Sorgen gör lite ont

Jag gick och funderade på ett inlägg här på min blogg i lördags. Jag tänkte skriva om lyckan. Det har känts bra i vardagen och det har varit lite full rulle med jobb och hem. Det slog mig att därmed är inte behovet så stort att skriva på bloggen, min blogg som är som min offentliga terapi. Och lyckan är ett tillstånd som inte kräver några ord, man är i den, i ruset.

Nu kan jag inte skriva så mycket mer om den, lyckan. Sorgen och saknaden upptar mina tankar och känslor nu. Sorgen som har ett större behov att bli beskriven fast det ofta känns tomt eller mer att det gör ont. Att saknaden kan bli så stor och att det känns så ofattbart kunde jag aldrig tro. Det är ju svårt att föreställa sig innan man är där, förstås.

När jag var sjuk var det så oerhört viktigt med alla omkring mig. Liksom nu har det känts så bra att ha mina syskon - vi delar sorgen. Inte vet jag om det är nån tröst men vetskapen att vi tillsammans har ljusa minnen från vår fina pappa känns så trösterik. Vi har varann och vet vad vi går igenom. Åh, nu blev det ofattbart igen. Och då gör det ont.

Ett foto med pappa står på köksbordet med ett ljus tänt. Det känns fint att titta på ibland.

En tröst är att vi hade en fin stund med pappa innan vi lämnade sjukhuset. Det känns bra. Och att lära sig hantera livet och döden. Och att sörja är en del av alltihopa. Men ibland är det svårt att leva.

Nu ska jag prata lite med barnen, om morfar. Kanske att de vill skriva något eller rita något till honom.

Imorgon kl 8.00 ska jag till Dr A. Min tredje kontroll. Det är lite som att jag inte orkar tänka på det. Inte nu. Vill inte. Och så blir jag orolig för min struma som lätt kan påverkas av just sådana händelser som att mista en nära anhörig. Men jag pratade med vårdcentralen förra veckan och ska ta prover i januari.

Och då kom oron också. Och snart är det jul. Det ska fortsätta vara en glädjens tid fast det känns tungt nu och vi kommer sakna pappa. Men genom ljusa minnen lever han kvar, lilla pappa!

Ta väl hand om er!
Helena