Idag är det ett år sen som jag började få ont. Varför datumet har fastnat vet jag inte riktigt men har väl sina orsaker. En vecka efter att jag fått ont fick jag kallelsen till cellprovtagningen.
Så var det med det. Smärtan är borta. Om jag nu har nån smärta så är det mer ärr i själen efter sjukdomsresan. Och det finns en gnagande oro inför kontrollerna. Naturligtvis. Mina kompisar som jag har fått tack vare eländet, som också har eländeserfarenhet, vittnar också om en oro kring kontrollerna. Att alltid bli lika orolig och inget som man vänjer sig vid.
Smärtan är nu ersatt med en liten oro, ibland större och ibland mindre. Det finns också en noja, C-nojan. Minsta kurr, knorr, ilning, ont eller konstighet som jag känner i kroppen så kommer nojan, cancer-nojan. Den finns där och nu är det bara att lära sig att hantera den. Jag har träffat på de som har C-nojan och vi som har haft eländet kan vara öppna mot varann och prata ut om C-nojeångesten. Man förstår varann. Och det kanske också är ett sätt att hantera nojan.
Jag är tacksam för alla piller som jag fick och som lindrade min smärta. Jag minns tisdagen, innan min behandling den 19 oktober, hade jag så ont, så ont. Fotot som jag har lagt ut idag på bloggen syns både fysisk och psykisk smärta. Det var i oktober förra året. Jag tog extra morfintabletter och tyckte inte det hjälpte. Jag ville vara stark inför den tuffa behandlingen men med smärtan blev min kropp mer och mer misshandlad och var inte alls redo för att bli helt nedbruten av cellgifter och strålning. Då blev jag lessen men fick ett snack med doktorn och vi pratade mer piller för att lindra smärtan.
Nu är jag tacksam över att vara smärtfri. Värk och ont tär. Liksom vissa saker tär på själen och gör en själasjuk som Strindberg skrev till Harriet Bosse (tror jag). Åh, Strindberg, en galen man som jag gärna hade träffat för att han verkar så, så.... intelligent och galen på nåt sätt.
Nu laddar vi inför släktmiddagen med Maxs syskon!
Gonatt!
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar