tänk om något missas på undersökningar? Hon tog något prov och om jag får något brev hem så är det något knas med provsvaret...........Denna väntan som blir så skitjobbig.

Doktorn och jag pratade också om kuratorn som jag ännu inte ringt. Det sista hon sa var att jag skulle gå ner till kuratormottagningen. Och det gjorde jag med Max i släptåg. "Min" kurator hittade jag inte. HJÄLP - har hon slutat? Min bästa kurator!

Max och jag skulle äta lunch men jag var inte hungrig. Nervositeten dämpar hungern. Till slut bestämde jag mig för korv och glass på IKEA. Jag ringde mamma och meddelade att allt var ok men hon tyckte jag lät låg. Jo, jag vet, sa jag, men jag blir helt slut efter all anspänning inför besöket. Vilket mamma förstod.

Jag ringde sen distriktsköterskan. Det var bara att komma upp dit när jag kunde. Jag ringde kuratormottagningen och fick beskedet att "min" kurator har slutat.....Och den som jobbar där nu har semester. Men det är okej, sa jag, för det är inget akut men jag måste reda ut lite tankar.

Ja, så var det med den femte kollen.

Och nu tänker jag på alla som kämpar på olika sätt!! Kämpa på - hoppet finns!
Helena