Igår var flera av mina kära nära mig! Vi var tillsammans. Det var som en vanlig träff med min släkt när vi firade Theo. Nästan som vanligt, innan skit och eländet kom in i bilden....Nästan, för blomsterbudet kom återigen med en vacker bukett. Vad glad jag blir och så oväntat!! Och som vanligt brister jag ut i gråt. Men tårarna är så befriande!
Alla tankar, mail, sms och blommor som jag fortfarande får, det är så....fint.
Egentligen skulle ju alla som är runtomkring mig också behöva blommor och sms! Många runtomkring mig är ju också drabbade för att jag har drabbats av skit och eländet. Kuratorn sa att det blir ett trauma för familjen och kan också bli för de som inte är så nära men ändå runtomkring.
Ja, det är ju sant men jag har ju varit så egotrippad att tankarna har inte sträckt sig så långt...Jag tänker på mina fackliga kompisar. Allt som var planerat för hösten....oj, vad de har jobbat på bra! Och jag har inte varit nåt stöd. Jag har lovat några få saker som jag ska göra....som jag hela tiden glömmer. Det är ett virrvarr. Jag fick ett så gulligt mail från en i styrelsen, "du fattas i styrelsen". Jaha, då var det dags att fälla en tår igen. Jag saknar styrelsen, jag saknar den vanliga vardagen...
Det är naturligtvis tungt för mamma och pappa. Jag tänker ju själv att det värsta som kan hända är att det händer barnen nåt. Och nu har det ju hänt nåt med mammas och pappas yngsta barn..... Min kära syster och min kära bror - vi som har följt varann hela livet men aldrig varit med om nåt sånt här.....trauma. Men vi är varandras stöd!
Å sen alla som är runtomkring dem...vad jobbigt.....
Min kära, fina Max! Jag har varit så vresig mot honom de senaste dagarna....usch...Min kompis, som har råkat ut för samma elände och lite till, hon skriver att man blir lite förändrad, otålig....Ja, jag känner att jag blir ganska otålig...tröttnar på långa, sega samtal...Försvinner lätt bort i egna tankar som "undra när doktorn hör av sig", "vad kan det bli för besked", "hur dåligt mår man av strålning"...
Min systerdotter E har sovit över hos oss. Hon spelar Alfapet med barnen. Känns bra att ha henne här för oss alla. Vi har pratat om vikten av att prata om eländet, känslorna och att gråta! Det har hon gjort, min lilla E! Nu får vi se om vi ska ta oss en tur till A6, shopping!
Imorgon ska jag hämta ny strumamedicin. Sen väntar jag på att doktor Gabriel ska höra av sig för att ge besked om alla undersökningar.....också få klart om strålningen börjar den 3 oktober eller inte...Känns jobbigt.
Jag skickar goda tankar och känner tacksamhet för att ni finns till alla mina nära, kära och alla runtomkring! Och en speciell tanke till mina fina barn!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar