Nästan overkligt...

Idag är det sex månader sedan som jag avslutade behandlingen. Jag hade den sista yttre strålningen ca kl 10.00 på förmiddagen. Det tog knappt en kvart varje gång som jag fick yttre strålning. Jag var så glad över att de fem veckorna hade gått och att slippa åka varje dag till Linköping. Och det var Max också. Han körde totalt 600 mil, ca 22 mil varje dag.

Det känns som jättelängesen och ibland nästan overkligt. Men det har ju hänt och ibland känns det svårt att fatta. Helst vill jag att det bara ska vara en parentes men samtidigt är det viktigt att bära med sig erfarenheten och de insikter som jag ändå tror mig ha fått. Det gäller att balansera det, den där upplevelsen som skakade om min tillvaro med min vardag idag.

Jag lär mig, varje dag. Jag blir påmind varje dag. Jag tänker på det varje dag. Jag känner en oro varje dag. Jag förbannar eländet varje dag. Jag är glad för varje dag! Jag är tacksam för den vård vi har!

Jag gråter inte varje dag - men när jag gråter så är det skönt och befriande. Jag gråter när jag berättar om hösten. Tårarna kommer plötsligt över mig - jag är inte alls beredd. De kan komma närsomhelst. Det finns där under ytan och kommer så lätt.

Jag är inte lika självupptagen längre. Hoppas jag. Jag nämnde för nån att man blir (iallafall jag) väldigt egotrippad och tror att alla har koll på min förskräckliga upplevelse :) Men jag vet, så är det inte. Det är bara det att det skakade om mig så väldigt att jag undrar hur det kan ha undgått andra. Egoistiskt? Ja, jag vet!

Nu är jag mer realistisk, tror jag. Och jag har fått prata av mig, mycket. Tack alla goa kollegor som orkar lyssna! Det är och har varit en bra terapi för mig.

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg, inte deppig, men lite låg. Jag har till och med haft svårt att hitta motivationen för att greja i trädgården. Det brukar annars pigga upp mig. Men några planteringar blev det idag.

Nåja, jag har faktiskt varit uppåt i många, många veckor och tillåter mig att få bli lite låg också. Jag hetsar inte upp mig över det.

Imorgon är det en vecka kvar till den första kontrollen som jag ska göra på kvinnokliniken här i Jönköping.

Imorgon åker jag till Stockholm, till förbundet. Sist jag var där ringde barnmorskan och sa att jag hade tid hos dr Anders nästa dag. Och ta med dig en anhörig, sa hon också. Det blir bra att åka till förbundet för första gången sen eländestiden!

Gonatt!
Helena