Inatt var en bra natt. Vaknade och hade inte ont. Igår tog jag faktiskt två morfintabletter. Jag fick gå upp tidigt eftersom vi skulle åka kl 6.45 till Linköping. Som vanligt skulle jag vara på fastande mage men jag fick iallafall dricka kaffe! Vi skjutsade Theo till bästa kompisen som fick äta frukost där! Tack bästa kompisens mamma!!! Alice tycker det är rätt skönt att klara sig själv, duktiga, fina dotter!
Väl framme i Linköping blev jag inskriven på onkologen igen för att få en kanyl i armen och nån slags kateter. I väntan på transportören, han som skjutsar sängen från avdelningen till röntgen, tittade Max och jag på Godmorgonteven och somnade....När vi väl var på röntgen frågade biomedicinske analytikern om jag visste vad som skulle göras...jag har liksom inte lagt ner så mycket energi för jag litar på att vårdpersonalen vet. Hon beskrev att jag skulle få en spruta med radioaktiv isotop. Jag skulle även dricka kontrastvätska och sen skulle jag få något slags dropp som skulle skölja igenom hela urinröret genom katetern, på nåt sätt.
MEN det var ju fel...de hade satt dit fel kateter. Sköterskan tyckte väl att jag såg lite för avslappnad ut för det brukar man inte göra med den katetern som är JÄTTETJOCK, enligt henne. Jag blev livrädd att allt skulle göras om men det skulle gå ändå, sa hon.
In i maskinen, PET/CE. Det gick bra. Buk och bröstkorg kollades. Åter till avdelningen för att klä på mig och skrivas ut. Vi ringde till min pappa som ville bjuda på lunch. Vi träffade min pappa och min systerdotter på IKANO-huset. Åt lunch och det var lite som vanligt.
Nu är det bara att vänta....Sjuksköterskan sa att antingen ringer han eller också blir jag kallad. Med tanke på alla undersökningar så tror jag inte att det är aktuellt med ett telefonsamtal.
Nu infinner sig den där känslan igen att det är rätt skönt med ovissheten....Men tungt i nästa sekund....Upp och ner....Men jag får mycket kraft från släkt och vänner som skickar energi. Innan klockan ens var 9 idag hade jag fått tre sms! Det värmer och jag blir så glad för all omtanke! Å, jag är också så glad för att Max är hos mig hela tiden, min fina Max! Jösses, vad jag är glad - det känns bra i eländet!
Efter lunchen idag när vi skulle skiljas åt fick jag en peng av min pappa för att köpa mig lite blommor. Passar helt ypperligt eftersom det snart är en vecka sen blomsterbudet kom ut till oss!! Jag börjar bli bortskämd.
Imorgon är det 21 dagar sedan jag fick en ny vardag. Det känns som 21 veckor. Och idag är det nog första dan som jag inte har gråtit sen jag fick beskedet om skiten och eländet. Tårögd har jag blivit men det räknas inte.
Imorgon ska jag in och ta prover för struman. Och troligen vara i ovissheten ett tag till.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar