Jag klarade mig inte undan igår från att gråta. När jag läste min mail framemot kvällningen var det dags igen. Ni vet, min fackliga kompis som har gått igenom samma sak och lite till, har skickat mig nytt mail! Jag blev så glad! Och hon skrev precis det där som jag trodde att jag var ensam om. Att det är skit att gå och vänta, att jag ska kämpa och att jag inte har tid att trösta Max och barnen och att jag inte ska ha dåligt samvete för det. Precis så är det. Ja, precis så är det......
Egotrippad och självupptagen är ganska typiskt för de som har den här skit- och eländes-diagnosen. Man befinner sig som i en bubbla. Det är så det är nu....och kanske ska få vara så. Det är svårt att växla fokus. Jag har dåligt samvete för att jag inte lägger mer energi på just Max och barnen. Idag blev jag så lessen när vi hade glömt Theos läxa, muntlig framställning. Och tårarna rann när jag nu skrev ett mail till läraren för att förklara varför vi missat just den läxan. Åh, vad jobbigt, stackars Theo....
Pratade med mamma, hon ska till doktorn för sitt blodtryck nästa vecka. Hur mår hon egentligen? Jag är så uppe i mitt att alla andras vardag och bördor glöms bort....
Mamma sa: Du måste bära bördan själv, den går ju inte att dela ut. Jag vet att hon skulle ta över den om hon kunde. Men jag kan klara att bära bördan, men det är tungt och en del av mitt liv just nu. Men alla andra som är oroliga för mig, bär ju också en oro, helt själva. Jag vet ju själv när nära och kära inte mått väl så orolig jag har varit. Nu har jag koll, det är min börda och jag vet ju hur jag mår. På nåt sätt tror jag att det är enklare än att stå bredvid. Iallafall för mig eftersom jag har ett visst kontrollbehov.....
Igår fick jag brev från Cancerhjälpen. Jag har skänkt några hundra nästan varje år i kanske 15 år. De ringde i somras igen och tackade för bidraget och undrade om jag ville vara med att skänka igen. Det ville jag. Igår kom inbetalningskortet. Jag ska betala in lite mer den här gången....det är ca 40 000 som drabbas varje år och som kommer vara egotrippade, vilket är helt okej när man kämpar för livet.
Skickar med ett citat som en vän, Susanne, skrev till mig i ett mail förra veckan " Men kom ihåg att man måste våga vara svag för att sedan orka bli stark igen!"
Min fina starka modiga vackra med- och lillasyster!! Jag finns här, för dig. Och snart kommer jág och är där, hos dig! Kramar!
SvaraRadera