Av hela mitt hjärta!

I min blogg har jag hela tiden skrivit om min dag, mina känslor och tankar. Men det är ju flera runtomkring mig som i allra högsta grad varit delaktiga och påverkade av mitt hälsotillstånd. I dagens inlägg, på självaste alla hjärtans dag, kommer ni att få ta del av mina nära och käras ord och tankar.

Alice, 11 år
Vad tyckte du var värst eller jobbigast i höstas när jag blev sjuk?

- Att du började gråta hela tiden för att alla var så snälla när de skickade kort och blommor och sånt, svarar Alice och gestikulerar lite när hon ska härma mig.

Jag försöker ställa några fler frågor men Alice vill hellre prata om något hon sett på datorn. Varför prata om något som är förbi, kan jag tänka mig att hon tycker. Jag lämnar det och är glad att hon är glad, min bästa, underbara dotter!

Theo, 10 år

Vad tyckte du var jobbigast i höstas? frågar jag Theo.
- Vet inte....att du åkte till Linköping...att du var kvar i Linköping ibland.

- Hur känns det nu då?
- Det är bra. Bra att du inte åker iväg och att du inte är sjuk, säger Theo, min finaste, bästa son!

Max, min käre make, svarar såhär på frågan; Vad var värst eller jobbigast i höstas?

- Ovissheten. Hur det skulle utvecklas och även se på när du mådde så dåligt, se dig lessen, orolig men också när du fick den tuffa behandlingen.
Han sa till mig, efter glädjebeskedet, att nu kanske man kan börja sova bättre! Min kära make, som är mitt stora, stora stöd!

Mamma, 74 år, bor i Nyköping, 20 mil från oss

- Att inte veta hur det skulle gå, ovissheten. Det var också jobbigt och oroligt att tänka på hur det var för dig och familjen och det kändes jobbigt att vara så maktlös, att inte kunna göra något.

Mamma berättar vidare att hon gick till biblioteket och lånade två böcker om cancer för att sätta sig in i eländet och förstå. Lilla mamma! Hon sa också att den enda tanken som fick tänkas var att det skulle bli bra.


Pappa, 80 år som bor i Linköping med sin sambo

När jag ringde pappa för att meddela den glada nyheten att eländet var borta blev han jätteglad. Tre gånger under det korta telefonsamtalet sa han "Så det är borta nu?" och sista gången fyllde han i med att inatt kommer vi att kunna sova gott. Han såg mig i början av behandlingen när jag sov över hos Elin. Han pratar fortfarande om det, när jag låg där i sängen och orkade inte ens lyfta ögonlocken. För att jag kämpade väl vill han nu att jag ska se ut något fint armband som de vill köpa till mig. Käre pappa!


Storasyster, bor i Nyköping

Pratade i telefonen med henne om vad som var jobbigast. Som alla andra säger hon också ovissheten, att inte veta. Jag frågade henne hur hon orkade peppa mig, vilket jag är så tacksam för! Hon ringde nästan varje dag eller skickade sms. Men när vi pratade så kom vi ju fram till att ofta så orkar man och är stark just då för den som är svagare. Hon fick i sin tur stöd från sin sambo.

Hon sa också att de jobbiga tankarna ofta kom på kvällen, när man skulle sova. Dagarna var ju fullt upp med jobbet. Det slår mig att flera säger att de har haft svårt att sova. Åh, mina goa nära och kära. Jag har inte haft problem med att sova och det gör mig ont att flera har haft störd nattsömn. Min snälla, kloka storasyster!

Syrrans sambo

Max och jag blev så glada när syrran och hennes sambon erbjöd sig att ta hand om barnen på höstlovet. Han sa att vi löser det med transporterna, inga problem. Det lät så tryggt och det kändes så bra, vi hade problem ändå. Det blev så bra att barnen fick miljöombyte och bra att Max fick lite "ledigt".

Jag blev också så glad när han skickade mig ett sms med en bild på barnen en lördag, efter avslutad behandling, när jag var så lessen. Han skrev: " Hej Helena! Skickar här en fin bild från Kolmården som en liten tröst. Tänker på dej ha det så bra du bara kan."

Det kändes bra för mig att syrran hade honom vid sin sida när det var så tungt. Syrrans omtänksamme sambo!

Storebrorsan, bor i Nyköping

När jag ringde till brorsan för att berätta om det glada beskedet svarade han lite korthugget och jag frågade om han jobbade. Ja, sa han. Men jag ville bara säga att allt är bra, det är borta, sa jag lite snabbt. Bra!

Sent på kvällen skickade han ett mail. Han skrev: Det blev mycket på jobbet men jag är glad! Jag hör av mig imorgon. Ha det bra :)

Brorsan och jag pratade om de jobbiga tankarna och han sa att man kunde inte tänka klart de värsta tankarna. Men jag tänkte klart de där lite förbjudna och jobbiga tankarna och pratade med kuratorn. Han skickade mig de bästa låtar på facebook som han vet att jag gillar. Min lille storebror!

Systerdotter, 21 år, bor i Linköping

Snälla, söta Elin som jag bodde hos några nätter när det var långa behandlingsdagar. Jag fick sova i hennes säng och hon låg i extrasängen. Hon handlade och fixade mat. Det var ju inte så mycket som gick ner men vi åt makaroner och falukorv och pizza. Frukost blev inte så ofta eftersom jag skulle ha narkos.

Elin, som flera gånger skickade mig "tänker-på-dig-sms"! Vi pratade om att det är viktigt att prata om jobbiga saker, vi pratade om vaccination och vi pratade om ditt och datt. Söta, fina Elin!


Systerdotter, 19 år, bor i Nyköping
Hon skickade mig ett sms samma dag jag fick beskedet om att eländet var borta;

Älskade moster, så glad för de goda nyheterna!!! Kan inte ens tänka mig hur du känner men förstår att du är glad och lättad! Vi ses när vi kommer ner någon helg! Kramar i mängder!
Fina, söta Carolina!

Av hela mitt hjärta vill jag tacka för att ni finns och att ni fanns där för mig när jag som mest behövde Er! Och det gäller alla, alla som fanns där när jag behövde Er! Av hela mitt hjärta!