Lugnet före stormen?

Vaknade flera gånger och gick till slut upp vid 5.45 för att stoppa i mig lite piller. Behövde inte ta någon morfintablett på förmiddagen. Skönt, en biverkning är att jag blir hård i magen.

Återigen frukost framför teven. Både Max och jag somnade en stund efter frukosten och det var nog välbehövligt för oss båda, tror jag. Innan vi for in till stan för att handla lite presenter gjorde vi lite fint i trädgården och jag grejade lite med mina pelargoner.

Idag fick jag ett jättefint sms av en arbetskamrat. Jag fick också två vykort i vanliga brevlådan (å inget från landstinget, känns skönt). Jag är så tacksam över alla som tänker på mig!
En del pratar med Han däruppe eller nån annan högre makt, andra skickar tankar, en del nämner mig i sin aftonbön! Det känns så underbart för mig med allt detta stöd! Och jag tänker på er alla!

Är idag inte på något toppenhumör. Håller mentalt på att förbereda mig inför kommande veckor. Igår pratade vi med barnen om att det kommer bli tuffa veckor när jag ska få behandling. Vi måste hjälpas åt och att de också kan tycka att det blir lite jobbigt iband. Men det kan det få vara bara jag blir frisk!

Ikväll ska Alice på spökkalas. Imorgon ska Theo ha filmkväll och pizza med två av sina kompisar som också sover över. Det är roligt för dem och jag blir glad för deras skull! Jag ska se om jag kan få Max att tvätta bilarna imorgon. Det är jag som sköter det där eftersom han tycker det är onödigt eftersom bilen blir ju skitig igen....min förhoppning är att han hjälper mig imorgon eftersom jag blir störd av skitiga bilar.

Har också funderat idag hur jag ska planera allt inför jul, både med städningen och julmaten. Ska fundera lite till hur jag kan lösa det på ett bra sätt...julen är viktig eftersom jag älskar julen! Och varför kom jag in på jul? Jo, jag såg att de håller på att sätta fram julsakerna på City Gross... ja, jag vet, det är inte klokt!

Just nu känns det som att jag måste förbereda så mycket för jag vet inte hur jag kommer reagera på behandlingarna. Vet ju inte hur det kommer att bli...är det lugnet före stormen eller? Eller är det storm nu och lugn sen?

Det har kommit ikapp - det är nu det börjar

En bra natt och en bra morgon. Packade pastasallad, purjolökssoppa och lite dricka till Alice som åkte på skolresa idag. Theo hann med sin frukost. Jag tog en liten tupplur framför teven efter frukosten och vaknade till Reinfeldt som presenterade några nya ministrar.

Max och jag bestämde oss för att gå ut i det vackra vädret. Han klippte gräset med sin åkgräsklippare, kul maskin! Jag klippte det vissna på pionerna och gjorde lite fint i en rabatt. Blev ganska trött. Postbilen kom och som vanligt rusade jag till brevlådan. Jorå, ett brev från landstinget. Kallad till onkologens behandlingsavdelning den 17 och 19 oktober för att sätta dit nån mojäng i armen där cellgifterna ska spolas in....eller cytostatika som man numera säger...ordbajseri, säger min man eftersom gift är inte så trevligt, bättre med nåt som låter mer diffust än giftigt. Struntsamma, det används oftast när det där skit och eländet är spritt eller vid e x lymfcancer m m. Kan också användas vid andra sjukdomar, vilket man börjar göra när det gäller reumatism. Jag läste idag också om biverkningar....inte kul....och sen alla nya undersökningar för nya besked om det funkar....det är nu det börjar. Kampen.

Jag läste Vimmelmammans blogg. Hon fick tjocktarmscancer 2008 (mycket ovanligt för en 39-åring). Hon har kämpat på många olika sätt med eländet. I maj nästa år blir hon friskförklarad om allt ser bra ut. Då kanske hennes kamp är över men oron finns ju kvar.

Patienthotellet som ligger nära Universitetssjukhuset är reserverat åt mig från den 17 oktober till den 22 november. Tjoho, ska jag sitta där och glo måndag till fredag? Tänk vilka låååånga blogginlägg jag kan göra...Nej, jag kan ju inte bo där själv, då blir jag ju knäpp. Jag måste ringa och säga att de får avboka. Min snälla Max får vara min chaufför. Måste prata med våra bästa grannar också om de kan vara barnvakt ibland.

Det kom ikapp nu...igår tänkte jag att det kanske bara var en mardröm. Men nu är det ikapp...nu börjar den. Kampen. Kampen för livet.

Nåt kul - blomsterbudet ringde på idag igen! En annorlunda och fin bukett i en kruka, så vacker! Från mina kloka stödjare, vilka sötnosar, jag blir återigen så rörd och tårarna rinner.

Skönt att jag var i trädgården en stund idag. Efter det läste jag lite på nätet om behandingarna...blev lite jobbigt, men Max - han tröstar mig!
Nu ska jag kämpa och han är med mig, min Max, när den nu börjar!

Det som tär....

Imorse var ingen bra morgon. Sov till kl 6.00, tror inte jag hade vaknat nåt innan. Det var ju bra. Men att få sonen ur sängen gick mycket sämre. Ingen bra morgon. Jobbigt att starta dagen så. Jag blir ju orolig om Theo mår dåligt på nåt sätt.... eller berodde det på att han inte hade några bra gymnastikskor eller? Vet inte. När jag släppte av honom vid skolbussen kom ett litet leende. Skönt!! Mina stackars, fina barn!! Men sjukdomen är ju en del av vår hela familj nu, nej förresten, inte en del utan har drabbat oss på olika sätt. Sjukdomen ska aldrig få bli en del av vår familj!

Idag har barnen joggat i skolan, "Skoljoggen". I samband med detta samlar man in springslanten som går till Barncancerfonden. Förra året fick Barncancerfonden in 1,4 miljoner från Springslanten. De som vill skänker pengar via sms, enligt lappen som vi fått hem från skolan. Alice och jag har kommit överens om att hon skänker 50:- och vi 150:-. Jag ska prata med Theo sen och höra om han också vill haka på. Jag kan inte tänka mig något annat.

Undra vad Reinfeldt skulle säga om vår familj nu? En pensionär och en sjukskriven. Ingen av oss som följer arbetslinjen...Men vi konsumerar väldigt mycket. Jag vet inte hur det här ska gå. Min inkomst är ju sämre nu, förståss. Dagarna måste fyllas med något som inte är för jobbigt men lite vardagligt, ja ni vet. Vad gör Max och jag då? Jo, shoppar. Det börjar bli dyrt.

Inget nytt från sjukvården. Undra om de informerar om det bara är eländigt och inte informerar om det ser bra ut? Oron tär....vet inte om det är bra med besked....jo, bra besked är bra....är det bra med besked om de är dåliga?....tungt....¨å, vad skönt det måste va´ att vara struts! Eller bara skrika bingo,lingo och hålla för öronen! Eller är jag feg nu? Skärp mig!

Idag fick jag en liten uns känsla från min gamla vardag, Jag hade inte ont, gick och lullade i affären och kom på mig själv att tänka på jobbet. Och nästan, nästan så gick jag där och visslade som att allt var kanon!

Nu ska jag vila en stund för att låta tabletterna verka. Tror att jag har lite extra ont för jag fick mens idag. Det funkar minsann, konstigt....

Nåväl, imorgon blir det nog ingen shopping....det blir nog lite trädgårdsarbete. Det tär inte så mycket i plånboken och tär inte i själen, tvärtom är det läkande...Har ni hört det kinesiska ordspråket: " Berusa dig och du är lycklig några timmar! Gift dig och du är lycklig för en dag! Slakta en gris och du är lycklig en vecka! Skaffa dig en trädgård och du är lycklig hela livet!".

Å´nej!

Vissa saker och uttryck som skolfröken har sagt har fastnat. Som min fröken i mellanstadiet sa: "Det svåraste är att läsa innantill"....Ja, jag skulle ju ha läst kallelsen till strålningen lite bättre. Igårkväll läste jag högt för min syster när vi pratade i telefon och upptäcker att det bara är förberedelser som ska göras den 5 oktober inför kommande strålbehandling. Och den kommande strålbehandling beräknas starta om 2 veckor efter 5 oktober!! Å´nej! Vänta ännu mer...ännu längre....det är väl inte bra?

Igår började jag smygsurfa lite för att läsa om det där skit och eländet. Hittade en jättebra sida, Cancerfonden, som beskriver en mängd olika saker. Jag kan konstatera att det är kanonbra att jag har matlust, ofta försvinner den för skit och eländespatienter. Trött blir man också - jag tycker jag har klarat mig rätt bra, jag blir lite dåsig av morfintabletterna. Ont kan man ha - jag käkar morfintabletter, ipren och alvedon eftersom det tar bort det mesta av det onda.

Det finns ca 200 olika cancersjukdomar. Varje person upplever sin sjukdom på sitt sätt. Men alla genomgår någon slags chock - det är ju så laddat. Det är jobbigt för anhöriga. Viktigt att prata med barnen. Många överlever, en del dör.

Jag är inte knäpp eftersom jag inte vill veta så mycket. Det är därför jag bara smygsurfar lite nu. Så är det...en del är nöjda med vad doktorn säger och sån är jag just nu. Hur det än är så ska skit och eländet bort från min kropp! Upp till kamp!

Det som är tydligt också är att vi, skit och eländespatienter, hanterar och upplever det på olika sätt men nästan allt som jag läste både igår och idag fanns det alltid något som jag kan kunde känna igen mig i. Det känns skönt att känna igen sig, jag är inte själv....

Idag fick jag ett till vykort i vanliga brevlådan från min systers kompis. Dags att sätta på kranen igen...det sägs att man kan få vackra ögon av att gråta mycket men jag ser ingen skillnad mer än att mina ögonlock är svullna, väldigt svullna vissa dar. Men det gör inget. Det är en småsak.

Har proppat i mig tabletter idag, mått rätt bra. Skit och eländet har känts långt bort idag, som att det kanske har gått över....
Å´nej, nu kom det upp en önsketanke! Åter till verkligheten och kämpa!

Max och jag var i skogen idag och plockade svamp, gul trumpetsvamp. Det finns ju hur mycket som helst. Som min kära granne säger "Man plockar inte, man går bara ut och hämtar". Jag plockade bara de stora, fina!
Ibland stod jag bara i skogen och tittade upp mellan träden där den blå himlen skymtade och kunde insupa den härliga skogsdoften. Mmmm, så härligt, det känns också väldigt läkande där i skogen! Jag mår bra!

Å´nej, undra om doktor Gabriel ska höra av sig om alla resultaten nån gång. Jag glömmer liksom bort det där. Återigen lite strutsbeteende...kanske att det inte finns något att säga....det är strålbehandling som nu gäller i övrigt ok....Å, denna oro som tär!

Nu ska jag gå och laga middag, jag är hungrig! Det är en vardagssyssla och det tycker vi skit och eländespatienter om, vardagen!

Strålande tider!

Hoppar till när telefonen ringer....näe, det var inte doktor Gabriel. Postbilen kom....ska jag hämta posten...jo, det var ett brev från landstinget Östergötland....jag sliter upp det innan jag ens kommit innanför dörren...

Jag sov ganska gott inatt! Barnen har haft studiedag idag och därför behövde vi inte gå upp tidigt. Jag gick nog upp vid 7.30. Alice sov över hos en kompis, det tycker jag var kul för henne! Efter att Theo åkte till en kompis och systerdotter E åkt hem till sig åkte Max och jag till apoteket för att hämta ny medicin för min struma. Det var lång väntetid på apoteket så Max fick ju tillfälle att besöka Röda Korsets loppis. När han hämtade mig var han nöjd med några mässingsljusstakeinköp! Jag är glad att han blev nöjd fast vi redan har 37 mässingsljusstakar, minst!

Dan idag känns som en rätt okej dag. Fortfarande jobbigt att doktorn ska höra av sig om resultaten från undersökningarna. Har jag det där skit och eländet i hela kroppen, halva kroppen eller är det begränsat?????

I vilket fall som helst fick jag kallelse idag till strålbehandlingen som ska börja den 5 oktober i Linköping. Ska läsa in mig lite mer på vad det innebär. Ja, nåt händer och vem vet, det kanske blir strålande tider framöver!

Alla runt omkring

Igår var flera av mina kära nära mig! Vi var tillsammans. Det var som en vanlig träff med min släkt när vi firade Theo. Nästan som vanligt, innan skit och eländet kom in i bilden....Nästan, för blomsterbudet kom återigen med en vacker bukett. Vad glad jag blir och så oväntat!! Och som vanligt brister jag ut i gråt. Men tårarna är så befriande!

Alla tankar, mail, sms och blommor som jag fortfarande får, det är så....fint.

Egentligen skulle ju alla som är runtomkring mig också behöva blommor och sms! Många runtomkring mig är ju också drabbade för att jag har drabbats av skit och eländet. Kuratorn sa att det blir ett trauma för familjen och kan också bli för de som inte är så nära men ändå runtomkring.

Ja, det är ju sant men jag har ju varit så egotrippad att tankarna har inte sträckt sig så långt...Jag tänker på mina fackliga kompisar. Allt som var planerat för hösten....oj, vad de har jobbat på bra! Och jag har inte varit nåt stöd. Jag har lovat några få saker som jag ska göra....som jag hela tiden glömmer. Det är ett virrvarr. Jag fick ett så gulligt mail från en i styrelsen, "du fattas i styrelsen". Jaha, då var det dags att fälla en tår igen. Jag saknar styrelsen, jag saknar den vanliga vardagen...

Det är naturligtvis tungt för mamma och pappa. Jag tänker ju själv att det värsta som kan hända är att det händer barnen nåt. Och nu har det ju hänt nåt med mammas och pappas yngsta barn..... Min kära syster och min kära bror - vi som har följt varann hela livet men aldrig varit med om nåt sånt här.....trauma. Men vi är varandras stöd!

Å sen alla som är runtomkring dem...vad jobbigt.....

Min kära, fina Max! Jag har varit så vresig mot honom de senaste dagarna....usch...Min kompis, som har råkat ut för samma elände och lite till, hon skriver att man blir lite förändrad, otålig....Ja, jag känner att jag blir ganska otålig...tröttnar på långa, sega samtal...Försvinner lätt bort i egna tankar som "undra när doktorn hör av sig", "vad kan det bli för besked", "hur dåligt mår man av strålning"...

Min systerdotter E har sovit över hos oss. Hon spelar Alfapet med barnen. Känns bra att ha henne här för oss alla. Vi har pratat om vikten av att prata om eländet, känslorna och att gråta! Det har hon gjort, min lilla E! Nu får vi se om vi ska ta oss en tur till A6, shopping!

Imorgon ska jag hämta ny strumamedicin. Sen väntar jag på att doktor Gabriel ska höra av sig för att ge besked om alla undersökningar.....också få klart om strålningen börjar den 3 oktober eller inte...Känns jobbigt.

Jag skickar goda tankar och känner tacksamhet för att ni finns till alla mina nära, kära och alla runtomkring! Och en speciell tanke till mina fina barn!!!

Bara vara tillsammans

Idag när vi kom hem från stan efter att ha uträttat en del ärenden ringde telefonen. Det var doktor Emily som meddelade att strumaproverna inte riktigt var som de skulle. Hon ville öka Levaxindosen. Ok, inte mig emot. Nya piller hämtas på måndag. Om sex veckor ska nya prover tas för att se om det är bättre. Vicken tur att jag kollade! Undra om det är nåt värde i min kropp som är bra? Jo, i tisdags kollades mitt socker och sköterskan konstaterade att jag har iallafall ingen diabetes!Jippi!

Vaknade tidigt idag igen och hade ont. Gick upp och förberedde frukostbrickan med presenter till min fina son. Kl 7.00 sjöng vi för Theo! Innan barnen skulle iväg till skolan talade jag om att Max och jag kunde bli lite sena för vi skulle handla, hämta smörgåstårta och till kuratorn. Theo frågade hur länge jag skulle vara hos "karatern". Ja, jag kanske skulle behöva gå till en sån också för att träna på att fightas.

Kuratorn är en av mina nya bästisar! Hon bekräftade, jag grät, jag pratade om såna saker som jag bara vill prata med henne om. Kändes bra att hon tyckte vi gjort rätt vad gäller barnen. Hon tyckte heller inte jag ska snåla på värktabletterna. Rätt, det är inte rätt varken mot kroppen eller knoppen. Hon frågade om jag kan sova och äta? Ja, jag sover jättebra förutom att jag vaknar lite tidigt. Att äta är heller inga problem. Hon såg nöjd ut och jag förstod att det var ett bra tecken. Jag blev nöjd. När jag berättade om konstiga saker om hur jag tänker eller reagerar så sa hon bara: Ja, det blir så och det är inget konstigt. Just det här med att man vill vara tillsammans, helst hela tiden. Vi pratade om att jag var själv en timme i förrgår, det är heller inget konstigt att man fasar för det. Jag som trodde att jag var helt udda, mesig och onormal. Å, vad bra att prata med kuratorn! Vi ska ses igen om 14 dar.

