Framsteg!

Det känns bättre idag! Jag mår lite illa men jag börjar vänja mig. Ett lätt illamående som sitter i munnen, på nåt sätt. Magen känns lite bättre idag.

Igår var jag och barnen hos grannen för att fira deras dotters födelsedag. Det var första gången på jag vet inte hur länge som jag besökte nån och träffade folk för att umgås - det kändes så bra! Jag höll mig uppe i flera timmar! Åt jättegod tårta! Max åkte iväg för att besöka det nya kulturhuset i Jönköing, Spira. Det var säkert skönt för honom att komma ut lite.

Nu äter jag bara två tabletter om dagen, en ipren och en panodil till natten. Plus strumatabletten men det har jag ju jämnt så den räknar jag inte. Jag slutade med morfintabletterna för en vecka sedan och det känns så bra!!

Jag gråter inte lika lätt längre. Det ser jag också som ett framsteg - jag har mer ork så minsta lilla som går emot går att hantera utan tårar. Oftast har ju tårarna varit glädjetårar. Dessutom känns det som att jag är mer stark mentalt på nåt sätt. Jag kan läsa inlägg på Facebook eller sms utan att bli rörd och börja gråta, de´ ni!!

Jag börjar bry mig mer och mer om förberedelser inför jul och det är bra att sysselsätta tankarna med annat än att fundera på sjukdom och elände....

Snön kom igår och det har kommit lite till inatt - och snön ligger ju kvar, fantastiskt. Jag gillar inte snön så mycket men i adventstider är det mysigt. Vet inte om det är snön och det vackra vinterlandskapet som gör att jag känner mig gladare. Hursomhelst så känns det lite lättare nu och jag känner mig mer engagerad i min omgivning. Har ringt till några vänner och har även kunnat prata med de som har ringt till mig. Det är ett GOTT tecken. Nu när jag ser tillbaka på behandlingstiden så inser jag vilken puppa jag levt i. Och jag kunde inte engagera mig i alltför mycket. Jag hade fullt upp med att hantera mitt mående. Det dåliga samvetet bestod i att jag inte ens kunde engagera mig i barnen såsom jag önskade.

Åhh, jag affirmerar och har ett mantra och tänker positiva tankar för att påverka min hälsa till att bli frisk!! Och jag kan känna alla som skickar så många tankar och böner! Är så tacksam för all omtanke!

I söndags hämtade Max några resekataloger. Barnen och jag har bläddrat igenom dem och drömt om en resa, kanske i april/maj. Mmmm, kanske kanarieöarna, kanske Mexiko, åhh va häftigt med Kenya. Svårt att välja. Vi får se vad det blir och det skulle vara så skönt.

Jag har hittat en bra hemsida "NÄtverket mot gynekologisk cancer" och jag hade kraft att kunna läsa allt som stod där. Det ser jag också som ett framsteg. De efterlyser de som vill berätta sin historia om cancern - jag ska nog skriva min och skicka in. Hoppas att jag med mina ord kan hjälpa någon annan - just att man inte är ensam om eländet. Det är en styrka att ha kontakt med de som har eller är med om skit och eländet. Det jag mest är förvånad över mig själv är den känslighet som jag utvecklat sen den 31 augusti. Överhuvudtaget känslorna som har farit både upp och ner. Och jag har förstått att det inte alls är ovanligt. Det är ju det att jag nästan aldrig tidigare har haft lätt till tårarna och har stört mig att jag ska hålla på att gråta och snora jämt och ständigt. Men som sagt, det har blivit bättre! Men tårarna har också varit befriande!