Det är nåt som fattas...

Det är tomt. Det är nåt som fattas. Fast han inte bodde här så är det tomt. Och det måste ju innebära att han fattas jordelivet, och i mitt liv.

Idag är det en vecka sedan han lämnade jordelivet och det känns som nyss men ändå inte. Allt för en vecka sen känns som ett annat liv och det var det också. Ett liv med pappa i livet. Ofattbart är det fortfarande men inte lika krampaktigt ofattbart. Det sjunker sakta in.

I helgen kunde jag ta itu med det som har stått sen i söndags. Jag höll på att städa när telefonen ringde. Allt har stått sen, strykbrädat, julgardinerna som väntade på att bli strukna. Max har ju gjort en del men inte det jag höll på med. Jag har ett visst system när jag städar - jag drar fram och det blir kaos för att sen bli fint. Kaoset började jag tag i igår och det gick bra. Vi skulle ha åkt in till stan och handlat igår men var insnöade. Vi tog en tur idag istället.

Idag var det första helgen på miljoner år som jag inte har pratat med pappa. Fast jag pratar ju till honom många gånger. Han finns med!

Nu är det jobb imorgon igen. Dags att krypa till kojs denna 3e adventssöndag. Theo vill baka pepparkakor och jag har ju köpt mer saffran så vi får ta ett tag imorgon med lite julbak. Jag bakade lussebullar för några veckor sedan och skickade med mina systerdöttrar några påsar som de lämnade till pappa. Han fick sina lussebullar och nu hoppas vi att han får sin skinksmörgås i himlen!

Önskar en god natt!
Helena