Åh alla dessa goa mänskor!

Jag har fått ett antal mail från en förtroendevald inom facket som av egen erfarenhet vet vad jag går igenom. Hon peppar, hon skriver om varför hon inte gillar vintern, hon säger att jag ska kämpa. Hennes mail hjälpte mig massor i början. Jag skrattade och grät och förstod att det är såhär det är, allvar och vardagligt, liv och död, upp och ner.....

Barnen, mina fina barn, vad säger man? Doktorn sa att vi ska säga som det är. Det har vi gjort. Vi har pratat om det och jag har skrivit brev till lärarna och pratat med sjuksköterskan så att de vet och har lite koll. Det känns bra. Nu sover vi allihop i vårt sovrum. Jag släpade ner stora madrassen som barnen nu sover på(Denisemadrassen) som nu ligger på golvet bredvid min säng.

Alla dessa hejarop, tankar, styrkekramar, vykort, brev och blommor som jag har fått gör mig alldeles varm, glad, lycklig och förvånad över all omtanke! Och det bästa av allt - det stärker mig!! Våra goa grannar som tittar in på fika, bjuder på soppa, passar barnen när vi var i Linköping och passat mig när Max inte var hemma - vilken omtanke! All chat som jag har med mina facebookskompisar och alla vackra ord som har kommit till mig - så snälla alla är!!

All denna godhet måste ju skrämma ihjäl den där skiten och eländet, kan jag tycka!

Och hur starka alla är - min mamma som hela tiden säger att det kommer att ordna sig - ni vet, de där tröstande orden som bara en mamma kan säga och som känns så bra!

Min fina Max - han är med mig hela tiden. Vi tänker men uttrycker inte tankarna i ord men det gör inget för vi är tillsammans!

Och de som inte vet vad man kan säga. Det är inte lätt, jag kan förstå det. Men det behövs inte många ord, ibland bara en tanke så blir jag varm och tacksam. Jag är fortfarande Helena, som fackliga Conny sa. Ja, och fortfarande har jag humor och det är så befriande att skratta! Och så befriande att fortsätta prata om orättvisor (förstå mig rätt), nya Gd på Försäkringskassan och kvinnliga statsministern i Danmark.

Mamma och min kära bror var här i måndags. Så skönt att prata om vardag och bara vara tillsammans och att få träffa dem! Längtar efter min syster som är så dunderförkyld och min söta systerdotter.

Och tänk all vårdpersonal - så omtänksamma. Höj skatten! Ge bra lön till all sjukvårdpersonal och fortsätt utveckla vården!!
Jag har funderat en del på de där stackars läkarna som måste lämna tråkbesked - det kan inte va lätt. De två doktorerna jag har träffat har varit så gulliga när de hämtar näsdukar och kramas i eländet.

Barnens kompisars föräldrar som har skickat gulliga sms - jag blir rörd!

Tårarna kommer så lätt när jag får blommor, sms, mail, presenter, läser fina kommentarer på facebook eller fina ord i telefonen! Jag minns när jag var 20-30 år när kompisarna och jag var på bio eller såg en video. Nästan aldrig grät jag när det var något sorgligt. Kanske sparades tårarna tills nu? Nä, så kan det ju inte funka.

Åh, alla dessa underbara, goa, fina människor som gör mig så gott!