Det gör ont ibland

Igår var en vanlig dag i min nya vardag. Max och jag tog långfrukost med Godmorgonteve och surfing på datorn. Alice sov, Theo sov över hos en kompis och katten gick och trampade runt Max och mig. Plötsligt ringde min mobiltelefon. Det var goda vännen som också skickar vykort med hälsningar som " Tänker på dig!"! Jag blev så glad att hon ringde. Hon blev glad att jag lät så pigg. Jag blev glad att hon sa det!

En annan god vän som ringde i fredags frågade hur jag mår egentligen. Ja, hur mår jag, vänta jag ska fråga Max, svarade jag henne. Jo, jag är sjuk men inte dålig, enligt Max vilket jag tyckte var en bra beskrivning. Men jag har ont så jag proppar i mig ipren och alvedon tre gånger om dagen. Doktorn skrev även ut morfintabletter men jag har inte haft något större behov av dem, än. När tabletterna börjar verka så är det så gott som vanligt, iallafall vad gäller fysisk smärta.

Och för den som funderar på vad det står i mitt sjukintyg så skrev doktorn: "Klarar ej av sitt arbete då hon nu är ledsen efer informationen. Dessutom svårt att klara att arbeta pga sina smärtor. Morfinkrävande." Ifall nån undrar eftersom jag kan dammsuga och laga mat så kanske jag också har en viss arbetsförmåga. Upplysningvis kan jag tala om att hålla fokus på saker och ting är nästan lika med noll. Tankarna virrar rätt bra. Det skulle inte funka att företräda flera tusen medlemmar i mitt tillstånd. Tack välfärdssystemet, det som ännu finns kvar!

Idag har jag ringt Vårdcentralen. Doktorn ringde upp efter några timmar. Inga problem att ta nya prover för struman och jag kunde höra av mig när som helst. Hon var så deltagande, vilket känns bra. Jag har också ringt kuratorn och fick en tid på fredag. Så deltagande och det var ju inte alls svårt att prata med henne, jo, när jag började gråta, men så är det ju. Jag hade tänkt att sminka mig idag men jag struntade i det.

Max och jag åkte in till mitt jobb en sväng för att skicka några reseräkningar. Jag träffade goa kollegor och det är skönt att få vara i "vanlig vardag". Det gick också bra att prata om skiten och eländet. Jag blir stärkt av alla kramar jag får!

Vidare till IKEA och äta lunch för att därefter till mataffären för att fylla på kylskåpet. Redan kl 13.00 idag fick jag ta dagens andra tablettdos. Det hjälpte inte riktigt så jag fick ta en morfintablett när vi kom hem från stan. Den börjar verka nu (hm, konstigt ord verka eller värka, så nära men så olika betydelse, tänk och förklara det på SFI).

Igår eftermiddag ringde min gamla klasskamrat som inget visste förrän alldeles nyss om min nya vardag. Det som nästan har varit jobbigast är att berätta för mina "barndomsvänner". Jag har varit feg och skickat mail till flera av dem. Men hon var en av dem jag hade kvar. Hon träffade K Dutt i helgen och fick höra läget om min nya vardag. Skönt att prata med henne! Åh, vad alla är fina och omtänksamma. Vi ska höras snart igen på telefon!

Ja, det går att ha en vardag och det rullar liksom på. Men vissa saker är inte lika viktiga längre, som att tokputsa fönstren...Men rätt som det är så lär jag nog ge mig på de där fönstrena för jag har ju inte så ont. Dessutom är det skönt att vara sysselsatt för att slippa tänka - för det kan också göra ont.

Nåt som slog mig idag är att det är inte lika jobbigt att vakna längre. De senaste dagarna har det gått nån minut innan jag har kommit på att jag har en ny vardag. Den går att hantera på nåt sätt. Det känns inte längre som att jag vaknar upp till mardrömmen. Det gör inte lika ont, lika ofta....