Min söta 89-åriga faster ringde häromdagen. Hon tänker på mig både dag och natt. Och när hon får riktig "Helena-längtan" ja, då ringer hon! Fina faster!

Idag fick jag två sms före kl 10 som skickade kramar!!! Igår när jag kom hem efter att besökt barnen i skolan låg det två vykort på köksbordet. Jo, det var från hon som skickar "Tänker på dig!"- vykorten med den gamla, vanliga, hederliga Posten. Och nu hade hon även skickat ett till Max och barnen!! Å, vad skönt att han också får tankar och styrka för det behöver han. Ni förstår väl att tårarna rinner titt som tätt på mig av all omtanke!

Har planterat fina höstväxter i utekrukan. Imorgon kommer min mor, far, syster med sambo och min systerdotter E. Den andra systerdottern C har feber, stackarn. Jag pratade med min bror idag och de kommer ner vid annat tillfälle. Bra och skönt att ha något att se framemot när vi är tillsammans!

Nu sitter min fina make och installerar min nya "lilldator" som jag har köpt idag! Kul med lite nya prylar ibland! Men den här prylen är helt nödvändig, faktiskt.

Känns skönt att det blir helg...vi ska bara vara för att vara tillsammans!

Skyddsänglar och strutsar

Igår var vi en tur till vårdcentralen i Huskvarna där jag tog prover för struman. Vi åkte också till mitt jobb en sväng. Skönt att träffa folk som läser bloggen, då slipper vi prata om skit och eländet. Jag pratade med L som jag vet älskar kräftor och fick bra tips om goda tillbehör till de röda goda skaldjuren. Vi har ju inte hunnit med någon kräftskiva än till Theos stora besvikelse. Fick många kramar från kollegor! Det värmer!

När vi kom hem låg det ett paket i brevlådan. Vår underbara, okomplicerade, sköna, konstnärsgranne hade lämnat en tavla, föreställande en skyddsängel, till mig!! Är hon inte underbar!! Tårarna rann igen för jag blir så rörd av omtanken! Nu har jag fått två skyddsänglar till mig.

Igår kunde jag vara själv en stund när Max var på konstföreningens årsmöte, Alice på kören och Theo hos en kompis. När jag var själv så ringde jag min HPO-kompis som kom med pepping och kloka ord och vardagssnack! Hon påminde mig om vårt extra årsmöte i HPO-föreningen där jag har ett särskilt uppdrag. Javisstja! Jag ska! Jag åkte och hämtade Alice. Innan Max åkte kollade vi om jag kunde köra bil eftersom jag hade tagit en morfintablett. Jo, om man bedömde att man kunde det!! Jag bedömde att jag kunde det. Det gick bra. Alice gräddade våfflor när vi kom hem, min fina Alice!

Igår fick jag brev från försäkringskassan. Antar att fk kommer bli min nya kompis. De skickade en ansökan för "sjukpenning för anställd med sjuklön" som var på två sidor. De bifogade fyra andra sidor där de förklarar hur jag ska fylla i de två första sidorna! Jag känner på mig att detta kommer bli en spännande erfarenhet.

Idag planeras det för Theos födelsedag! Han fyller 10 år imorgon, stor kille! På lördag kommer min släkt för att uppvakta honom. Det ser vi alla framemot!!!

Angående skit och eländet - inga nya besked. Väntar. Såg nyheterna idag om vaccinet och livsmodershalscancer. Tungt. Ibland vill jag vara som en struts och bara stoppa huvet i sanden! Eller som i den där gamla reklamen där man håller för öronen och bara skriker bingo,lingo! Tur att jag har tid med kuratorn imorgon, i en HEL timme.

Jag har mina skyddsänglar!

Skickar med ett citat som jag fått på mailen från en av vännerna i vår förening H I K: " Vill bara att du ska veta att jag beordrat alla ljusguider att finnas vid din sida."

Tripp till Egot

Jag klarade mig inte undan igår från att gråta. När jag läste min mail framemot kvällningen var det dags igen. Ni vet, min fackliga kompis som har gått igenom samma sak och lite till, har skickat mig nytt mail! Jag blev så glad! Och hon skrev precis det där som jag trodde att jag var ensam om. Att det är skit att gå och vänta, att jag ska kämpa och att jag inte har tid att trösta Max och barnen och att jag inte ska ha dåligt samvete för det. Precis så är det. Ja, precis så är det......

Egotrippad och självupptagen är ganska typiskt för de som har den här skit- och eländes-diagnosen. Man befinner sig som i en bubbla. Det är så det är nu....och kanske ska få vara så. Det är svårt att växla fokus. Jag har dåligt samvete för att jag inte lägger mer energi på just Max och barnen. Idag blev jag så lessen när vi hade glömt Theos läxa, muntlig framställning. Och tårarna rann när jag nu skrev ett mail till läraren för att förklara varför vi missat just den läxan. Åh, vad jobbigt, stackars Theo....

Pratade med mamma, hon ska till doktorn för sitt blodtryck nästa vecka. Hur mår hon egentligen? Jag är så uppe i mitt att alla andras vardag och bördor glöms bort....

Mamma sa: Du måste bära bördan själv, den går ju inte att dela ut. Jag vet att hon skulle ta över den om hon kunde. Men jag kan klara att bära bördan, men det är tungt och en del av mitt liv just nu. Men alla andra som är oroliga för mig, bär ju också en oro, helt själva. Jag vet ju själv när nära och kära inte mått väl så orolig jag har varit. Nu har jag koll, det är min börda och jag vet ju hur jag mår. På nåt sätt tror jag att det är enklare än att stå bredvid. Iallafall för mig eftersom jag har ett visst kontrollbehov.....

Igår fick jag brev från Cancerhjälpen. Jag har skänkt några hundra nästan varje år i kanske 15 år. De ringde i somras igen och tackade för bidraget och undrade om jag ville vara med att skänka igen. Det ville jag. Igår kom inbetalningskortet. Jag ska betala in lite mer den här gången....det är ca 40 000 som drabbas varje år och som kommer vara egotrippade, vilket är helt okej när man kämpar för livet.

Skickar med ett citat som en vän, Susanne, skrev till mig i ett mail förra veckan " Men kom ihåg att man måste våga vara svag för att sedan orka bli stark igen!"

Ovissheten- på gott och ont

Inatt var en bra natt. Vaknade och hade inte ont. Igår tog jag faktiskt två morfintabletter. Jag fick gå upp tidigt eftersom vi skulle åka kl 6.45 till Linköping. Som vanligt skulle jag vara på fastande mage men jag fick iallafall dricka kaffe! Vi skjutsade Theo till bästa kompisen som fick äta frukost där! Tack bästa kompisens mamma!!! Alice tycker det är rätt skönt att klara sig själv, duktiga, fina dotter!

Väl framme i Linköping blev jag inskriven på onkologen igen för att få en kanyl i armen och nån slags kateter. I väntan på transportören, han som skjutsar sängen från avdelningen till röntgen, tittade Max och jag på Godmorgonteven och somnade....När vi väl var på röntgen frågade biomedicinske analytikern om jag visste vad som skulle göras...jag har liksom inte lagt ner så mycket energi för jag litar på att vårdpersonalen vet. Hon beskrev att jag skulle få en spruta med radioaktiv isotop. Jag skulle även dricka kontrastvätska och sen skulle jag få något slags dropp som skulle skölja igenom hela urinröret genom katetern, på nåt sätt.

MEN det var ju fel...de hade satt dit fel kateter. Sköterskan tyckte väl att jag såg lite för avslappnad ut för det brukar man inte göra med den katetern som är JÄTTETJOCK, enligt henne. Jag blev livrädd att allt skulle göras om men det skulle gå ändå, sa hon.

In i maskinen, PET/CE. Det gick bra. Buk och bröstkorg kollades. Åter till avdelningen för att klä på mig och skrivas ut. Vi ringde till min pappa som ville bjuda på lunch. Vi träffade min pappa och min systerdotter på IKANO-huset. Åt lunch och det var lite som vanligt.

Nu är det bara att vänta....Sjuksköterskan sa att antingen ringer han eller också blir jag kallad. Med tanke på alla undersökningar så tror jag inte att det är aktuellt med ett telefonsamtal.

Nu infinner sig den där känslan igen att det är rätt skönt med ovissheten....Men tungt i nästa sekund....Upp och ner....Men jag får mycket kraft från släkt och vänner som skickar energi. Innan klockan ens var 9 idag hade jag fått tre sms! Det värmer och jag blir så glad för all omtanke! Å, jag är också så glad för att Max är hos mig hela tiden, min fina Max! Jösses, vad jag är glad - det känns bra i eländet!

Efter lunchen idag när vi skulle skiljas åt fick jag en peng av min pappa för att köpa mig lite blommor. Passar helt ypperligt eftersom det snart är en vecka sen blomsterbudet kom ut till oss!! Jag börjar bli bortskämd.

Imorgon är det 21 dagar sedan jag fick en ny vardag. Det känns som 21 veckor. Och idag är det nog första dan som jag inte har gråtit sen jag fick beskedet om skiten och eländet. Tårögd har jag blivit men det räknas inte.

Imorgon ska jag in och ta prover för struman. Och troligen vara i ovissheten ett tag till.....

Det gör ont ibland

Igår var en vanlig dag i min nya vardag. Max och jag tog långfrukost med Godmorgonteve och surfing på datorn. Alice sov, Theo sov över hos en kompis och katten gick och trampade runt Max och mig. Plötsligt ringde min mobiltelefon. Det var goda vännen som också skickar vykort med hälsningar som " Tänker på dig!"! Jag blev så glad att hon ringde. Hon blev glad att jag lät så pigg. Jag blev glad att hon sa det!

En annan god vän som ringde i fredags frågade hur jag mår egentligen. Ja, hur mår jag, vänta jag ska fråga Max, svarade jag henne. Jo, jag är sjuk men inte dålig, enligt Max vilket jag tyckte var en bra beskrivning. Men jag har ont så jag proppar i mig ipren och alvedon tre gånger om dagen. Doktorn skrev även ut morfintabletter men jag har inte haft något större behov av dem, än. När tabletterna börjar verka så är det så gott som vanligt, iallafall vad gäller fysisk smärta.

Och för den som funderar på vad det står i mitt sjukintyg så skrev doktorn: "Klarar ej av sitt arbete då hon nu är ledsen efer informationen. Dessutom svårt att klara att arbeta pga sina smärtor. Morfinkrävande." Ifall nån undrar eftersom jag kan dammsuga och laga mat så kanske jag också har en viss arbetsförmåga. Upplysningvis kan jag tala om att hålla fokus på saker och ting är nästan lika med noll. Tankarna virrar rätt bra. Det skulle inte funka att företräda flera tusen medlemmar i mitt tillstånd. Tack välfärdssystemet, det som ännu finns kvar!

Idag har jag ringt Vårdcentralen. Doktorn ringde upp efter några timmar. Inga problem att ta nya prover för struman och jag kunde höra av mig när som helst. Hon var så deltagande, vilket känns bra. Jag har också ringt kuratorn och fick en tid på fredag. Så deltagande och det var ju inte alls svårt att prata med henne, jo, när jag började gråta, men så är det ju. Jag hade tänkt att sminka mig idag men jag struntade i det.

Max och jag åkte in till mitt jobb en sväng för att skicka några reseräkningar. Jag träffade goa kollegor och det är skönt att få vara i "vanlig vardag". Det gick också bra att prata om skiten och eländet. Jag blir stärkt av alla kramar jag får!

Vidare till IKEA och äta lunch för att därefter till mataffären för att fylla på kylskåpet. Redan kl 13.00 idag fick jag ta dagens andra tablettdos. Det hjälpte inte riktigt så jag fick ta en morfintablett när vi kom hem från stan. Den börjar verka nu (hm, konstigt ord verka eller värka, så nära men så olika betydelse, tänk och förklara det på SFI).

Igår eftermiddag ringde min gamla klasskamrat som inget visste förrän alldeles nyss om min nya vardag. Det som nästan har varit jobbigast är att berätta för mina "barndomsvänner". Jag har varit feg och skickat mail till flera av dem. Men hon var en av dem jag hade kvar. Hon träffade K Dutt i helgen och fick höra läget om min nya vardag. Skönt att prata med henne! Åh, vad alla är fina och omtänksamma. Vi ska höras snart igen på telefon!

Ja, det går att ha en vardag och det rullar liksom på. Men vissa saker är inte lika viktiga längre, som att tokputsa fönstren...Men rätt som det är så lär jag nog ge mig på de där fönstrena för jag har ju inte så ont. Dessutom är det skönt att vara sysselsatt för att slippa tänka - för det kan också göra ont.

Nåt som slog mig idag är att det är inte lika jobbigt att vakna längre. De senaste dagarna har det gått nån minut innan jag har kommit på att jag har en ny vardag. Den går att hantera på nåt sätt. Det känns inte längre som att jag vaknar upp till mardrömmen. Det gör inte lika ont, lika ofta....

Det hänger inte på håret!

En härlig dag hade vi på Dumme mosse med familjen A igår. Bra för oss, bra för barnen i det härliga vädret. Gott med matsäck i friska luften! Och snälla mamma A. som kom hit i fredagskväll med blommor och ett paket med en porslingsängel i! Så omtänksamt och så rörd jag blir. Ängeln är min skyddsängel! Precis när hon ska åka bjuder hon in oss att åka med dem för att vandra på Dumme mosse! Åh, vad glada vi blev och Max blev nog gladast för han har aldrig varit där men tänkt ofta på att åka dit (jag hade heller inte varit där men har inte haft nån tanke på att åka dit). Det var verkligen bra att vi kom iväg, det är svårt att ta sig för nåt, varför vet jag inte.
Alice kommentar när vi vandrade vid bäcken:" Mamma, varför är det så vackert här?".

Idag funderar jag på vad jag ska göra i veckan.... Jag ska försöka få tag på kuratorn. När jag ringde för drygt en vecka sen var hon sjuk. Förra veckan hade jag inget behov. Men läkarna tror att det är bra. Ok, men vad säger jag - det är inte så kul just nu.....

För sju år sedan fick jag struma - överproduktion i sköldkörteln. Blev behandlad med radioaktivtjod och äter nu Levaxin. Jag ska inte dra hela den historien men lite bakgrund krävs för det jag ska berätta nu. För ca fyra år sedan började jag tappa hår, jag fick en kal fläck på ca 4 gånger fem centimeter i bakhuvudet. Jag sökte upp läkaren för att höra om jag kunde få peruk om så håret låg på kudden en morgon. Jag hade ju redan läst på nätet att det är den där håravfallssjukdomen som Håkan Södergren har och det finns liksom inget att göra. Det var inget dramatiskt och jag vet att jag tänkte att de kunde ju vara värre.. Självklart kunde jag få peruk och fick tydliga instruktioner för hur jag skulle göra om det blev aktuellt. Det var två doktorer samtidigt som då engagerade sig och var både deltagande och måna om att ge mig bra information! Hursomhelst så kollades strumavärdena och det visade sig att jag fick öka på Levaxindosen. Håret började växa ut igen och doktorn sa att båda sjukdomarna är autoimmuna och stressrelaterade. Ja, ja, ja vi måste ta det lugnt i vår vardag, i livspuzzlet...

Nu har jag börjat tappa håret igen - vilket inte är så förvånade....När doktor Gabriel informerade och berättade om strålbehandlingen och cellgifter frågade jag om jag kommer tappa håret. Nej, det kommer inte bli aktuellt enligt doktor G. Jag berättade att jag redan tappar hår och vi pratade om sjukdomen och att jag vill testa mina strumavärden. Jaha, då ska jag vända mig till vårdcentralen här i Huskvarna. Så det ska jag också ringa om imorgon. Ska kanske spana in några snygga sjalar att vira om huvudet ifall håret ligger på kudden en morgon....Kommer bli lite körigt i veckan.

Känns skönt att saker och ting inte hänger på håret! Och Max, han älskar mig ändå!

Tack och lov för solglasögon

Vi har pratat om att skaffa hund när Max blev pensionär. Nu är han det. Vi har letat och började på allvar lägga ner lite energi på att skaffa en liten valp. Plötsligt så bestämde vi oss för att avvakta av nu kända orsaker. Efter det eländiga beskedet pratade vi om vikten att hitta glädjeämnen i vardagen - ett sånt var att skaffa ett djur, dock ej hund. Alice klasskompis hade två kattungar som behövde ett hem. Förra lördagen hämtade vi henne, den lilla goa missen. Det känns bra för oss alla och är en liten solstråle och roligt sällskap. Men vad skulle hon heta? Signe, Sussie, Zazza - å vad svårt! Till slut fastnade vi för Kattja - som min vitsige make kom på.
Det har gått bra och hon har anpassat sig väl. När Max och jag äter frukost vid tv-soffan är hon gärna med och ska helst ligga på axeln.

I onsdags var det dags för färd till Linköping för magnetröntgen och gynundersökning under narkos. Våra bästa grannar ställde upp och tog hand om våra älskade ungar som fick sova där. Tack och lov! Å vet ni, de skjutsade Alice till kören - jag blir så varm och glad!
Max och jag for till Linköping. Jag skrevs in på onkologen kl 11.00. Fasta i fyra timmar innan röntgen. Ner till röntgen med en ledsagare som blev lite förvirrad eftersom jag kunde gå själv... In i maskinen, det bullrar och bånkar och blick stilla skulle jag ligga. "Vad önskar du lyssna på i hörlurarna?" frågade sköterskan. Åh, vad är bäst, hur skingras tankar bäst? "Det är nog bäst med P1, tack" svarade jag som att jag beställde en bulle till kaffet. Det tog nog 45 minuter i den där maskinen. Sen var jag lite darrig och hade lite dubbelseende och hungrig. Men vid gott mod.

När vi kom upp på salen igen, efter lite irrande eftersom ledsagaren hade försvunnit, ringde vi min pappa som kom och hämtade oss för att äta middag på restaurang. Snacka om hungrig!!! Elin, systerdottern, som pluggar i Linköping följde också med vilket jag blev glad för. Vi pratade både sjukdom och vardag och jag åt sparris och fläskfilé!

Nästa dag var det dags för undersökning med narkos. Sköterskan frågade om jag ville ha något lugnande. Jaha, hur brukar man göra? Är jag nervös? Kanske kunde jag få en gin och tonic....Ja, jag tog lite lugnande i pillerform. Det var skönt eftersom jag fick vänta i några timmar innan det var min tur. De pysslade och satte på EKG-grejs, annat grejs och mojs. "Tänk på nåt roligt och gonatt", sa narkossköterskan. "Men, funkade det inte?" frågade jag men fick förklarat för mig att det redan var klart. Så märkligt. Tillbaka till avdelningen och då ringde jag efter Max (som sovit hos pappa och hans sambo) som kom ganska snart. Sköterskorna kom in med kaffe och macka som jag ville ha innan lunch. Mmm, gott igen!!
Plötsligt kom doktorn in tillsammans med en student från Kina, typ. Doktor Gabriel bekräftade att det är cancer som sitter lite lurigt så att de måste kolla upp det lite mer. Men vi utgår från att vi ska bota dig från cancern (ni vet, skiten och eländet), sa doktor Gabriel. Behandlingen blir strålning och cellgifter. Jaha. Han var lugn och saklig och beskrev vad det innebär - det blir tufft, fem dagar i veckan i fem veckor i Linköping...Plötsligt börjar vi prata lite praktiskt om att åka till Linköping - jösses, det är det minsta problemet känner jag nu. På tisdag ska jag till Linköping igen för ytterligare en röntgen i nån annan maskin. (Jag undrar hur många maskiner de har egentligen.) Plötsligt så kan jag inte ta in allt och det spelar heller inte så stor roll för jag gör ändå som de säger. Tårarna rinner igen och min fina Max är hos mig. Tårarna befriar! Svårt när det overkliga är verkligt.....

Jaha, då var det bara att åka hem igen, till viss del med fortsatt ovisshet. Min snälla 80-åriga pappa kom som ett skott (det är svårt att parkera vid sjukhuset och därför hade vi bilen hos min pappa). Vi tog farväl av min far vilket var tungt, rösten brister liksom. Stackars pappa!
I bilen hem pratar vi om vad vi säger till barnen - vi säger som det är. Jag tänker på att nu ska jag ringa runt igen och berätta senaste nytt...jobbigt.
Väl hemma så pratar vi med barnen. Sen åker vi till Alice torsdagsklubb som har familjekväll med korvgrillning. Under korvgrillningen ringer min bästa syster och tröstar och peppar. Vad stark och klok hon är! Skönt att vara mitt i vardagen trots att tårarna rinner då och då. Tack och lov för solglasögon!

Åh alla dessa goa mänskor!

Jag har fått ett antal mail från en förtroendevald inom facket som av egen erfarenhet vet vad jag går igenom. Hon peppar, hon skriver om varför hon inte gillar vintern, hon säger att jag ska kämpa. Hennes mail hjälpte mig massor i början. Jag skrattade och grät och förstod att det är såhär det är, allvar och vardagligt, liv och död, upp och ner.....

Barnen, mina fina barn, vad säger man? Doktorn sa att vi ska säga som det är. Det har vi gjort. Vi har pratat om det och jag har skrivit brev till lärarna och pratat med sjuksköterskan så att de vet och har lite koll. Det känns bra. Nu sover vi allihop i vårt sovrum. Jag släpade ner stora madrassen som barnen nu sover på(Denisemadrassen) som nu ligger på golvet bredvid min säng.

Alla dessa hejarop, tankar, styrkekramar, vykort, brev och blommor som jag har fått gör mig alldeles varm, glad, lycklig och förvånad över all omtanke! Och det bästa av allt - det stärker mig!! Våra goa grannar som tittar in på fika, bjuder på soppa, passar barnen när vi var i Linköping och passat mig när Max inte var hemma - vilken omtanke! All chat som jag har med mina facebookskompisar och alla vackra ord som har kommit till mig - så snälla alla är!!

All denna godhet måste ju skrämma ihjäl den där skiten och eländet, kan jag tycka!

Och hur starka alla är - min mamma som hela tiden säger att det kommer att ordna sig - ni vet, de där tröstande orden som bara en mamma kan säga och som känns så bra!

Min fina Max - han är med mig hela tiden. Vi tänker men uttrycker inte tankarna i ord men det gör inget för vi är tillsammans!

Och de som inte vet vad man kan säga. Det är inte lätt, jag kan förstå det. Men det behövs inte många ord, ibland bara en tanke så blir jag varm och tacksam. Jag är fortfarande Helena, som fackliga Conny sa. Ja, och fortfarande har jag humor och det är så befriande att skratta! Och så befriande att fortsätta prata om orättvisor (förstå mig rätt), nya Gd på Försäkringskassan och kvinnliga statsministern i Danmark.

Mamma och min kära bror var här i måndags. Så skönt att prata om vardag och bara vara tillsammans och att få träffa dem! Längtar efter min syster som är så dunderförkyld och min söta systerdotter.

Och tänk all vårdpersonal - så omtänksamma. Höj skatten! Ge bra lön till all sjukvårdpersonal och fortsätt utveckla vården!!
Jag har funderat en del på de där stackars läkarna som måste lämna tråkbesked - det kan inte va lätt. De två doktorerna jag har träffat har varit så gulliga när de hämtar näsdukar och kramas i eländet.

Barnens kompisars föräldrar som har skickat gulliga sms - jag blir rörd!

Tårarna kommer så lätt när jag får blommor, sms, mail, presenter, läser fina kommentarer på facebook eller fina ord i telefonen! Jag minns när jag var 20-30 år när kompisarna och jag var på bio eller såg en video. Nästan aldrig grät jag när det var något sorgligt. Kanske sparades tårarna tills nu? Nä, så kan det ju inte funka.

Åh, alla dessa underbara, goa, fina människor som gör mig så gott!

Väntan

På nåt sätt vill jag komma ikapp i storyn...i min vardag och därför fortsätter jag. Den andra och tredje dagen när jag hade fått besked om skiten fick jag så vackra blombuketter från mina fackliga vänner, generaldirektören, personalchefen och förhandlingschefen. På fredagseftermiddagen kom HPO-medlemmen Lena och lämnade över en vacker bukett från alla tre medlemmarna med Tjuvskotten. (Tjuvskotten är dem som vi är gifta med. De ville inte bli kallade för bihang så de beslutade på senaste kräftskivan att de ska kallas för tjuvskotten. Och vi HPO-medlemmar är ju inte så kräsna, inte i detta fallet. För övrigt står HPO för Hemliga PelargonOrden). All omtanke gör mig så rörd!!! Det var ju naturligtvis jobbigt att berätta för min mamma, pappa och bror. Och naturligtvis för min syster men hon var involverad långt innan, stackarn, goa syster. Men det gick. Det är så tråkigt att göra andra ledsna.....Nåväl, sen inträdde väntan på nya undersökningar. Förra måndagen fick jag kallelse till datortomografi. På fastande mage åkte jag och min make till röntgen där jag skulle dricka kontrastvätska. När väl undersökningen var klar åkte vi snabbt till IKEAS restaurang och vi åt frukost. Mmm va gott! Plötsligt kommer jag på att de är de små sakerna som betyder så mycket!

Fortsatt väntan på besked men nya kallelser fanns i brevlådan. Magnetröntgen och gynundersökning i Linköping. Skönt att något händer! Samtidigt lite skrämmande för just nu, eller då i förra veckan, levde jag i ovissheten som var rätt skön eftersom jag inte visste om jag skulle gilla resultaten från alla undersökningar. För att inte tänka för mycket har min kära Max och jag försökt hitta på små utflykter varje dag. Det är skönt när barnen kommer hem från skolan, det blir lite vanligt och vardagligt då. Läxor, träning och middag. Få vara i vardagen och njuta av den samtidigt som väntan finns där - så var den nya vardagen.....

Nybörjare

Jaha, nu har jag suttit en stund och fibblat med bloggen. Det stod att det tar några minuter så är man igång. Hm, det blev nog en kvart för mig....Ja, jag har bestämt mig för att blogga om min vardag som den ser ut nu. För 3 veckor sen var det fullt i almanackan med resor till Stockholm för att träffa arbetsgivaren på Arbetsförmedlingens huvudkontor, träffa förtroendevalda i landet och planering för hösten.

Efter att ha tagit ett cellprov och gjort en skrapning fick jag ett samtal från Kvinnokliniken när jag var i Stockholm och diskuterade samverkansorganisationen. Ibland känner man på sig saker.....Kvinnan i luren sa att jag hade en tid med doktorn nästa dag och att jag skulle ta med mig en anhörig. Jaha. Ringde genast min man som lugnande sa att det är väl bra att få besked. Kloka karl! Ja, jo det är väl bra men vaddå? Ringde upp syrran också bara för att jag inte visste vad jag skulle göra. Hon ringde upp igen efter en stund och frågade om hon skulle komma till mig eftersom hon också var i Stockholm. Goa syster!! Med gråten i halsen informerade jag arbetsgruppen att jag hade fått telefonsamtalet och bokat om till ett tidigare tåg hem.

Den 31 augusti fick jag besked att jag drabbats av livmodershalscancer av doktor Anders T. Hela apparaten drogs igång för fler undersökningar eftersom risk finns att det spridit sig. Vi satt i ett opersonligt undersökningsrum och jag höll min man i handen när tårarna stilla började rinna. Jag förstod ju redan innan han sagt något. Hemåt vi for och jag blev otroligt praktiskt och ringde, mailade, sms till alla möjliga och rakt ut berättade jag som det var. Den praktiska och effektiva Helena höll igång i nästan tre dagar. Sen kom gråten. Tankarna. Och väntan,VÄNTAN på fler undersökningar. Ja, jag kan konstatera att jag är nybörjare vad gäller bloggare såväl som cancersjuk.