Vi har pratat om att skaffa hund när Max blev pensionär. Nu är han det. Vi har letat och började på allvar lägga ner lite energi på att skaffa en liten valp. Plötsligt så bestämde vi oss för att avvakta av nu kända orsaker. Efter det eländiga beskedet pratade vi om vikten att hitta glädjeämnen i vardagen - ett sånt var att skaffa ett djur, dock ej hund. Alice klasskompis hade två kattungar som behövde ett hem. Förra lördagen hämtade vi henne, den lilla goa missen. Det känns bra för oss alla och är en liten solstråle och roligt sällskap. Men vad skulle hon heta? Signe, Sussie, Zazza - å vad svårt! Till slut fastnade vi för Kattja - som min vitsige make kom på.
Det har gått bra och hon har anpassat sig väl. När Max och jag äter frukost vid tv-soffan är hon gärna med och ska helst ligga på axeln.
I onsdags var det dags för färd till Linköping för magnetröntgen och gynundersökning under narkos. Våra bästa grannar ställde upp och tog hand om våra älskade ungar som fick sova där. Tack och lov! Å vet ni, de skjutsade Alice till kören - jag blir så varm och glad!
Max och jag for till Linköping. Jag skrevs in på onkologen kl 11.00. Fasta i fyra timmar innan röntgen. Ner till röntgen med en ledsagare som blev lite förvirrad eftersom jag kunde gå själv... In i maskinen, det bullrar och bånkar och blick stilla skulle jag ligga. "Vad önskar du lyssna på i hörlurarna?" frågade sköterskan. Åh, vad är bäst, hur skingras tankar bäst? "Det är nog bäst med P1, tack" svarade jag som att jag beställde en bulle till kaffet. Det tog nog 45 minuter i den där maskinen. Sen var jag lite darrig och hade lite dubbelseende och hungrig. Men vid gott mod.
När vi kom upp på salen igen, efter lite irrande eftersom ledsagaren hade försvunnit, ringde vi min pappa som kom och hämtade oss för att äta middag på restaurang. Snacka om hungrig!!! Elin, systerdottern, som pluggar i Linköping följde också med vilket jag blev glad för. Vi pratade både sjukdom och vardag och jag åt sparris och fläskfilé!
Nästa dag var det dags för undersökning med narkos. Sköterskan frågade om jag ville ha något lugnande. Jaha, hur brukar man göra? Är jag nervös? Kanske kunde jag få en gin och tonic....Ja, jag tog lite lugnande i pillerform. Det var skönt eftersom jag fick vänta i några timmar innan det var min tur. De pysslade och satte på EKG-grejs, annat grejs och mojs. "Tänk på nåt roligt och gonatt", sa narkossköterskan. "Men, funkade det inte?" frågade jag men fick förklarat för mig att det redan var klart. Så märkligt. Tillbaka till avdelningen och då ringde jag efter Max (som sovit hos pappa och hans sambo) som kom ganska snart. Sköterskorna kom in med kaffe och macka som jag ville ha innan lunch. Mmm, gott igen!!
Plötsligt kom doktorn in tillsammans med en student från Kina, typ. Doktor Gabriel bekräftade att det är cancer som sitter lite lurigt så att de måste kolla upp det lite mer. Men vi utgår från att vi ska bota dig från cancern (ni vet, skiten och eländet), sa doktor Gabriel. Behandlingen blir strålning och cellgifter. Jaha. Han var lugn och saklig och beskrev vad det innebär - det blir tufft, fem dagar i veckan i fem veckor i Linköping...Plötsligt börjar vi prata lite praktiskt om att åka till Linköping - jösses, det är det minsta problemet känner jag nu. På tisdag ska jag till Linköping igen för ytterligare en röntgen i nån annan maskin. (Jag undrar hur många maskiner de har egentligen.) Plötsligt så kan jag inte ta in allt och det spelar heller inte så stor roll för jag gör ändå som de säger. Tårarna rinner igen och min fina Max är hos mig. Tårarna befriar! Svårt när det overkliga är verkligt.....
Jaha, då var det bara att åka hem igen, till viss del med fortsatt ovisshet. Min snälla 80-åriga pappa kom som ett skott (det är svårt att parkera vid sjukhuset och därför hade vi bilen hos min pappa). Vi tog farväl av min far vilket var tungt, rösten brister liksom. Stackars pappa!
I bilen hem pratar vi om vad vi säger till barnen - vi säger som det är. Jag tänker på att nu ska jag ringa runt igen och berätta senaste nytt...jobbigt.
Väl hemma så pratar vi med barnen. Sen åker vi till Alice torsdagsklubb som har familjekväll med korvgrillning. Under korvgrillningen ringer min bästa syster och tröstar och peppar. Vad stark och klok hon är! Skönt att vara mitt i vardagen trots att tårarna rinner då och då. Tack och lov för solglasögon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar