En mindre väntan

Idag fick jag ett besked. Från landstinget, IT-centrum. ?????. Hm, är det nåt med adressen eller? Jag sprättade upp kuvertet. Det första jag läser;

"Undersökningen av dina bröst visade inga tecken på cancer"

Stor, fet text och överst. De vet att man behöver veta på en gång. Pust. Jag visade Max på en gång.

Nu väntar jag på kallelsen till gyn. Då kommer oron inför besöket. Pust.

När det gäller struman så känns det bra nu. I höstas hade jag lite hjärtklappning och tänkte att jag behövde minska medicinen. Men det verkar som värdena efter behandlingen har stabiliserat sig. Tror jag. Men det skulle vara bra att få veta provsvaren. Jag ringer nog vårdcentralen.

Men nu är jag glad! Och njuter av våren så gott det går på kvällarna efter jobbet. Skulle behöva, och vill också, vara ledig för att greja och njuta! Men som mormor sa: Man ska inte klaga - man har det så bra! Men ibland kan man få önska och drömma!

Idag åkte jag till kyrkans minneslund och la en bukett med liljekonvaljer, gullvivor och syrener för att minnas min käre far som har sin högtidsdag imorgon. Det känns bra med lite ritualer, att få plocka blommorna, greja med vasen, placera den så att det blir fint. Och "prata" lite med pappa. Det är så sorgligt att han inte är med oss här på jorden. Saknar honom. Det är fortfarande så ofattbart...

Nu är det dags att packa inför jobbresa till Stockholm, planera för Alice skolresa, fixa inför Theos skolgårdsfest och fixa inköpslistan inför Perlerotsmiddag.

Gonatt!
Helena




 

3 st väntan

Mors dag idag! Fick kaffe på sängen av maken eftersom barnen sov över hos kompisar. Presenter fick jag sen av guldklimparna! !Middagen bjöd jag på - restaurang i Gränna!

Väntar på svar från prover om sköldkörteln (struman) och mammografin. Och jag väntar på kallelse för var-tredje-månads-kontrollen. Det maler där bak i huvet varje dag. Men tycker ändå att jag kan hantera det och det stör inte alltför mycket.

Den blödande tarmen har gjort sig påmind varje vecka nu i några veckor. Det känns ju sådär....men det lär jag väl prata om med doktorn på kontrollen i juni.

För två veckor sen låg jag i feber och halsont i en vecka. Innan mig var det maken och innan honom sonen. Tydligen något som har gått hos många. Tänkte på det där med feber. Hösten 2010 hade jag feber i 14 dagar och dunderförkyld. Kände mig aldrig riktigt pigg efter den pärsen - var det då som något sattes igång i min kropp? För att sen få ont i maj 2011 och få besked i augusti om livmoderhalscancer. Lär väl aldrig få veta.

Nu har jag gått ner 10 kilo! Känns bra och lite lättare. Och nu börjar det svåra - att ta de där 8 andra kilona som suttit där i flera år.

Jag skulle också ringa och boka en tid med kuratorn men det blir liksom inte av. Jag är nog rädd att börja storgråta bara jag ringer och hör hennes röst - eller också gör jag det inte. Det där är något nytt efter sjukskrivningen - jag vet inte riktigt hur jag reagerar på vissa känsliga saker. Jag har mycket lättare till tårar nuförtiden än vad jag hade innan jag blev sjuk. Men det gör inget.

Idag i trädgården!

Vår hund, Ask, gör gott för mig på så sätt att jag rör på mig! Och han växer - 32 kg jämfört med 4 kilo när han kom till oss i november!

Nu är det dags att förbereda veckan! Önskar att helgen var några dagar längre så man hinner lite mer. Skulle ha sått sallad, röjt på krukor, röjt, städat, rensat. Men men...vad gör det? Ingenting mer än att jag stressar. Pust, detta livspuzzel!

Njut av vackra naturen!!
Helena

 

Biverkning och ny väntan

I veckan gjorde sig strålningsskadan i tarmen påmind igen. Jag gjorde undersökning hos kirurgen i september förra året och då konstaterade han att jag har en strålningsskada. Inte ovanligt. Finns inget att göra. Jag får leva med en blödande tarm. Jag ska vara vaksam så att jag inte får blodbrist. Okej. Jag är vaksam kanske alltför mycket. Du kan läsa mer om mitt besök hos kirurgen om du klickar här.

I torsdags var det så illa att jag fick vara hemma. Jag åkte tidigt för att ta tåget till Stockholm. Men jag fick stanna två gånger på bensinmackar för att låna toaletten. Jag hann avboka tåget. Vände hemåt. Det lugnade ner sig i tarmen. Det känns obehagligt med blod. Men jag får lita på kirurgen att det inte är farligt. Nu har jag sån tur att detta bara har inträffat tre gånger då det har varit riktigt besvärligt. Jag ringde och sjukanmälde mig till en sån där telefon som man knappar in på men sen får man prata med en sjuksköterska. Jag förklarade och hon var så förstående. Är det okej om vi lägger in det som allmänna sjukdomsbesvär? frågade hon. Javisst, sa jag.

I måndags ringde jag mammografin. Jag avbokade tiden i februari för Max var i Kuba. Nu fick jag en ny tid till idag, lördag. De hade en "specialare" den här veckan med lördagsöppet. Kanon, sa jag. Men jag åkte in själv idag. Max är nerbäddad med feber och hosta. Men det gick bra. De tar ju bara några bilder och sen får man vänta på ett brev. VÄNTA. Det är skitjobbigt. Och nojigt. Förra gången, 2010, på mammografin fick jag ett brev där de ville att jag skulle komma in igen. Jag fick göra tre olika undersökningar och till slut tog det ett prov. Efter ett dygn fick jag besked om att det var en cysta som var ofarlig.

I övrigt är det som vanligt. Och våren är här!! Och hunden Ask växer och väger nu över 30 kg. Jag har äntligen köpt två bra skor, ett par inne och ett par ute, som lindrar de onda hälsenorna. Hoppas på ännu  längre promenader med vår busige, söta hund!

Må gott!
Helena