Fina, kära Pappa!

Var du än är så hoppas jag allt är bra. Men vi saknar dig, saknar dig så mycket! Jag visste inte att det skulle göra så ont att sakna någon, kanske just för att det är så ofattbart och smärtan att kanske aldrig ses igen. Trodde aldrig att du skulle dö, ju. Iallafall inte nu, inte på många år. Nej, aldrig i mitt liv.

Jag försöker gång på gång minnas varje ord som vi sa sista gången vi pratades vid innan du lämnade. Dagen innan.

Det känns så fint att tänka på dig - du var nästan alltid, alltid glad. Du tyckte om naturen och det enkla. Omtänksam, rolig och för många en hyvens karl! Du var alltid så rättvis mot oss barn, fast jag oftast fick det minsta av allt; den minsta skålen, den minsta vasen eller vad det nu var. Det har vi ofta skojat om. Så är det väl med minstingen, precis som du också var.

Hur länge kommer jag att sakna dig? Du kommer ju alltid att fattas oss. Konstigt vore väl annars - det visar ju på din betydelse för oss.

Ett minne som jag berättade för dig innan du lämnade, där i sjukhussängen, var när jag skulle hålla i din hand när jag var liten. Du hade så stor hand, tyckte jag då, och jag kunde inte hålla om hela handen. Jag höll i ditt lillfinger när vi gick någonstans. Det kändes så tryggt. Och det har fortsatt varit tryggt att veta att du alltid fanns där i bakgrunden och alltid varit intresserad. Jag hoppas att jag kunde ge lite tillbaka då när jag höll din hand i din sista timmen på jorden.

Nu pratar jag med dig när jag är ensam och jag tröstar mig med att du hör mig. På nåt sätt. Hm, konstigt. Jag undrar var du är nu. Jag brukar alltid fråga berörd person om jag får lägga ut foto på bloggen. Nu kan jag inte fråga dig men jag tror inte att du skulle ha något emot det, eller hur?

Jag vill helst inte säga att du har somnat in eller vila i frid. Jag kan inte tro att det är så och vill definitivt inte tro det. Du har bara lämnat jordelivet.

Pappa, fina Pappa - på återseende!

Helena