Julen, gemenskapens tid, är snart slut för detta året. Vi har firat härhemma hos oss. Vi åt, de 17 rätterna, som brukligt är. Vi spelade julklappsspelet och det är så roligt! Det blev mycket skratt och vissa paket var eftertraktade! Men så tomt, pappa fattades! Såå mycket! Men vi klarade dagen och tårarna fick rinna lite när jag sökte ensamheten.
Begravningen var så fin och efter den så tog jag mig i kragen och började julstöka på olika sätt. Sonen var nog lite orolig att det inte skulle bli någon gran eller julklappar. Men det blev det och det vet jag att pappa är glad för! Alla verkar nöjda och vår lilla hund fick en hel påse med saker, tack Susanne! Och han har blivit så stor och han är ju så söt! Tänk vad man fäster sig! På jobbet längtar jag hem till lilla vovven och ler när jag får en bild av honom i huvudet!
Sorgen får ha sin tid. Saknaden kommer att finnas jämnt men säkerligen kommer den inte göra lika ont med tiden.
Snart ett nytt år - det tycker jag alltid är lite tungt. Att summera det gågna året och se framåt, ett oskrivet blad som vi inte har en aning om. Men som vi till viss del kan forma. En annan del styr vi inte över.
För ett år sen var jag i en puppa och var ganska glad, trött och ville hela tiden omge mig med mina kära. Jag är glad för att pappa fick uppleva att min behandling gick bra!
Allt gott så!
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar