...att du har drabbats av livmoderhalscancer, sa doktor A för precis ett år sen, den 31 augusti 2011 kl 11.00 i ett undersökningsrum på sjukhuset Ryhov. Vissa dagar biter sig fast och detta är en sån dag som inte kommer blekna i första taget. Att få ett sånt besked som man aldrig trodde skulle bli verkligt... På nåt konstigt sätt så är det svårt att förstå att det har varit ett elände. Mycket känns som vanligt nu och därför känns det otroligt att livet kan tumla runt som det har gjort. Sårbart, skevt, oroligt, sorgligt och jädra tungt. Idag är jag glad! Tacksam för livet! Jag vill helst glömma den jobbiga känslan, ovissheten. Fruktan att kanske behöva skiljas från livet...Allt detta vill man inte veta av - och är glad för att jag slipper det nu. Jag ser framåt men vet att jag har kontrollerna. Det är oroligt men känns bra. När jag är 52 år räknar jag med att jag är friskförklarad.
Jag vet att jag ska leva mycket mer i nuet, inte ta ut så mycket oro i onödan. Njuta av nuet, familjen, nära och kära, vinden i håret och i ansiktet, naturens alla färger, vattnets mjuka smekningar, blommornas dofter, skogens friska skogsluft. Det finns ju så mycket att glädjas åt! Kom ihåg det, det finns så mycket att glädjas åt så ta del av det och gör det till en vardag!
Kram Helena. "Det finns ju så mycket att glädjas åt!" - ja, det är ju så - jag skäms ibland för mitt gnäll över allehanda petitesser. Det är så himla dumt att glömma det fina man redan har, men så mänskligt.
SvaraRaderaJag får börja träna mina tankar, att tänka positivt kan vara skillnaden och det GÅR att träna tänka positivt. Jag ska börja redan idag! Storkram!
Anita!
SvaraRaderaDet är klart att vi ska få gnälla även fast vi har varit "dösjuka". Det är ju också en del av livet - men just det där att inte oroa sig jämnt, som jag ibland tycker att jag gör, vore bra om man kan glädja sig för det man har.
Lycka till med träningen!!
Kramar i massor till dig!