Det bleknar...

Semestern är slut - åtta veckor! Det var bra för mig att få vara ledig, att inte vara sjukskriven. Cypern var fint - sol, varmt, bad i Medelhavet, simning i poolen, nya upplevelser, middag på restaurang. Jag kom på mig själv att jag skrev inget i bloggen om den 18 augusti att det var ett år sen som jag besökte gynekologen eller den 26 augusti då jag gjorde skrapningen. Det är ett bra tecken att jag glömde det, att det inte upptog mina tankar - det verkar blekna litegrann. Men Cypern ska jag minnas!

Igår började jag jobba och tog tåget till Stockholm tidigt på morgonen. Styrelsemöte i tre dagar. Det känns bra! Lite mer som vanligt. Lite mer som innan. Det börjar blekna ganska mycket den där eländiga hösten, alla upplevelser som jag lika gärna kunde ha varit utan. Och det är en sorg för vad mina nära och kära fick behöva utstå när jag blev sjuk. Men det är som det är och jag är glad för att jag är här och nu!

Jag märker att jag blivit starkare än innan sommaren. Den där tröttheten kommer alltmer sällan - jag orkar mer! Mina hälsenor gör fortfarande ont men när jag går ner i vikt kommer det att bli bättre, hoppas jag. Jag har sett en motionscykel som såg smidig ut som jag nog ska köpa. Jag vågar bada nu och ska kolla upp det där med vattengymnastik.

Struman känns också rätt okej. Värdena är bra, möjligen att jag ska ta lite svagare dos av Levaxinet. Jag får se när jag går ner i vikt om jag tar lite nya prover.

C-nojan finns där och kommer väl finnas där mer eller mindre. Alltid. Det måste jag hantera och gör det oftast. Men ibland kan det bli väldigt nojigt. Jag ska på ny kontroll den 17 september och det är så jädra tungt. Men så är det. Jag måste tänka att det skulle vara värre att inte gå på kontroll.

De täta besöken på toaletten är inte lika täta längre. Det går åt rätt håll.

Jag har inte lika mycket tålamod eller tolerans för småsaker längre. De där småsakerna som jag inte brydde mig om tidigare, efter behandlingen, eftersom jag var så tacksam för att jag levde. Jag är fortfarande tacksam men de där småsakerna blir större när jag återgår till ett friskare liv. Jag ser det som ett friskhetstecken!

Men jag är fortfarande tacksam för vänner, bekanta och att jag bor i Sverige som gör det möjligt till en bra vård. Det känns bra att jag kan ringa min kurator om jag har behov - det är en stor trygghet för mig!

Jag önskar att allt och alla i min närhet ska må bra! Det betyder så mycket - det blir liksom lite enklare att leva då!

Nu är det snart gonatt men först lite tevetittande!

Gonatt!
Helena