fredag 16 september 2011

Väntan

På nåt sätt vill jag komma ikapp i storyn...i min vardag och därför fortsätter jag. Den andra och tredje dagen när jag hade fått besked om skiten fick jag så vackra blombuketter från mina fackliga vänner, generaldirektören, personalchefen och förhandlingschefen. På fredagseftermiddagen kom HPO-medlemmen Lena och lämnade över en vacker bukett från alla tre medlemmarna med Tjuvskotten. (Tjuvskotten är dem som vi är gifta med. De ville inte bli kallade för bihang så de beslutade på senaste kräftskivan att de ska kallas för tjuvskotten. Och vi HPO-medlemmar är ju inte så kräsna, inte i detta fallet. För övrigt står HPO för Hemliga PelargonOrden). All omtanke gör mig så rörd!!! Det var ju naturligtvis jobbigt att berätta för min mamma, pappa och bror. Och naturligtvis för min syster men hon var involverad långt innan, stackarn, goa syster. Men det gick. Det är så tråkigt att göra andra ledsna.....Nåväl, sen inträdde väntan på nya undersökningar. Förra måndagen fick jag kallelse till datortomografi. På fastande mage åkte jag och min make till röntgen där jag skulle dricka kontrastvätska. När väl undersökningen var klar åkte vi snabbt till IKEAS restaurang och vi åt frukost. Mmm va gott! Plötsligt kommer jag på att de är de små sakerna som betyder så mycket!

Fortsatt väntan på besked men nya kallelser fanns i brevlådan. Magnetröntgen och gynundersökning i Linköping. Skönt att något händer! Samtidigt lite skrämmande för just nu, eller då i förra veckan, levde jag i ovissheten som var rätt skön eftersom jag inte visste om jag skulle gilla resultaten från alla undersökningar. För att inte tänka för mycket har min kära Max och jag försökt hitta på små utflykter varje dag. Det är skönt när barnen kommer hem från skolan, det blir lite vanligt och vardagligt då. Läxor, träning och middag. Få vara i vardagen och njuta av den samtidigt som väntan finns där - så var den nya vardagen.....

1 kommentar:

  1. Kära Helena!
    Jag har förstått att något inte är som det ska med tanke på dina senaste inlägg på FB. Har inte velat skriva något eftersom jag känner att jag är rätt perifer numera. Skulle skriva ett litet meddelande till dig istället hade jag tänkt, men så la du ut din bloggadress istället och där kom förklaringen.
    Vill bara säga att jag verkligen känner med dig, inte minst för att vi praktiskt taget är jämnåriga. Jag gick själv igenom en rätt läskig ovisshet i vintras med skrapningar och cellprover. Lyckligtvis drog jag en vinstlott den gången då de man hittade var godartat och kunde avlägsnas. Och faktiskt vet jag inte om det hela nog var värre för Johan än för mig.
    Tänker mycket på dig och din familj och skickar dig bamsekraft härifrån Amerika för att klara dig igenom det du har framför dig.
    Kramar,
    MariaW

    SvaraRadera