Äntligen!

Nu har jag börjat jobba, på riktigt! Äntligen! Än så länge bara halvtid. Känns bra, riktigt bra!
I måndags, valborgsmässoaftonen ringde min handläggare på försäkringskassan för uppföljning. Det är bra att hon hör av sig. Pratade en del om svårigheterna att koncentrera mig när jag ska läsa. Hon sa så förstående att det behövs nog både tid och tålamod innan det är som förr. Precis så har jag ju skrivit i min blogg!

Det har varit mycket trädgårdsarbete senaste veckan. Det är bra rehabilitering för min kropp och mina muskler. Orkar så mycket mer nu! Äntligen!

Igår, när jag åkte in till jobbet, tänkte jag på de fantastiska människorna som jag träffade när jag gjorde den yttre strålningen. Jag vet inte varför tankarna for just till dem, just nu. Kanske för att de är så goda och att just de, Magdalena och Inger m fl,  betydde väldigt mycket för mig då, de där fem veckorna. Jag träffade dem varje dag i fem veckor, förutom helgerna. Jag minns sista strålningsdagen. Det var som en liten gång in till det stora rummet med maskinen som jag låg i när jag fick strålningen. Alla fyra gick med mig in i rummet och samtidigt hade de satt på låten "Pretty woman" och spelade den högt på dvd:n. Vi dansade in till strålningsmaskinen och på så sätt firades min sista strålningsdag. De var galna och alldeles, alldeles underbara! Jag sa till dem att jag hoppades att de trivdes med jobbet för de passade alldeles utmärkt. De tog del av mina problem och min vardag just de fem veckorna och det betydde så mycket för mig.

Den dagen, sista behandlingsdagen var min tanke: Äntligen!

Jag har inte bloggat på en vecka. Det är ett gott tecken. Behovet har väl inte varit så stort och dessutom har det varit mycket att göra och äntligen börjar det ordna sig på olika sätt. Vilket gör att jag  är tacksam för alla fina människor runtomkring!  Och ser till att bara omge mig med de man tycker om! Dessutom, som Helena med änglarna skriver, så ska man använda sig av finporslinet varje dag om man så vill det och bara för att man tycker om det! För att du är värd det!

På valborgsmässoaftonen efter min arbetsträning åkte vi till min faster som bor utanför Vimmerby och överraskade henne på hennes 90-årsdag. Äntligen fick jag träffa henne! Det var gott att träffa min fina faster igen! Vi skålade i bubbel och allihop hurrade för henne!

Framåt kvällen var vi hemma igen för att titta på valborgsmässoelden och alla fyrverkerier. För första gången på länge frös vi inte när brasan tändes!

Snart så är den sköna sommaren här som kommer med nya äventyr! Äntligen!