Min svullna kind/öra har blivit mycket bättre efter dunderpillren. Om det nu är herpes eller bältros är struntsamma - jag är på bättringsvägen. Och doktorn har inte ringt än angående min "blodstatus". Då är det nog bra.
Jag har läst delar i en artikelserie av Svenska Dagbladet om bloggare. Det handlar om bloggare som skriver om en svår sjukdom gällande sig själv eller nära anhörig. Vad är det som driver en att lämna ut sig i cyberrymden till helt okända människor? Att blotta sig? Flera av bloggarna nämner behovet att få skriva av sig och/eller att delge vänner och bekanta på ett "smidigt" sätt.
Det är ett nytt fenomen i samhället, det här med bloggandet. Hur ska vårdpersonalen göra? Ska de läsa patienternas bloggar? De som bloggar, får de bättre vård just för att vårdpersonalen inte vill riskera att "hängas ut" i någons blogg som kanske har över 10 000, 20 000 eller kanske t o m 50 000 läsare? Förväntar sig de bloggande patienterna att läkaren, sköterskan eller kuratorn ska läsa bloggen?
Ja, det blir många nya frågor att finna svar på i det nya sociala mediesamhället. Jag tycker det är intressanta frågeställningar. Fler och fler kan ta del av var och ens vardag och fler delger sin vardag som blir offentlig genom sin blogg. Jag anser att det ligger på bloggarens ansvar att också fundera på hur man använder sin blogg. Och hur ska vi hinna läsa?
Jag känner igen mig i att få skriva av sig. Efter bara 10 dagar efter beskedet från doktorn bestämde jag mig för att börja blogga. Jag hade nästan ingen erfarenhet alls av bloggar. Jag följde heller ingen blogg.
Det känns viktigt för mig att använda bloggen på rätt sätt, att inte hacka alltför mycket på "myndighetspersoner" eller "hänga ut" de som är runtomkring. Det är viktigt att använda de forum som redan finns om man är missnöjd på något sätt. Det är också viktigt att inte lämna ut hela sig, att vara ganska bestämd över hur öppen man kan och vill vara i sin blogg. Men det kan vara lätt att glömma bort sig. Jag kan nog vara ganska öppen, vi är ju inte mer än människor och om hundra år är mycket glömt. Om jag kan hjälpa någon på något sätt genom min blogg blir jag överlycklig! Och en inblick i mitt liv bjuder jag på och jag blir glad när några vill ta del av mina tankar. Och, det viktiga, jag väljer vad jag delger.
Det jag har upptäckt är att nu när jag börjar träffa fler runtomkring mig så pratar jag på om sjukdomen. Man nickar instämmande och säger "Ja, jag läste det i din blogg...". DET är frustrerande att inte veta vilka som läser. Känns lite pinsamt att tjata. Samtidigt som jag behöver "dialogisera" eländet. Sen det omvända, när jag frågar "Du kanske redan har läst det i min blogg?" och då ursäktar man sig att man inte hunnit. Och det är ju heller inte meningen att man ska behöva ursäkta sig. Det blir också lite knepigt...Det är inte bara enkelt.
I början var det viktigt för mig att skriva av mig. Nu känns det mer och mer viktigt att skriva till de som kan ha hjälp av min blogg, att några frågor kanske kan bli besvarade eller att någon tröst kan ges till någon i eländet.
Hursomhelst så är det roligt också, att fundera på rubriken, plåta lite och trixa med fotografierna. Det har ju varit och är en slags terapi det också.
Det lär nog bli fler tillfällen att återkomma till det här med bloggandet. Nu ska jag ringa dottern som fick följa med en kompis och hennes familj till fjällen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar