I fredags kom påminnelsen. Påminnelsen om att jag inte är friskförklarad - att jag hade eländessjukdomen i höstas. Vissa stunder är det som att det inte har hänt och jag måste verkligen tänka till och kommer fram till nästan overkliga tankar men som till slut landar i att det verkligen hände i höstas. Konstigt.
Och nu, i min nästan normala vardag, kom kallelsen. Från sjukhuset Ryhovs kvinnoklinik kom kallelsen till överläkare A. Den 17 september. Då ska han ta cellprov och hur han ska göra det vet jag inte för han skulle samråda med doktorn jag hade i Linköping. Men Dr A lovade att det var inget som jag skulle vara orolig för. Och det är jag inte för jag litar på honom. Jag ställde sådana frågor senast jag var där så att jag vet att det är okej. Han fixar det där och det är inget konstigt. Men troligen gör det lite ont. Smärta. Och det kan jag stå ut med. För ett år sen började jag proppa i mig nio tabletter om dagen. Mot smärta.
Människan kan stå ut med mycket. Jag går inte omkring hela tiden och är tacksam, det börjar ju bli lite som vanligt och återgår till det "normala". Men när jag blir påmind väller tacksamheten över mig om att jag är här och nu! Och kärleken till allt och alla blir så påtaglig på något sätt.
Jag mår ganska bra rent fysiskt. Det är ju det där med att ha närhet till toaletten. Det har iallafall inte blivit värre. Och sen är det där med klimakteriet - vallningar som är jobbiga men som tur är så går de snabbt över. Tröttheten finns kvar - ofta blir jag trött sen eftermiddag och behöver vila en stund och gärna sova en liten stund. Och så tankarna som är nojiga men som jag jobbar på att kunna hantera på ett bra sätt.
Ett sätt att skingra tankarna är att hålla på i trädgården och med pelargonerna!
Gonatt!
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar