Rubriken är väl lite väl makaber, jag vet, men dagens inlägg innehåller en hel del "skitsnack". Balanserar det (förhoppningsvis) med en bild från Cypern på min käre make och mig. Som en liten hyllning till min man som snart även kan kallas Dr Max :)
Idag klev jag in på kirurgmottagningen kl 8.30. Jag hade tagit de två flaskorna lavemang, en igårkväll och en imorse. Jag tänker inte berätta om hur det gick till - jag säger bara att tur att jag har en man som inte är klötmagad!
En mycket trevlig sjuksköterska förklarade för mig vad som skulle hända. Han tänkte visa den långa slangen som skulle köras upp i rumpan men jag sa bara "Nej,jag vill inte se den!" eller kanske att jag sa det ganska högt för han såg lite förskräckt ut. Han visade och förklarade på affischen där hela tjocktarmen var på bild. När vi pratat en stund började jag stilla gråta och förklara att oron för C är ständigt närvarande vilket han förstod.
Dr R kommer in och pratar med tyst och lugn röst. Jag la mig på britsen, brallorna vid knäveckan. Nästan på en gång säger Dr " Inga tumörer". Jag bara gör tummen upp till sjuksköterskan där jag ligger och säger "Yes" och han klappar mig på handen. Så fint. Undersökningen var smärtfri och gick mycket bättre än vad jag hade föreställt mig.
När jag en stund senare pratade med Dr med byxorna uppdragna förklarar han att det är strålningsskador. Det blir ofta så och uppträder ungefär ett halvår till ett år efter avslutad behandling. Det finns inget att göra åt. Och det är inget farligt. Det som kan hända är att jag kan få blodbrist och då söker jag läkare, sa Dr R. Sen var det inget mer med det.
Som ni förstår är jag lättad. Otroligt lättad. När jag kom ut till Max grät jag när jag skulle berätta om vilket fint bemötande jag hade fått och förståelsen de visat. Jag är så tacksam för dessa människor som verkligen gör en fin insats! Hoppas de vet!
Nu är det fredagkväll - soffan,teven och lite choklad med familjen!
Önskar alla en skön hösthelg!
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar